The Runaways och den inte-så-fantastiska räven
Häromkvällen såg jag äntligen The Runaways, ni vet den där Dakota Fanning och Kristen Stewart spelar Joan Jett och Cherie.
Riktigt bra. Framför allt är DE riktigt bra. Filmen dras med lite samma slags problem som jag alltid tycker uppstår med biografifilmer - det blir lite skumma på ytan och lite förenklingar och lite väl många tidshopp. Livet är ju bra mycket rörigare än fiktionen, så det är väl svårt att undvika. Men klart sevärd. Och grym musik!
Sen såg jag Fantastic Mr Fox och mindes varför jag har så svårt för Wes Andersons filmer. Ser liksom framför mig hur alla som ville vara Kristian Luuk 1999 sitter och runkar framför filmen av all coolness. Det känns som filmer för den delen av den breda massan som själva vill tro att de är smalare än vad de är. Om ni fattar.
Förstår att Wes Anderson kan provocera. Men jag gillar honom (dock inte allt han har gjort). Fantastic Mr. Fox tyckte jag däremot var jättefin.
Tänk på vad en hater skulle kunna säga om de som gillar Resident Evil-filmerna (finniga, 24/7-dataspelande, Milla-kåta töntkillar utan social kompetens alt. testosteronpuckande, ölbrölande miffon)! ;) Hata på filmen, inte på de som gillar den, är min devis!
Komiskt att du inte gillar Räven som jag älskar men du älskar A Single Man som jag hatade. Två smala, konstnärliga filmer som borde gillas av oss bägge men nope. Där ser man.
jag förstår vad du menar. de som älskade Fyra nyanser av brunt. filmen som gjorde en grej av att låtsas vara inkännande samtidigt som den brände på allt vad den kunde i förakt för alla "vanliga" människor.
Jag älskar Wes Anderson (de filmer jag har sett) just för att jag tycker att de är så osvåra och jag har extremt svårt (höhö) för svårt.
Åh Mats det är därför jag följer din blogg så slaviskt, du fattar vad som är bra på riktigt och vad som bara är pretentiöst. Håller inte med om allt du gillar men jag tyckte inte heller om räven,eller Wes Anderson.
Du är så bra Mats.