Mats Strandberg

Jag har skrivit en del i Aftonbladet om It gets better-kampanjen på Youtube, där kända och okända människor tar ställning mot mobbning och trakasserier av homosexuella tonåringar för att stoppa höstens självmordsvåg.

Hur häftigt är det inte att Obama nu också har gjort en Youtube-video?



Det är massor av kändisar som ställt upp. Sök på "It gets better project" på Youtube.
Men holy fuck, det här är så jävla bra och starkt:

Varenda gång en bekant inte svarar på mejl eller sms blir jag alltid helt paranoid över att de är sura på mig.
Det behöver inte alls ha någon förankring i verkligheten. Faktum är att det aldrig har det. Jag får bara för mig att de fått höra något hemskt om mig, eller att de tror att jag sagt något hemskt om dem (även om jag inte är skyldig så får jag för mig att någon hittat på något).
Jag vet ju att det aldrig stämmer. Jag vet ju att jag själv är dålig på att höra av mig när jag har för mycket att göra. Jag vet framför allt att det är mina tonår som spökar, för när jag var 14, 15, 16 var jag en skvallerbytta som försökte skaffa mig en maktposition på den sociala stegen genom att samla in information och sprida den vidare. Det är inget jag är stolt över, tvärtom, men det var liksom den jag var - jag hade ingen information om mig själv att berätta, det fanns helt enkelt inget att meddela eftersom jag var bög och varken kunde leva ut något eller berätta om mina egna förälskelser och innersta tankar. Så jag ägnade mig åt andras hemligheter istället. Och då blev folk arga hela tiden. Förstås.
Så nu får jag verkligen tillbaka. Den här gnagande oron som jag kanske får dras med resten av livet är väl nåt slags karma-smackdown. Vad jag vill säga är väl att det inte hjälper att veta vad den här oron beror på. Den känns ändå. Och känslor verkar alltid verkligare än det huvudet försöker säga.

Gick all in sista kvällen på Pride och tog en helkväll på Patricia.
Halv sex i morse satt jag och Pär och kacklade ikapp med måsarna utanför McDonald's.
Hade fruktansvärt roligt igår. Men jag känner en viss lättnad över att Pride är över. Vardag! Regn! Yay!

Inte så man trillade av stolen, direkt. Men ändå lite fint att Ricky Martin kom ut till slut.

Vet ni att jag har åkt limousine med Ricky Martin? Det var urlänge sen. "Maria" hade precis börjat bli en hit och ingen visste riktigt vem han var. Jag skulle intervjua honom för ZTV men hans schema var så pressat att jag helt enkelt hoppade in i baksätet på limousinen och gjorde intervjun med honom där. Jag tyckte han var lite läskigt plastig och ganska mesig. Haha, jag slår vad om att jag frågade vem Maria var. (originellt)
Han är ju definitivt snyggare nuförtin.

Det har snackats en del senaste tiden om hur Hollywood hetero-fierar sin pr för filmer med gaytema. Till exempel verkar Tom Fords regidebut A single man vara en kärlekshistoria mellan Julianne Moore och Colin Firth, och en gayromans i kommande filmen Valentine's day har strukits ur amerikanska trailers.

Så är dock inte fallet med trailern för I love you Philip Morris, där Ewan McGregor och Jim Carrey får ihop det. Filmen är baserad på en sann historia. Mest lovande är att den är skriven och regisserad av Glenn Ficarra och John Requa som skrev Bad Santa.

Gruppen är bortplockad från Facebook nu!
Det har dykt upp en ny i dess ställe: Jag misshandlar 5 bögar för varje gruppmedlem, låt oss se hur många vi blir.
Fast nu blev det så löjligt att jag knappt orkar bli irriterad.

Det finns alltså en Facebook-grupp som heter det: En död bög är en bra bög.
Det finns också en grupp som vill att Facebook ska stänga av den, men än har inget hänt. Och för att använda ett klassiskt exempel; hade det gått snabbare att få bort den här gruppen om man bytt ut ordet "bög" mot, säg, "jude"?

En kompis till mig skred till verket på egen hand. Han mailade just:

Jag har gått igenom några av de som är members. Många småttingar såklart.
Som dessutom har sina föräldrar på fejjan. Till dem har jag skickat:

Hej,

Jag ville bara upplysa dig om att din son är med i en grupp här på Facebook som heter "En bra bög är en död bög". Det är upp till dig vad du vill & känner dig manad att göra med den informationen.

Tänk om de kunde göra en Paradise Hotel med bara fruttisar. Fatta vad många intriger det skulle bli när ALLA kunde bilda par med ALLA. Och fatta vad det skulle liggas.

Läste just på QX.se att Pia Sundhage nyss kommit ut. Det trodde jag hände för hundratals år sen. Jag har nog aldrig ramlat av stolen så lite sen Lars-Åke Wilhelmsson kom ut.

På väg till tandläkaren gick jag förbi Lidl-varuhuset på Sveavägen... reklam för billig falukorv utanför... pensionärer som trängdes i gångarna.
När jag flyttade upp till Stockholm var det här stans största gayställe och hette Pride. Sen bytte det namn till Hus1. Sen hette det Tip top ett tag. Och sen Rio (där Magnus och Melinda och Sebastian festade i Jaktsäsong).

Första gången jag gick dit var jag knappt 16.

Sen blev det fler gånger. Många fler gånger. Till och från i sisådär fjorton år av mitt liv.
Jag har lekt Sanning eller konsekvens där (och tvingats dricka vatten från en riktigt äcklig fontän som fanns där när det fortfarande hette Pride). Jag blev uppraggad för första gången där. Jag har hånglat mig genom den senare hälften av tonåren där. Hatat det och älskat det under singelperioderna i mitt liv.
Det spelade aldrig nån roll att varje ny klubb som tog över stället gjorde en totalrenovering. De ursprungliga vibbarna fanns alltid kvar, på gott och ont.
Och de finns fortfarande där, i den starka belysningen bland påsarna med tyskt godis.

Den där fördomen om att bögar har så god smak.... HAHAHAHA. I Stockholm är det de straighta männen som har god smak och är snygga. Och det här klippet är ganska representativt för fruttismodet: