Mats Strandberg

Jag blir alltid så himla sugen på att jobba med radio när jag, som idag, varit med i P3 Populär. Kanske borde tvinga Hanna Fahl att slicka på lite skärbrädor så att jag kan få vara sjukvikarie.

Nu blir det bloggpaus över påsken. Kommer att jobba med manus hela långhelgen, men hemma hos mamsen och pappsen, med ena handen djupt ner i påskägget. Ha det fint allihopa!

Blev bjuden på fin lunch av Denise Rudberg på flotta Carl Michael idag. Undrar om hon har kollat på några mystiska videoband senaste veckan, för hennes ansikte försvann på alla bilder.





Och hörni, ni fattar att det är vår va?

Inte så man trillade av stolen, direkt. Men ändå lite fint att Ricky Martin kom ut till slut.

Vet ni att jag har åkt limousine med Ricky Martin? Det var urlänge sen. "Maria" hade precis börjat bli en hit och ingen visste riktigt vem han var. Jag skulle intervjua honom för ZTV men hans schema var så pressat att jag helt enkelt hoppade in i baksätet på limousinen och gjorde intervjun med honom där. Jag tyckte han var lite läskigt plastig och ganska mesig. Haha, jag slår vad om att jag frågade vem Maria var. (originellt)
Han är ju definitivt snyggare nuförtin.

Det här är ju för bövelen briljant!

Jag ser fram emot Christina Aguileras nya skiva, faktiskt. Samarbeten med Le Tigre och Ladytron och grejer, det kan bli hur bra som helst.
Här är en liten försmak:



En helt annan blondin i samma ålder släpper också ny skiva snart och jag måste erkänna, fastän jag skäms ihjäl, att jag ÄLSKAR minst fem låtar på förra. Här är en läckt demo:



Och så Lindsay. Det vore så otroligt coolt om Lindsay helt otippat släppte en riktigt bra skiva. Snacka millenniets största revanschcomeback.

Brunchade på Elverket och hade överlämning till Cilla, som får vårdnaden om Anna tredje natten.
Anna kan inhalera bacon. Imponerande.
Åh, saknar henne redan.

Tog lite bilder på golvet bredvid min soffa. Den sista är INTE photoshoppad. Otroligt men sant.

Pillret av DN-journalisten Ingrid Carlberg, om SSRI-pillrens historia och hur de förändrade psykvården från grunden. Jag är ju en av de 600 000 svenskar (fatta!) som knaprar i mig antidepressiva varje dag. Och när jag läser Pillret så inser jag vilken fantastisk tur jag haft ändå, som gick in i väggen på 2000-talet. När de här fantastiska medicinerna redan fanns på marknaden. Ärligt talat tror jag faktiskt att jag inte hade överlevt utan dem.
Nu är Pillret inte en bok som är FÖR SSRI. Inte heller mot. Den är faktaspäckad och ändå är det samma bladvändarfeeling som i en spännande roman. Läs den, hörni.

Igår kom min BFF till Stockholm. Kom hem till mig halv tolv och luktade öl. Sen la hon sig i soffan och läste en traktortidning. Började snarka.
Life is sweet.

Jaha, det kom ju som ett brev på posten såklart. Tränade, gick ut och drack vin, HEJ omtag på förkylningen!
Jag ser ut att ha på mig en stödkrage men det är tyvärr bara svullet halskött.

Igår, alldeles för sent på Morfar Ginko, började jag, Pär och DrD battla i ordvitsgåtor om geografiska platser.
Ju långsöktare desto bättre.
Pär vann storslaget med detta hat-trick:

I vilket land ifrågasätter man översittaraktigt om någon verkligen varit i solen?
Tanzania. (Uttalas: Tan? Sa ni ja.)

Var i Canada sålde inte Sjöwall-Wahlöös böcker någe bra?
Quebec. (Que? Beck?)

I vilket land är det en ständigt återkommande syssla att onanera?
Taiwan. (Taj-van)

Patsy, jag slår vad om att du är SÅ ledsen för att du inte följde med vidare nu.

Gjorde en urpinig playlist med Backstreet boys vs *N Sync. Varannan hit. Gick på långpromenad.
Insåg att BSB faktiskt vinner gåshudframkallarracet. Med hästlängder.

Åh längt, imorgon kommer Anna TS på besök från Norrland. Min BFF och jag ska äntligen återförenas! Och det bästa är att hon sover över, så vi kan sitta och gagga på kvällarna.
Det är alldeles för lite övernattning hos varandra i min kompiskrets känner jag. Älskar att vakna ihop efter en lång festnatt och äta frukost, summera händelserna.
Men det kanske är jag som är generande sällskapssjuk hela tiden bara? Har alla andra blivit för vuxna för länge sen?

Pär är en rädd liten hare när det gäller skräckfilmer. Kan man inte tro när man ser honom. Och det är SÅ JÄVLA KUL att kolla skräckfilmer med nån som blir skraj på riktigt. *känner mig modig*
Senast såg vi remaken på Friday the 13th. Idag: Quarantine. Ja, det är lite random. Ska fundera ut en bra kursplan tror jag.

Lyckades äntligen släpa mig utanför dörren idag för en två-i-rad-fika med Anderssonskan och LFS. Älskar min nya iPhone-app Hipstamatic. Blir så himlans snygga bilder ju.

Missar roliga saker på att vara sjuk. Orättvist. Halsen är raw like sushi. Ont. Dör avundsdöden på alla som inte är sjuka. "Vi ska promenera i solen nu". "Vi ska på kalaset". "Vi ska hångla bacillfritt". "Vi drömmer helt normalt på nätterna för vi har ingen feber."

Har fått ur mig 28 sidor manus den här veckan.
Igår blev jag helt mörkrädd av det jag skrev.
Idag grinade jag.
Älskar mitt jobb.
Får jag en psykos nästa gång så vet jag verkligen att det är bra.

Jag har snackat om boken Eat pray love förut. Nu har trailern för filmen kommit, måste säga att den ser riktigt lovande ut. Även om jag fortfarande har svårt att smälta att Julia Roberts fick rollen.

I min beskrivning av matsnobben i inlägget nedan skulle jag kanske, i rättvisans namn, ha förtydligat att det var han som skulle laga maten.
Det brukar ju bli så när jag "bjuder på middag". Jag står för vinet och tar hand om disken efteråt.
På aftonens meny stod en skaldjursgryta som fick smaklökarna att sjunga arior.
Thanks, bitch. I loves ya.

Alla jag känner är matsnobbar. Känner mig fortfarande som en bortkommen lantlolla ibland. Som idag när jag planerar middag med en kompis och säger att jag har lax i frysen, kan det vara nåt? Och han svarar att "Djupfryst lax är Djävulens påfund. Smaken påminner om varför man blev pugga." (framgår inte om han med det menar att det smakar penis eller vagina, men jag kan gissa)
Jaha, en grej till som satt sig i huvudet nu och sen kommer jag långsamt att börja hålla med. Så har det varit med nästan allt hittills. Ja, man kanske förfinar sina smaker, men det blir också krångligare och dyrare att leva.

För tio år sen: gillade burkchampinjoner, frysta "sommargrönsaker" (ni vet ärtor majs och paprika), spaghettins koktid var det inte så noga med.

Såg just säsongspremiären av ANTM cycle 14. Minns nu precis varför jag slutade kolla nån gång runt nr 8.
Tyra är pinigare än nånsin. "Stilgurun"mr Jay har fulare kläder än nånsin (herregud, de där jeansen utanför frisörsalongen!). Mer soccer mom-känsla och mer misslyckad blondering än nånsin under makeover-momentet. Och framför allt är det nästan bara brudar som skulle vara helt chanslösa i modebranschen. Jag orkar bara inte se en ghetto diva till.
Säsongens ord verkar dessutom var "edgy". Dör skämsdöden.

UPPDATERING:
Tack Godsfrun för tipset om det här klippet!!!

Träffade Löfroth häromdagen och han tipsade mig om iPhone-appen MiastoMuzyki (gratis).
Det är en hel radda (polska, men det märks just inte) nonstopmusik-kanaler. Ingen reklam ens, vad jag har hört. Bra grej är att alla kanaler är uppdelade efter genrer. Rekommenderar Dance för löpbandet...

Har lite åldersnoja tror jag. Inte rädd för att bli gammal, men lite obekväm med det faktum att jag fyller 34 i år och lever som en 17-åring.
Häromveckan såg jag ett par urfina skor på Sneakers'n'stuff. De var 80-taliga i rosa och turkos. Och så la jag dem ändå åt sidan för jag tänkte att jag är för gammal för dem. Den där regeln om att om man är gammal nog att ha varit med första gången nåt var modernt så ska man inte haka på retrotåget sen.
När jag hade pojkvän och levde ett mer välordnat och stillsamt liv kände jag mig så otroligt mycket vuxnare. Nu har jag på många sätt roligare, men det är också mer påtagligt att jag faktiskt är 30+ med ett rejält plustecken. Det finns ett begränsat antal år jag kan leva såhär utan att bli patetisk. Och sen då?
Dessutom är jag inte bara för gammal för att dö ung, jag är för gammal för att någonsin vara ung och lovande igen.

Typiskt mig att gå och hyra en film som "Veronika bestämmer sig för att dö" mitt i söndagsdeppen.
Nu var den lyckligtvis inte så deprimerande som jag trodde. *en film som hyllar livet*
Och den var bättre också. Ja, det är ett ganska grovhugget Paolo Coehlo-budskap i den. Men ändå. Jag gillade. Och så skönt att få se Sarah Michelle Gellar glänsa som skådis.
Blir galen på alla recensenter som häpet skriver att hon ju "är rätt bra trots allt". Vi som sett Buffy-avsnittet "The Body" känner den här SMG väl sedan länge.

Konstig feeling när Lisa Ekdahl börjar gny fram "Vem vet?" mitt i en undervattensscen.

Söndagsdeppet har slagit klorna i mig. "Vad gör jag av mitt liv"-typen. Hatar.
Kan berätta att istället för att tvätta kläder som "bara" luktar rök (och alltså inte är smutsiga i övrigt) så kan ni lägga dem på ett varmt element över natten. Röklukten försvinner på ett magiskt sätt.

Maskeraden igår var alldeles fantastisk. Dels för att temat (80-talsfilmfigurer) var tacksamt för den stora hoper filmnördar som är Saras och Mickes vänskapskrets (det var lite som en live-popquiz att gå runt och gissa vilka folk skulle föreställa). Dels för att de flesta verkligen ansträngt sig med sina kostymer.  Har fina bilder från kvällen men måste kolla runt först om det är okej med alla att jag lägger upp dem här på bloggen. Tills vidare får ni hålla till godo med en bild på mig, och Sara (som Daryl Hannah i Blade Runner):



Sen gick jag och Pär till Kolingsborg. Packat till bristningsgränsen med folk. Det verkade som om de flesta tagit till flaskan rejält på Melodifestivalpartyn under kvällen. Det var... festligt, minst sagt. Jason var inget undantag, som ni ser ovan. Jason gillade bål.



Urkul att möta främlingars blickar och se dem arrangera minen "helt normal, ingen reaktion".
Gled tyst fram till folk jag kände, ställde mig ett halvt steg bakom, flåsade tungt bakom masken, skrämde livet ur.
Åse blev kvällens scream queen.

Temat för maskeraden är alltså filmfigurer från 80-talet. Pär är Private Pile från Full metal jacket. Jag är Jason. Har en känsla av att jag kommer bli skitjobbig ikväll. Spexig. Går på gayklubb. Från Jason till Gayson.

Var hemma hos Kusin och Guddotter igår. Jag känner mig så mycket mindre rotlös nu när det finns en ny pågående familj som jag är en del av.

Hon har gjort en sån där brakbriljant video igen så att jag bajar i byxan lite.

Ja det var en fröjdefull afton igår. Men jag blev på allvar upprörd när Pär spydde galla över Sandra Bullock framåt småtimmarna.
Här gick jag runt och trodde i min enfald att jag och Pär var tvillingsjälar. Istället grävde Pär en vallgrav mellan oss och plumsade ner i den som kärringen mot strömmen.
Jag och Patsy klamrade oss fast vid varandra och försökte övertyga honom om Bullocks storhet, men vi lyckades till slut inte få fram bättre argument än "JOHO!" och "ÄÄÄÄLSK!".

Problemet är att hennes bästa filmer har ingen sett. Som Infamous ("den andra Capote-filmen"). Men allra bäst är The thing called love, som för övrigt är River Phoenix sista film, där Sandra spelar en skönhetsdrottning från sydstaterna (med det fantastiska namnet Linda Lou) som vill bli countrysångerska.

Jag och Pär kände att vi behövde lite guldkant på tillvaron. Så vi fixade skaldjur, sashimi, rosébubbel och knastertorrt vitt vin. Och så lekte livet lite mer.

Det luktar te med pepparkakssmak i hela min lägenhet (sorry Sophia) för jag har fyllt diskhon med te av olika sorter och hoppas att jeansen som jag lagt i blöt kommer att se härligt äckligt solkiga ut snart.
Min maskeradklädsel inför lördag börjar ta form. Igår satt jag med rivjärn och tändare och gick loss på två tröjor. Med lite god vilja ser de "uppbrända" hålen ut som skotthål. Idag har jag köpt fekjblod och en köttyxa av plast.

Dagens upptäckt: De nya Ballerina-kexen med kladdkake-fyllning (!) måste vara djävulens påfund. Det är helt enkelt inte möjligt att framställa en sån överjordiskt välsmakande tingest. Det måste vara en evil plan för att förvandla mänskligheten till rullande fettbollar som inte kan fly undan helvetets lågor.

Annars har jag jobbat med Sara idag på vårt bokprojekt. Helt sänkt i skallen, men vi är lyckliga. Det är fantastiskt att jobba med Sara, som är dramaturg ut i fingerspetsarna. Lär mig massor. Suger åt mig som en svamp.
Det vi gör just nu är att bestämma exakt vad som ska hända i resten av boken, scen för scen. På det sättet kan vi skriva parallellt sedan, eftersom jag vet exakt vad Sara skriver om kan jag skriva kapitlet efter utan att ha läst hennes.
Man blir lite hög av att hålla på med det här. Men efteråt kraschar man. Det är som en strömbrytare som stänger av i skallen, man nästan hör klicket: slut på energi NU.

Nu kom jag just hem från Rival, där jag blev intervjuad av finfina Tove på Månpocket. Intervjun ska finnas med som extramaterial i pocketutgåvan av Halva liv, plus finnas på deras sajt sen när pocketen släpps sent i vår. Hoppas jag lyckades få ur mig något smart mellan gäspningarna. Det blev lite genant på slutet... kände mig som Kalle Anka i den där filmen där han försöker hålla ögonlocken öppna med tändstickor.

Till och med deras promos var fanimej konstverk.
Och när jag ser dem så dör jag nästan längtdöden. Jag kan bara inte fatta att Fischer-familjen inte finns på riktigt. Att vi aldrig ska få uppleva nya saker tillsammans.
(fastän jag älskar att serien slutade på ett sätt som gör det omöjligt att fortsätta så gör det ändå ONT)

Söder ser fortfarande ut som Nordpolen, men jag gav mig ut för att hitta kläder till maskeraden på lördag. Det blev lite Stadsmissionen-kläder som jag kan testa mig fram med. Fick bra tips av Elvis (som jobbat på en teater) om "patinering", alltså att få kläder att se gamla och äckliga ut utan att göra dem äckliga. Svart te är bra för att göra dem fläckiga och solkiga. Ska även gå loss med rivjärn och sax.



Hittade även den här sinnessjuka påskprydnaden på Stadsmissionen. Det är en godisskål - huvudet är locket. Klart jag var tvungen att köpa.



Vi avslutade med att gå och käka på en asiatisk lågbudgetkrog där man får äta så mycket glass man vill till efterrätt. Japp, det är lite glass där under all choklad- och kolasås.
För övrigt kan jag berätta att jag har sån träningsvärk idag att jag går som om jag bajsat på mig. Ser ni mig så är det alltså inte det jag gjort.

Snygg bikini!

Ska på maskerad på lördag, där temat är favoritfigurer från 80-talsfilm. Jag ska vara Jason.
Försöker övertala Pär att han ska kroppsmåla sig med blå färg och vara Det stora blå. Han vill inte.

Gillar ju Sandra Bullock. Fastän hon egentligen aldrig lyckats välja nån film som är riktigt bra så har jag alltid gillat HENNE.
Så jag är glad att hon vann en Oscar inatt. Och jag ser fram emot den där filmen. Men jag gillar ännu mer hennes tacktal kvällen innan, när hon vann en Razzie Award för sämsta skådis i kalkonen All about Steve:

Kollar lite på Oscarsgalan, har tv:n på i bakgrunden med avstängt ljud, sätter på när det händer nåt spännande. Som John Hughes-tributet alldeles nyss.

Annars kollar jag på en lista från Bravo TV på de 100 läskigaste filmscenerna genom tiderna. Finns styckesvis på Youtube. Hett tips till alla horrorfans!

Gick ut med Pär igår. Skulle ta en fördrink hos honom bara. "Kom hungrig. Jag fixar lite käk".



"Häller i lite absinth i soppan, helt normalt."



Resultatet: en gräddig fänkålssoppa med absinth, och i den en stor boll med lax tartare och äpple. Sjukt smarro.

Sen gick vi till Slick. Som är Stockholms bästa klubb (hög procent snygga män i min smak, urbra musik, skön feeling överlag) men Södra teaterns vakter är faktiskt helt.... alltså, de är som parodier på dörrvakter som har aggression som första impulsiva reaktion på allt, vilket gör missförstånd som hade varit urenkla att lösa till stora problem istället. Otroligt synd, för det är så raka motsatsen till allt som är Slick.

Jag toklyckodansade till Spin Doctors "Two princes" så att jag fortfarande har ont i vaden. Som en stor pingisboll av smärta känns det.

Sen tog vi några efterstänkare hos Khalil och jag sov över hos Pär. Vaknade, jag sa hejdå, snubblade ut på Söder, fick för mig att gå och shoppa och kom ut ur Brunogallerian med tio par småbyxor och lite American Apparel-tshirts.
Sen gick jag och fikade med Josefin och Pär kom dit också och Josefins son Charlie skrev saker med bokstavskex över hela bordet.



Och nu ligger jag i soffan, käkar godis och kollar på en urusel katastroffilm med Luke Perry och James van der Beek på dvd. Den är inte ens dålig på det där bra sättet. It's not right but it's okay. Jag gillar läget.

1. Hittade nåt i örat. Det var två långa hårstrån.

2. Är så utsvulten på komplimanger numera att jag tog det som en enorm sådan att Sara tyckte jag skulle passa som Jason på hennes maskerad (för att jag ser så stor och stark ut, valde jag att tolka det som)

Har skrivit 20 sidor manus sen jag kom hem till mamma och pappa.

Läst nästan varje artikel i senaste Vanity Fair - skitbra nummer. Särskilt artikeln om John Hughes, manusförfattaren och regissören som bl a låg bakom några av 80-talets bästa tonårsfilmer med The Breakfast Club i spetsen.

Hatat att Spotify i mobilen är så satans skakigt nuförtin.

Hoppat och skuttat av glädje över en grej som jag snart kan berätta om.

Sett att Dalin från Paradise Hotel gått ut med att hon föddes som man. Undrade vad Stefan tyckte om det (hon var ju först i hans berömda dubbeldopp) och förvånades över att det bara fick en pyttenotis i Aftonbladet, det är ju ändå en smarrig rubrik liksom.

Badat fem gånger.

Inte använt deodorant.

Beställt tågbiljett hem.

Just nu sover alla, inklusive hunden. Jag dricker vitt vin som jag kylt ner med några frysta jordgubbar. Telefonterroriserar alla som kan tänkas vara hemma en fredagskväll.

Är hemma hos mamsen och pappsen och skriver manus. Det är perfekt att vara här eftersom historien utspelar sig i en stad som är väldigt lik min gamla hemstad... snart ska jag ta hit min kära medförfattare på studiebesök.
Och vi har fått enormt bra feedback på de 100 första sidorna. Hade ett fantastiskt möte igår, berättar mer så fort jag kan.

Jag trodde det var mycket snö i Stockholm, men här är det helt sinnessjukt. Det går inte ens att komma ut på baksidan av huset och längs vägarna står såna där enorma snövallar som jag älskade att gräva tunnlar i fastän jag inte fick när jag var liten. Snö är inte bara kaos, snö är vackert! Och till skillnad från i Stockholm har man upptäckt en fantastisk maskin här som kallas "plogbil". Det går att ta sig fram lätt som en plätt.
Vet inte vem som älskar mest att gå ut på promenader just nu, jag eller hunden.
Nu - upp på gamla pojkrummet igen och skriva!

Tack för alla tipsen på bra faktaböcker. Det blev de här titlarna till slut. Tack allihopa!

Har haft en elektriker här som fixat all takbelysning. Konstigt hur vardagsgrejer kan kännas urlyxiga när man varit utan dem ett tag. Släcker och tänder och nickar förnöjt.
Livet är förresten ljust på det hela taget. Har haft en sån där skön helg som jag kan leva länge på. Och så fort det känns lite roligare att vara Mats Strandberg på en front så blir det liksom gryning på de andra fronterna också. Vad fan, för bövelen, jag älskar mitt jobb och mina vänner och mitt hem just nu. Ska surfa på vågen så länge det går.

Jag känner verkligen längtet nu.

Såg En officer och en gentleman igår med O. En mycket viktig kunskapslucka är därmed ifylld. Den var riktigt bra - och helt annorlunda än jag trodde. Av nån anledning hade jag fått för mig att den skulle vara proppfull med smäktande stråkar, softade bilder.

Dessutom är det först nu jag inser på allvar att en ung Richard Gere är i klass med en ung Paul Newman när det gäller överjordisk hetma.



Jobbigt bara att två av mina absolut största hatobjekt från tv-världen var med i biroller: David Caruso från CSI: Miami, och han som spelar Ugly Bettys pappa.

Var på Stadsteatern och såg Ön igår. Den är riktigt, riktigt rolig. Politisk teater som helt klart står åt vänster, men jag skrattade mest åt alla träffsäkra porträtt av skenheliga vänstermänniskor. Åh vad jag har träffat många såna. Och åh vad jag själv har varit en av dem.
Tyvärr var pjäsen tre och en halv timme lång, och jag var helt enkelt tvungen att gå i pausen - hade planer efteråt och visste inte att den var så lång - så nu måste jag gå och se den igen. Tydligen ska akt 2 ställa mycket av det som händer i akt 1 på ända, på nåt smart och roligt sätt, så nu är jag verkligen nyfiken.