Mats Strandberg

Håller på och leker med min nya bloggdesign på annan plats just nu. Medförfattar-Sara har en grundkurs med mig (känner mig som en pensionär som håller på och tar datorkörkort) och hennes make Micke har fixat en fin banner.

Känner mig nästan lite skyldig gentemot det här trötta gamla färdigmallade tröskverket. Men nu hajar jag verkligen hur urtida blogg.se är!
Ska leka nån dag till, sen kommer länken!

Åh vad jag älskar Nicki Minaj, och shit vad den här låten är bra! Äntligen känns hiphop spännande igen!



Och så Kanye Wests 35 minuter långa artsy-video för nya singeln Runaway. Kanye kanske lider av megalomani, men det är okej. Han är banne mig ett jävla geni.



Och Willow Smith. Hur är det möjligt att vara så cool när man är 9? Och de har faktiskt lyckats göra en video som inte har såna där obehagliga peddoundertoner som det lätt blir när barn gör musik.



Och så har den här låten, som jag trumpetade om redan i början av hösten (jag skrev att jag skulle spela den alldeles för ofta, och det gjorde jag), har äntligen fått en video. Som jag blir alldeles glad av varenda gång (så nu har jag fått nypepp och spelar den för ofta igen).

Jag har skrivit en del i Aftonbladet om It gets better-kampanjen på Youtube, där kända och okända människor tar ställning mot mobbning och trakasserier av homosexuella tonåringar för att stoppa höstens självmordsvåg.

Hur häftigt är det inte att Obama nu också har gjort en Youtube-video?



Det är massor av kändisar som ställt upp. Sök på "It gets better project" på Youtube.
Men holy fuck, det här är så jävla bra och starkt:

Jag håller på och filar på en ny blogg. Inte så superavancerad, men den ska bli snygg tänkte jag. Med egen banner och allt. *modärnt!* Och jag längtar efter nystart. Länk till den nya kommer snart, så får väl den här ligga kvar och skvalpa orörd sen.

Vet inte riktigt när det är dags, jag har lite svårt att hinna med just nu. Idag har jag och Sara varit på Rabén & Sjögren och hållit föredrag om vår bok. Och nu ska det skrivas Aftonbladet.
Herregud vilken skillnad det gör med fyra dagars ledighet. Älskar plötsligt att jobba igen.

Sista promenaden i Norrland för den här gången.

I morse fick jag hembakta scones med hjortronsylt till frukost. Sen kollade vi på senaste, näst sista Project Runway och rätt tre personer gick till final. Och nu läser jag alla gratulationer på Facebook - HERREGU vad Facebook gjort det roligare att fylla år - medan Anna bakar Daimtårta åt mig i köket.

Igår åkte vi till Finland och köpte massor av godis. Här är mitt byte. Observera kexen. Salmiak/chili-smak och Milkshake-smak måste man ju bara prova.



Skönaste hunden. Första gången vi träffades kräktes han över en hel uteservering. Men tro inte AXE-reklamen. Man KAN ändra på ett första intryck.



Rimfrost på marken och friskare luft än någon annan stans. Norrland har vunnit över mig på sin sida.

Apropå tidigare inlägg, om Nobelpris vs Augustpris. Anna har satt igång ett så bra läsprojekt för sig själv:
Varannan bok hon läser ska vara en av Pulitzer-vinnarna. Ända tills hon har läst dem allihop.
Så jag ska helt enkelt sno det, rakt av. Hon bränner igenom dem i kronologisk ordning, har inte bestämt mig själv för hur jag ska göra med just det.
Men älskar idén. Jag gillar ju amerikansk modern litteratur allra bäst och flera av mina absoluta favoritböcker (The Road, Middlesex, Revolutionary Road) är Pulitzer-vinnare.
Så nu jävlar kör vi.

Åh, dör nästan myzdöden!
Är hemma hos Anna och hennes make. Hus ute i skogen. Har just sett remaken på Nightmare on Elm Street - tyckte den funkade alldeles utmärkt som mysrys - och vi har druckit ett par glas whiskey. Värdparet har just gått och lagt sig, jag har en gäspande hund (som jag visserligen måste äta allergipiller mot) vid fötterna. Ska strax gå och lägga mig och läsa.
Det är ofattbart tyst här och jag har några lediga dagar framför mig.

Gårdagen var alldeles galen. Möten hela dagen om min och Saras bok, både med agenterna på Grand och på förlaget Rabén & Sjögren. Vi får fantastiska nyheter hela tiden, så det var jätteroliga möten, men det är också så stort och så spännande att jag var helt slut efteråt. För att inte tala om kaffespeedad. 
Och att åka till norraste Norrland är ju mer exotiskt än att åka till andra sidan jordklotet. Resan tog en hel dag, med flyg och taxi och bussar och bilhämtning.
Då älskar man ju att komma fram och bara få vara helt vardaglig. Slöa, småprata, surfa och kolla film.

På torsdag åker jag till Anna TS och hennes man. De bor norraste Norrland. Sådär norrnorr att det har snöat flera gånger redan och man åker till Finland och handlar.
Vi ska sitta i enslig stuga och ha skräckfilmsmaraton och äta Annas hembakta daimtårtor och kolarutor och jag har redan tjockångest.
Vi ska även dricka vin och äta fisk som Annas man har fångat, förmodligen med tänderna.

Det är så roligt med Anna. Hon var förgrunden till Melinda i Jaktsäsong. Min vapendragare i natten. En riktig storstadspingla. Och nu: bor med en jakt-och-fiske-machomake som samlar på knivar, högst upp i landet. Måste skriva en Jaktsäsong 2 nån gång. En blandning mellan Nell, Jägarna, Blair witch project och Tjejen som föll överbord.

Jag är så stolt över vår bokklubb! Först får Åsa världens coolaste jobb - ny programledare för Plus! - och Klas gör succé med sin biografi över Robert Gustafsson och nu har Jenny blivit nominerad till Augustpriset i kategorin barn/ungdom för sin bok "Här ligger jag och blöder":

Med träffsäker galghumor förkroppsligas Majas koketta och samtidigt oförställda utanförskap. En av misstag amputerad tumme kastar ut läsaren på en irrfärd i sökandet efter identitet. Ett psykologiskt porträtt med särskild trovärdighet i uttrycket.

Nej, vi har inte sålt våra själar till djävulen, inga offerritualer med getter, fast man skulle ju kunna tro det.

Förresten, jag läser alltid Augustpris-vinnarna men nästan aldrig Nobelpris-vinnarna. Hur gör ni?

Snyggt med pressbilder framför en våtrumsmatta!

Tar en liten kaffepaus i tv-soffan och kollar på Roseanne på TV4 Komedi, som visar sista säsongen nu. Älskade serien när jag var liten (och allra mest kanske dottern Darlene). Blev positivt överraskad när jag såg de tidiga säsongerna igen. Replikerna är vassa och det finns ett klassperspektiv som såklart gick mig helt förbi.

Men Roseanne fortsatte mala på ända till 1997 och mot slutet är det helt urflippat - på ett dåligt sätt - som jag inte tror att en stor serie skulle tillåtas bli idag.
I sista säsongen finns avsnittsynopsis som:
ROSEAMBO: Roseanne battles a group of terrorists holding her family and a foreign diplomat hostage on a train to Washington D.C.

Och de vinner en hel massa miljoner på lotto i sista säsongen och Roseanne blir författare och de får hjärtattacker och depressioner och för tidigt födda bäbisar.

Förresten, de har bytt ut skådisen som spelar äldsta dottern Becky också - mot Sarah Chalke från Scrubs.

Fattar ni inte det nu så finns det inget hopp:

Fan vad jag vill köpa nya kläder! Börjar känna mig som en seriefigur. Alltid samma saker på mig. Och mina vinterjackor är inne på tredje året. Har inga pengar. Vill vara rik.

Igår drack jag vin hemma hos Kicki. Glömde väskan och hon slängde ner den till mig genom fönstret. Den råkade landa på det utskjutande lilla taket ovanför ICA-affären i hennes hus. Herregud, vi försökte få ner väskjäveln med pinnar och allt, men lyckades inte.

I den där väskan låg The Magicians av Lev Grossman, en bok jag fått av Sara och var halvvägs inne i och helt fast.
Hur irriterande som helst. Tydligen fick Kicki ner den där väskan sen, med hjälp av några främlingar i en van.

Men dessförinnan hann jag komma hem och beställa en bok jag fått tips om av Elisabeth: A Great and Terrible Beauty av Libba Bray. Viktoriansk gotisk ungdomsskräck som enligt henne är läskig på riktigt - och hon gillar betydligt mer magstarka saker än de flesta... Lovande. Nån mer som läst?

Sara sitter just nu och gör ett Excel-dokument över alla våra karaktärer, deras utseenden, bakgrund och familjer. Åh, jag älskar det! Vi har liksom byggt en hel VÄRLD!

Häromkvällen såg jag äntligen The Runaways, ni vet den där Dakota Fanning och Kristen Stewart spelar Joan Jett och Cherie.
Riktigt bra. Framför allt är DE riktigt bra. Filmen dras med lite samma slags problem som jag alltid tycker uppstår med biografifilmer - det blir lite skumma på ytan och lite förenklingar och lite väl många tidshopp. Livet är ju bra mycket rörigare än fiktionen, så det är väl svårt att undvika. Men klart sevärd. Och grym musik!

Sen såg jag Fantastic Mr Fox och mindes varför jag har så svårt för Wes Andersons filmer. Ser liksom framför mig hur alla som ville vara Kristian Luuk 1999 sitter och runkar framför filmen av all coolness. Det känns som filmer för den delen av den breda massan som själva vill tro att de är smalare än vad de är. Om ni fattar.

Varenda gång en bekant inte svarar på mejl eller sms blir jag alltid helt paranoid över att de är sura på mig.
Det behöver inte alls ha någon förankring i verkligheten. Faktum är att det aldrig har det. Jag får bara för mig att de fått höra något hemskt om mig, eller att de tror att jag sagt något hemskt om dem (även om jag inte är skyldig så får jag för mig att någon hittat på något).
Jag vet ju att det aldrig stämmer. Jag vet ju att jag själv är dålig på att höra av mig när jag har för mycket att göra. Jag vet framför allt att det är mina tonår som spökar, för när jag var 14, 15, 16 var jag en skvallerbytta som försökte skaffa mig en maktposition på den sociala stegen genom att samla in information och sprida den vidare. Det är inget jag är stolt över, tvärtom, men det var liksom den jag var - jag hade ingen information om mig själv att berätta, det fanns helt enkelt inget att meddela eftersom jag var bög och varken kunde leva ut något eller berätta om mina egna förälskelser och innersta tankar. Så jag ägnade mig åt andras hemligheter istället. Och då blev folk arga hela tiden. Förstås.
Så nu får jag verkligen tillbaka. Den här gnagande oron som jag kanske får dras med resten av livet är väl nåt slags karma-smackdown. Vad jag vill säga är väl att det inte hjälper att veta vad den här oron beror på. Den känns ändå. Och känslor verkar alltid verkligare än det huvudet försöker säga.

Idag har jag till exempel upptäckt att jag är en person som blir lite stressad och panikig när saker och ting verkar för lovande.
Uppförsbacke med tunga ok i motvind är min comfort zone ju. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig.

Idag researchar jag för Aftonbladet och lyssnar på den här låten om och om igen.

...och det blir bara nyttigheter, såklart.

Senaste avsnittet av Top Chef: Just desserts fick mig att springa till 7-Eleven och köpa en bytta Ben & Jerry Half Baked.
Till mitt försvar var det faktiskt en glassutmaning i början av programmet.

Jag och Sara har redigerat klart ännu ett varv på manuset och alldeles nyss, mitt i extas-men-trött-koman med 5 sidor kvar, när vi hittade den ungefär tusende gången som Sara gjort samma grammatiska fel, kom Sara med ett skrik som är så bra att jag måste tatuera det på armen:

SPRÅKET HAR FEL OCH JAG HAR RÄTT!

Det måste ju vara världens bästa författartatuering.

Den här killen måste bara bli nästa stora Youtube-stjärna. Och jag är kär, tror jag.
(om ni undrar vad hela grejen är, så mimar han till en SNL-sketch)

Jag hatar att jag alltid blir en sån jävla surgubbe när jag har mycket att göra och känner mig stressad. Vad blir bättre av det? Hur mycket tid kan man spara på det?
Igår och förrgår satt jag och Sara i långa arbetspass och förde in ändringar i manus. Det inte den roligaste fasen av skrivandet, och under tidspress kan det också vara frustrerande och stressande.
Och fan, jag blir så HEMSK. Tycker att ALLT är irriterande, jag vill bara bita ihop och köra, inte höra en enda annan åsikt, inte slösa en sekund på ett enda skämt eller annan syssla än att stirra rakt på markören på skärmen.

Idag, när Sara kommer och vi ska göra de sista 90 sidorna, ska jag sitta bredvid henne och vara såhär gullig hela tiden:

Idag gick jag till Siba på Kungsgatan köpte mig en ny dvd-spelare. Det tog TID. Först köa för att nån ska hjälpa en välja vad man ska köpa. Sen köa för kassan. Och sen, eftersom jag köpt ett demo-ex, blev jag hänvisad till servicekassan för att få mig en bit bubbelplast. Det tog JÄTTELÅNG tid, för en stackars gammal tant behövde hjälp med ungefär ALLT med sin nyinköpta mobil.
Till slut fick jag panik och frågade en skäggig mansperson om han skulle kunna hämta lite bubbelplast åt mig på lagret. Det här är hans allvarliga svar:
*suck* Nja.... *jättedjup suck* ... Jag vet inte. Jag är inte så bra på det.

Nähä. Vad synd att just den sällsynta talangen var något du gick miste om.

Resten av dagens vakna tid har ägnats åt att redigera manus med Sara. Inte mycket mer att säga om det. Kul, maniskt och paniskt, allt på samma gång. Hejdå.

Har kollat rätt intensivt på serien ett par dagar nu, och jag har två allvarliga problem med den.

1) Kanske blir jag extra irriterad på grund av att jag och Sara suttit den här sommaren och kämpat med reglerna för hur det övernaturliga ska funka i våra böcker. Men jag tycker att det är lite för enkelt i Vampire Diaries. Jag menar, till exempel: Om de kan hypnotisera folk till vad som helst, när som helst - varför löser de inte alla problem på det sättet? Manusförfattarna verkar komma på det efter ett tag och då blir det liksom "jomenasså, snälla brorsan dricker ju inte människoblod, så han är lite svagare när han ska hypnotisera" och "jomenasså, plötsligt kommer snälla brorsan på att han kan ge tjejen ett halsband med nån magisk ört i, så kan inte den elaka brorsan hypnotisera henne, han heller". Det finns andra liknande grejer jag stör mig på.

2) Tycker att de tre huvudpersonerna är ganska hopplöst okarismatiska. Man vet ju att nåt är fel när det är den snälla som är hetast. Fattar inte Ian Somerhalder-hajpen över huvud taget. Om det kunde vara lika hett som på CW:s promobilder, då däremot...

Men jag kollar vidare och hoppas att jag får ångra dessa ord. Längtar efter att fastna i en ny serie och vill så förtvivlat gärna ÄLSKA en highschoolvampyrsåpa. Ju.

Är just nu lite sjösjuk, men på det hela taget nöjd, efter att ha sett senaste Resident Evil i 3D.

Det bra: Milla förstås. Ali Larter. Snygg 3D, inte den där kassa efterproduktionsvarianten. Tunga vapen. Action precis hela tiden. RE försöker fortfarande inte låtsas att den har något djup eller eftertanke. Det älskar jag. Grymt snygga stunts.

Det dåliga: För lite zombies! Ja, det är ju visserligen miljontals zombies i bild. Men det är ont om närkamper - här slåss de mest mot en urtråkig nemesis som mest ser ut som en människa med stenansikte. Och resten av varelserna har tentakler numera. Kan inte ta något med tentakler på allvar.

Har manusredigerat hela dagen med Sara. Det här är vår otroligt snygga karta över den fiktiva staden som boken utspelar sig i. Vi har suttit och jämfört alla miljöbeskrivningar med den.

Såg The Blind Side med Patsy ikväll. Två ivriga Sandra Bullock-fans som hållt Sandy-fanan högt trots dretfloden av Speed 2, Miss Secret Agent 2, Yaya-flickor och magiska systrar. Har peppat för den här filmen sen i vintras. Äntligen skulle vi få se henne glänsa i en kvalitetsrulle. Herregud, vår Sandy fick en Oscar. I en film som dessutom var Oscars-nominerad!

Seriöst. Det är den sämsta film jag sett på 2000-talet. Lätt som en plätt. (Ja, jag har sett The Village!)
Det var som en parodi på den sämsta sortens amerikanska "tänkvärda" 80-talsdramakomedier som "hyllar livet", inklusive ett jätteläskigt barn som säger lillgamla käcka saker hela tiden. Plus att den känns sjukt rasistisk. Alla svarta är som djur. Som de feta katterna som rotar i soptunnor i en tecknad film. Och den snälla rika vita kristna familjen stiger ner som änglar och räddar en av de herrelösa.

Känner mig smutsig.

Denise Rudberg hade kalas idag - hon firade 10 år som författare.
Vi ser lite galna ut på bilden, men det får jag bjucka på. Tro mig när jag säger att Denise såg ut som a million bucks.

Hon är så jävla cool, Denise. Inte bara fruktansvärt bra på det hon gör utan otroligt generös med sin smartness, sina goda råd och sköna det-fixar-sig-pepp.