Mats Strandberg

Klockan tre inatt blev jag klar med ännu en redigeringsvända av manuset! Har jobbat intensivt i fyra dygn hemma hos mina föräldrar och under hela tiden har jag sms- och telefonterroriserat min stackars medförfattare Sara. Kombinationen av jobbmanisk OCH sällskapssjuk Mats måste vara en mardröm för min partner in crime...

Men igår tänkte jag på hur mycket jag älskar att jobba ihop med någon. När man skriver ensam så har man ju ingen att dela alla små och stora glädjerus med.
Jag menar såhär: en skådis får direktrespons i form av applåder, en artist kan se folk dansa till hans eller hennes låtar.
Men som författare kan man bli så jävla lycklig av en formulering, eller en twist i handlingen som man kommer på i sista stund. Och det finns ingen där att dela det med. I bästa fall får man lite beröm för just den där formuleringen eller twisten av sin förläggare, eller ett mejl två år senare från en läsare som noterat och orkat höra av sig. Det är förstås alltid kul, men den egna upplevelsen av det man gjort är egentligen över för länge sedan.

Jag och Sara däremot, vi kan ju gotta oss med varandra direkt, precis hela tiden. Och när man kan prata om det, dela det, så blir känslan också mer verklig.