Det stora lugnet
Åh, dör nästan myzdöden!
Är hemma hos Anna och hennes make. Hus ute i skogen. Har just sett remaken på Nightmare on Elm Street - tyckte den funkade alldeles utmärkt som mysrys - och vi har druckit ett par glas whiskey. Värdparet har just gått och lagt sig, jag har en gäspande hund (som jag visserligen måste äta allergipiller mot) vid fötterna. Ska strax gå och lägga mig och läsa.
Det är ofattbart tyst här och jag har några lediga dagar framför mig.
Gårdagen var alldeles galen. Möten hela dagen om min och Saras bok, både med agenterna på Grand och på förlaget Rabén & Sjögren. Vi får fantastiska nyheter hela tiden, så det var jätteroliga möten, men det är också så stort och så spännande att jag var helt slut efteråt. För att inte tala om kaffespeedad.
Och att åka till norraste Norrland är ju mer exotiskt än att åka till andra sidan jordklotet. Resan tog en hel dag, med flyg och taxi och bussar och bilhämtning.
Då älskar man ju att komma fram och bara få vara helt vardaglig. Slöa, småprata, surfa och kolla film.
Är hemma hos Anna och hennes make. Hus ute i skogen. Har just sett remaken på Nightmare on Elm Street - tyckte den funkade alldeles utmärkt som mysrys - och vi har druckit ett par glas whiskey. Värdparet har just gått och lagt sig, jag har en gäspande hund (som jag visserligen måste äta allergipiller mot) vid fötterna. Ska strax gå och lägga mig och läsa.
Det är ofattbart tyst här och jag har några lediga dagar framför mig.
Gårdagen var alldeles galen. Möten hela dagen om min och Saras bok, både med agenterna på Grand och på förlaget Rabén & Sjögren. Vi får fantastiska nyheter hela tiden, så det var jätteroliga möten, men det är också så stort och så spännande att jag var helt slut efteråt. För att inte tala om kaffespeedad.
Och att åka till norraste Norrland är ju mer exotiskt än att åka till andra sidan jordklotet. Resan tog en hel dag, med flyg och taxi och bussar och bilhämtning.
Då älskar man ju att komma fram och bara få vara helt vardaglig. Slöa, småprata, surfa och kolla film.
Excel-lent
Sara sitter just nu och gör ett Excel-dokument över alla våra karaktärer, deras utseenden, bakgrund och familjer. Åh, jag älskar det! Vi har liksom byggt en hel VÄRLD!
Man är aldrig för gammal för att upptäcka nya sidor hos sig själv
Idag har jag till exempel upptäckt att jag är en person som blir lite stressad och panikig när saker och ting verkar för lovande.
Uppförsbacke med tunga ok i motvind är min comfort zone ju. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig.
Jag har kommit på vad nästa tatuering ska bli
Jag och Sara har redigerat klart ännu ett varv på manuset och alldeles nyss, mitt i extas-men-trött-koman med 5 sidor kvar, när vi hittade den ungefär tusende gången som Sara gjort samma grammatiska fel, kom Sara med ett skrik som är så bra att jag måste tatuera det på armen:
SPRÅKET HAR FEL OCH JAG HAR RÄTT!
Det måste ju vara världens bästa författartatuering.
SPRÅKET HAR FEL OCH JAG HAR RÄTT!
Det måste ju vara världens bästa författartatuering.
Jag är vidrig att jobba med mellan varven
Jag hatar att jag alltid blir en sån jävla surgubbe när jag har mycket att göra och känner mig stressad. Vad blir bättre av det? Hur mycket tid kan man spara på det?
Igår och förrgår satt jag och Sara i långa arbetspass och förde in ändringar i manus. Det inte den roligaste fasen av skrivandet, och under tidspress kan det också vara frustrerande och stressande.
Och fan, jag blir så HEMSK. Tycker att ALLT är irriterande, jag vill bara bita ihop och köra, inte höra en enda annan åsikt, inte slösa en sekund på ett enda skämt eller annan syssla än att stirra rakt på markören på skärmen.
Idag, när Sara kommer och vi ska göra de sista 90 sidorna, ska jag sitta bredvid henne och vara såhär gullig hela tiden:
Igår och förrgår satt jag och Sara i långa arbetspass och förde in ändringar i manus. Det inte den roligaste fasen av skrivandet, och under tidspress kan det också vara frustrerande och stressande.
Och fan, jag blir så HEMSK. Tycker att ALLT är irriterande, jag vill bara bita ihop och köra, inte höra en enda annan åsikt, inte slösa en sekund på ett enda skämt eller annan syssla än att stirra rakt på markören på skärmen.
Idag, när Sara kommer och vi ska göra de sista 90 sidorna, ska jag sitta bredvid henne och vara såhär gullig hela tiden:
Ett spännande äventyr i hemelektronikens underbara värld.
Idag gick jag till Siba på Kungsgatan köpte mig en ny dvd-spelare. Det tog TID. Först köa för att nån ska hjälpa en välja vad man ska köpa. Sen köa för kassan. Och sen, eftersom jag köpt ett demo-ex, blev jag hänvisad till servicekassan för att få mig en bit bubbelplast. Det tog JÄTTELÅNG tid, för en stackars gammal tant behövde hjälp med ungefär ALLT med sin nyinköpta mobil.
Till slut fick jag panik och frågade en skäggig mansperson om han skulle kunna hämta lite bubbelplast åt mig på lagret. Det här är hans allvarliga svar:
*suck* Nja.... *jättedjup suck* ... Jag vet inte. Jag är inte så bra på det.
Nähä. Vad synd att just den sällsynta talangen var något du gick miste om.
Resten av dagens vakna tid har ägnats åt att redigera manus med Sara. Inte mycket mer att säga om det. Kul, maniskt och paniskt, allt på samma gång. Hejdå.
Till slut fick jag panik och frågade en skäggig mansperson om han skulle kunna hämta lite bubbelplast åt mig på lagret. Det här är hans allvarliga svar:
*suck* Nja.... *jättedjup suck* ... Jag vet inte. Jag är inte så bra på det.
Nähä. Vad synd att just den sällsynta talangen var något du gick miste om.
Resten av dagens vakna tid har ägnats åt att redigera manus med Sara. Inte mycket mer att säga om det. Kul, maniskt och paniskt, allt på samma gång. Hejdå.
Vår värld på ett A4
Har manusredigerat hela dagen med Sara. Det här är vår otroligt snygga karta över den fiktiva staden som boken utspelar sig i. Vi har suttit och jämfört alla miljöbeskrivningar med den.
Tog pressbilder för min och Saras bok idag
Vi plåtade i skogarna runt Flatenbadet. Bilderna blir hur coola som helst. Det kommer att se ut som om de är tagna mitt i natten med skarp blixtbelysning. Vi hade rökbomber omkring oss också, väldigt spännande. Och själva ser vi extremt mysko ut. Helt oklart om vi är rädda, onda, levande döda eller begravningsentrepenörer.
Delad glädje ÄR dubbel glädje
Klockan tre inatt blev jag klar med ännu en redigeringsvända av manuset! Har jobbat intensivt i fyra dygn hemma hos mina föräldrar och under hela tiden har jag sms- och telefonterroriserat min stackars medförfattare Sara. Kombinationen av jobbmanisk OCH sällskapssjuk Mats måste vara en mardröm för min partner in crime...
Men igår tänkte jag på hur mycket jag älskar att jobba ihop med någon. När man skriver ensam så har man ju ingen att dela alla små och stora glädjerus med.
Jag menar såhär: en skådis får direktrespons i form av applåder, en artist kan se folk dansa till hans eller hennes låtar.
Men som författare kan man bli så jävla lycklig av en formulering, eller en twist i handlingen som man kommer på i sista stund. Och det finns ingen där att dela det med. I bästa fall får man lite beröm för just den där formuleringen eller twisten av sin förläggare, eller ett mejl två år senare från en läsare som noterat och orkat höra av sig. Det är förstås alltid kul, men den egna upplevelsen av det man gjort är egentligen över för länge sedan.
Jag och Sara däremot, vi kan ju gotta oss med varandra direkt, precis hela tiden. Och när man kan prata om det, dela det, så blir känslan också mer verklig.
Men igår tänkte jag på hur mycket jag älskar att jobba ihop med någon. När man skriver ensam så har man ju ingen att dela alla små och stora glädjerus med.
Jag menar såhär: en skådis får direktrespons i form av applåder, en artist kan se folk dansa till hans eller hennes låtar.
Men som författare kan man bli så jävla lycklig av en formulering, eller en twist i handlingen som man kommer på i sista stund. Och det finns ingen där att dela det med. I bästa fall får man lite beröm för just den där formuleringen eller twisten av sin förläggare, eller ett mejl två år senare från en läsare som noterat och orkat höra av sig. Det är förstås alltid kul, men den egna upplevelsen av det man gjort är egentligen över för länge sedan.
Jag och Sara däremot, vi kan ju gotta oss med varandra direkt, precis hela tiden. Och när man kan prata om det, dela det, så blir känslan också mer verklig.
Räddigerar
Nu sitter jag med manuset och redigerar igen, så det blir en liten bloggpaus några dagar!
Är hemma hos mina föräldrar. Passar bra att vara här och jobba eftersom boken utspelar sig just i den här sortens lilla stad. Med djupa skogar åt alla håll.
Är hemma hos mina föräldrar. Passar bra att vara här och jobba eftersom boken utspelar sig just i den här sortens lilla stad. Med djupa skogar åt alla håll.
Manus, bokrelease och draperidans
Igår gick jag och Sara igenom manuset med vår fantastiska förläggare Marie på Rabén & Sjögren, och det är mycket mycket mindre än jag trodde som behöver ändras i texten. Det verkar faktiskt som om mitt och Saras slit lönade sig i slutändan... herregud, vad jag längtar tills den här boken kommer ut! Jag kommer att kunna visa er omslagen ganska snart här på bloggen.
Fick också helt fantastiska nyheter om förlagets idéer och tankar runt boksläppet. Var så lycklig igår. Bestämde mig för att fira.
Gick först en sväng till Jenny Jägerfelds release av sin bok Här ligger jag och blöder (älskar den titeln) som jag har hört en hel massa bra förhandssnack om. Kolla här till exempel. Den ligger högt upp i min måste-läsa-lista nu!
Och sen, gott folk, får jag väl helt enkelt erkänna att jag tog till flaskan rejält. Var på fest hemma hos fina Kim och Jennie (som jag hela tiden kallar Jim och Kennie, tankevurpa som fastnat) och vi lekte lekar och lärde varandra danser och var allmänt piniga och det var ungefär hur kul som helst och klockan halv fem i morse kom nån på idén att dra ner ett draperi och göra det till en en Jesus-goes-Lady-Gaga-dans-outfit och jag är väldigt glad att det inte var jag.
Chablis borde serveras på alla möten
Jag och Sara skulle ha möte med vår fina förläggare om omslagen till våra ungdomsböcker, och TYVÄRR fanns det bara kvällstider som alla kunde sammanstråla den här veckan, så vi var TVUNGNA att gå till Le Rouge och ha möte, verkligen SYND att behöva dricka vitt vin och ha snygga människor omkring sig under tiden.
Första boken kommer i mars, så det kommer att dröja ett tag innan jag kan visa omslagen. Men Kim W Andersson som gjort illustrationerna är fanimej ett geni. Tillsammans med honom och formgivaren har vi äntligen lyckats hitta något som symboliserar bokens grundpelare: vardagsrealism och övernaturligheter och tonår.
Efteråt gick jag förbi Maria Svelands och Mian Lodalens gemensamma releasefest för sina nya böcker. Författare, förlagsfolk och power-flator dansade sig svettiga till pophits och jag önskade att jag kunnat stanna, men jag ska upp tidigt imorgon bitti och plåta bylinebild för mina nya krönikor i Friskis och Svettis medlemstidning - och är det något tillfälle man inte borde vara bakis på, så är det väl just precis det.
Första boken kommer i mars, så det kommer att dröja ett tag innan jag kan visa omslagen. Men Kim W Andersson som gjort illustrationerna är fanimej ett geni. Tillsammans med honom och formgivaren har vi äntligen lyckats hitta något som symboliserar bokens grundpelare: vardagsrealism och övernaturligheter och tonår.
Efteråt gick jag förbi Maria Svelands och Mian Lodalens gemensamma releasefest för sina nya böcker. Författare, förlagsfolk och power-flator dansade sig svettiga till pophits och jag önskade att jag kunnat stanna, men jag ska upp tidigt imorgon bitti och plåta bylinebild för mina nya krönikor i Friskis och Svettis medlemstidning - och är det något tillfälle man inte borde vara bakis på, så är det väl just precis det.
Liv
Berättade om manuset på min Facebook-status igår kväll och grattismeddelandena flödade in. Blev så jävla glad. Jag och Sara var lite för trötta för att orka skåla och skråla på allvar, så att läsa alla mess idag känns nästan som att bli firad av alla vänner jag försummat senaste tiden.
Och idag känns det som om jag har ett liv igen! Har klippt mig. Fikat med Popmorsan och Lina. Kollat Gossip girl och snoozat lite i soffan. Tog på mig en kofta och tog en liten promenad. Allt känns spännande.
Nu: träna och middag med Elvis på B.A.R.
Och idag känns det som om jag har ett liv igen! Har klippt mig. Fikat med Popmorsan och Lina. Kollat Gossip girl och snoozat lite i soffan. Tog på mig en kofta och tog en liten promenad. Allt känns spännande.
Nu: träna och middag med Elvis på B.A.R.
Kick
Jag och Sara har suttit inlåsta i min lägenhet i ett halvt dygn och bara jobbat med manuset. Nu har vi precis mailat iväg 520 sidor färdigt råmanus till förläggaren!
Och hällt upp varsitt stort glas vin för att fira.
Vi håller på att sprängas av självgodhet just nu. Fy fan vad bra vi är. Vill hjula lite fram och tillbaka över golvet.
Det är en sån kick. Det är precis de här ögonblicken man lever för.
Och hällt upp varsitt stort glas vin för att fira.
Vi håller på att sprängas av självgodhet just nu. Fy fan vad bra vi är. Vill hjula lite fram och tillbaka över golvet.
Det är en sån kick. Det är precis de här ögonblicken man lever för.
När det är festligt att vara en författare
Forum hade sin höstfest ikväll och jag kom med andan i halsen flera timmar för sent, på gott humör men lätt manisk. Hade missförstått adressen och stod på en gård och busvisslade i en kvart till ingen nytta. När jag väl kom upp var festen i full gång. Jag kom ikapp med råge.
Drabbades av nåt slags jagälskaralla-jagälskarattvaraenförfattaresånahärkvällar-rus. Helt salig.
Jag och Christopher O'Regan kidnappade en godisskål och hittade ett undanskymt hörn.
Sköna, sköna Henrik Fexeus och snygga, snygga Maria Ernestam.
Blivande deckardrottningen Ninni Schulman fick ynnesten att spegla sig i min blanka panna.
Drabbades av nåt slags jagälskaralla-jagälskarattvaraenförfattaresånahärkvällar-rus. Helt salig.
Jag och Christopher O'Regan kidnappade en godisskål och hittade ett undanskymt hörn.
Sköna, sköna Henrik Fexeus och snygga, snygga Maria Ernestam.
Blivande deckardrottningen Ninni Schulman fick ynnesten att spegla sig i min blanka panna.
Final-fanfar
Har just redigerat färdigt första vändan på finalen av vårt manus.
Fick hjärtklappning. Gåshud. Älskade.
Känner mig helt trygg nu. Det är lång väg kvar tills boken är klar, men nu vet jag att finalen ... åh herregud, finalen! Vi är genier!
Fick hjärtklappning. Gåshud. Älskade.
Känner mig helt trygg nu. Det är lång väg kvar tills boken är klar, men nu vet jag att finalen ... åh herregud, finalen! Vi är genier!
Ibland är det skönt att vara två
Igår sa Sara till mig:
- Vad skönt det är att prata med dig nu när du inte längre låter som om du ligger på botten av ett träsk.
Väldigt roligt sagt och väldigt träffande. Det var ungefär så det kändes för ett par dagar sen. Som om jag skulle drunkna i manuset.
Och när jag tycker något är jobbigt är alltid min första instinkt att bli av med det så fort som möjligt. Så jag försökte tvinga mig igenom manuset. Och mådde skitdåligt.
Jag låg vaken en hel natt och trodde att hjärnan skulle sprängas. Och jag insåg att min "metod" inte skulle fungera.
Istället gjorde jag ett schema för exakt hur många sidor jag ska skriva varje dag fram till deadline nästa vecka. När jag såg det tydligt framför mig insåg jag också att det var fullt möjligt att ta ledigt under helgen och vila hjärnan.
Och vet ni, nu älskar jag manuset igen. Så fort det inte längre var laddat med ångest och stress så såg jag det klart igen.
Jag och Sara har jobbat så intensivt ihop nu att vi börjar bli som en varelse. Eller åtminstone ett mycket strävsamt och mycket gammalt par. Vi pratar om varandra som "vi" och kommer förmodligen att bli väldigt bisarra.
Men vi är så bra på att dra varandra. När den ena slokar så peppar den andra.
- Vad skönt det är att prata med dig nu när du inte längre låter som om du ligger på botten av ett träsk.
Väldigt roligt sagt och väldigt träffande. Det var ungefär så det kändes för ett par dagar sen. Som om jag skulle drunkna i manuset.
Och när jag tycker något är jobbigt är alltid min första instinkt att bli av med det så fort som möjligt. Så jag försökte tvinga mig igenom manuset. Och mådde skitdåligt.
Jag låg vaken en hel natt och trodde att hjärnan skulle sprängas. Och jag insåg att min "metod" inte skulle fungera.
Istället gjorde jag ett schema för exakt hur många sidor jag ska skriva varje dag fram till deadline nästa vecka. När jag såg det tydligt framför mig insåg jag också att det var fullt möjligt att ta ledigt under helgen och vila hjärnan.
Och vet ni, nu älskar jag manuset igen. Så fort det inte längre var laddat med ångest och stress så såg jag det klart igen.
Jag och Sara har jobbat så intensivt ihop nu att vi börjar bli som en varelse. Eller åtminstone ett mycket strävsamt och mycket gammalt par. Vi pratar om varandra som "vi" och kommer förmodligen att bli väldigt bisarra.
Men vi är så bra på att dra varandra. När den ena slokar så peppar den andra.
Tröttma på slutspurten
Hade panik hela natten över manuset. Det blir alltid såhär när jag är inne på slutspurten. Det kanske är ren trötthet det handlar om. Men också att jag blir helt blind för texten och inte längre kan se klart VAD DET EGENTLIGEN ÄR.
Blir så trött på karaktärerna. Jag har umgåtts för mycket med dem. Ser bara deras dåliga sidor. De känns gnälliga och störiga och självömkande. "Vaddå din bästa kompis har blivit dödad? Det var ju flera sidor sen. Ryck upp dig för fan!" vill jag skrika åt dem.
Och eftersom jag kan historien utan och innan och baklänges och framlänges glömmer jag helt bort att en scen kan vara urspännande för nån som läser den första gången. De håller ju på att försöka lösa mysteriet tillsammans med karaktärerna. Jag ser bara själva bokstäverna, ser orden, men inte meningen bakom dem.
Gick just tillbaka i bloggen och insåg att jag kände precis likadant när jag skrev Halva liv. Och när jag skrev Halva liv gick jag tillbaka i bloggen och insåg att jag kände precis likadant när jag skrev Bekantas bekanta.
Känns ganska betryggande ändå. Som att dela ångesten med någon som varit med om samma sak och kan berätta att det blir bra till slut.
Blir så trött på karaktärerna. Jag har umgåtts för mycket med dem. Ser bara deras dåliga sidor. De känns gnälliga och störiga och självömkande. "Vaddå din bästa kompis har blivit dödad? Det var ju flera sidor sen. Ryck upp dig för fan!" vill jag skrika åt dem.
Och eftersom jag kan historien utan och innan och baklänges och framlänges glömmer jag helt bort att en scen kan vara urspännande för nån som läser den första gången. De håller ju på att försöka lösa mysteriet tillsammans med karaktärerna. Jag ser bara själva bokstäverna, ser orden, men inte meningen bakom dem.
Gick just tillbaka i bloggen och insåg att jag kände precis likadant när jag skrev Halva liv. Och när jag skrev Halva liv gick jag tillbaka i bloggen och insåg att jag kände precis likadant när jag skrev Bekantas bekanta.
Känns ganska betryggande ändå. Som att dela ångesten med någon som varit med om samma sak och kan berätta att det blir bra till slut.
*gnäll*
Just nu jobbar jag så mycket att jag inte hinner med att ha något liv. Och när jag inte hinner ha något liv blir jobbet liksom för viktigt. Då börjar jag självtvivla och det är ungefär det värsta man kan göra när man ska vara kreativ. Och så tar det dubbelt så mycket tid och energi att jobba. Och så går allt bara runt runt. Och det känns som om livet inte går framåt alls.
Jag vet att det här är en högst övergående period. Om några veckor har jag glömt det här, precis som jag nu glömt att mitt liv inte alltid ser ut såhär. Men ändå. Det är såhär det KÄNNS just nu.
Och när jag blir såhär så blir jag parodiskt självömkande. ALLT blir liksom något jobbigt. Typexempel idag: Konstaterade att jag är rätt så vältränad nuförtin. Blev genast såhär: "Snyft, och jag som bara hade tid att gå ut när jag var världens fetaste människa, nu går jag runt och är snygg OSEDD, helt BORTKASTAT".
Där nånstans bestämde jag mig för att nu får jag fan ta och skärpa mig.
Ska bli så skönt när vi är helt klara med råmanuset och skickar in det till vår fantastiska förläggare nästa vecka. Äntligen kunna diskutera, få feedback, börja tänka framåt, befria sin hjärna.
Jag vet att det här är en högst övergående period. Om några veckor har jag glömt det här, precis som jag nu glömt att mitt liv inte alltid ser ut såhär. Men ändå. Det är såhär det KÄNNS just nu.
Och när jag blir såhär så blir jag parodiskt självömkande. ALLT blir liksom något jobbigt. Typexempel idag: Konstaterade att jag är rätt så vältränad nuförtin. Blev genast såhär: "Snyft, och jag som bara hade tid att gå ut när jag var världens fetaste människa, nu går jag runt och är snygg OSEDD, helt BORTKASTAT".
Där nånstans bestämde jag mig för att nu får jag fan ta och skärpa mig.
Ska bli så skönt när vi är helt klara med råmanuset och skickar in det till vår fantastiska förläggare nästa vecka. Äntligen kunna diskutera, få feedback, börja tänka framåt, befria sin hjärna.
Fyra dygn vid havet
Fyra dygn har jag och Sara suttit och redigerat manus. 386 sidor klara. 150-nånting kvar.
Det känns lite som om huvudet brinner, men det känns så jävla bra det här.
Och trots att vi jobbat så intensivt känns det nästan som om jag varit på lite semester, för vi har varit i hennes familjs fantastiska hus på Dalarö, och vi har suttit på bryggan, ätit god mat hela tin, druckit lite vin på kvällarna, spelat brädspel (är helt besatt av Ticket to ride nu!) och jagat getingar.
Den första bilden är utsikten från rummet som jag satt och jobbade i. Har aldrig känt mig mer som en författare...
Det känns lite som om huvudet brinner, men det känns så jävla bra det här.
Och trots att vi jobbat så intensivt känns det nästan som om jag varit på lite semester, för vi har varit i hennes familjs fantastiska hus på Dalarö, och vi har suttit på bryggan, ätit god mat hela tin, druckit lite vin på kvällarna, spelat brädspel (är helt besatt av Ticket to ride nu!) och jagat getingar.
Den första bilden är utsikten från rummet som jag satt och jobbade i. Har aldrig känt mig mer som en författare...