Mats Strandberg

Det var så kallt att jag fastnade i en grimas.
Men en cigg medan man ligger i solen och torkar... Pure bliss.

Sämsta idén jag fått på länge; träna yoga (för första gången på fyra år) dagen efter att jag dragit i mig två flaskor rosé.
Jag svettades så mycket att instruktören opåkallat hämtade pappershögar åt mig spm jag kunde svabba av mig med. Min vita t-shirt var genomskinlig. Och sen kollade hon på mig när hon sa: "Ja, plogen är ju ingen övning man ska göra om man har högt blodtryck."
Under tiden var alla andra superfräscha, böjliga och alldeles torra.

Drack alldeles för mycket rosé med Patsy ikväll. På något sätt känns det som om det är först nu som jag fattat att det verkligen är sommar. På riktigt. Hittills har jag varit så fokuserad på jobb att världen mest känts som en "somrig" filmkuliss. Vet inte hur jag ska förklara utan att låta helt sinnessjuk.
Och nu har jag just kommit hem och fåglarna kvittrar utanför fönstret och jag är helt full med *megaälsk* till alltihop där ute.

Blev plåtad med ett gäng kollegor i morse. Fotografen: "Krylla ihop er! Krylla mer!". Oklart exakt vad det betydde men vi gjorde så gott vi kunde.
Dyker upp i Metro nästa vecka!

Kanske borde peppat mig själv innan med den här låten, som jag på nåt sätt gillar just nu. Urmycket.

Det här är centrum i Fagersta, en lördagseftermiddag klockan två.

Var på road trip i helgen med Sara, som jag skriver på manuset tillsammans med. Vår tonårstrilogi ska utspela sig i en liten stad i Bergslagen som påminner mycket om Fagersta, och eftersom hon kommer från Stockholm blev det här ett studiebesök.

Fagersta är en typisk stad för Bergslagen. Hög arbetslöshet sen bruket la ner. Befolkningen minskar. På sina ställen har Fagersta blivit som en spökstad; nerlagda butikslokaler på rad, bara pizzeriorna överlever, inte en människa syns till.

Våra böcker ska verkligen inte bli någon nidbild av småstäder, men samtidigt är jag fruktansvärt trött på idyllbilden av småstaden i svenska böcker och filmer. För dem som inte passar in av olika anledningar kan småstadslivet verkligen vara en mardröm.

Alltså, den här absurda besattheten av kungabröllopet och allting runtomkring (och med "allt" menar jag främst Madeleine) slår mig med häpnad varje dag. Får också panik av insikten om att det här aldrig kommer att ta slut. Tänk när de får barn sen. Tänk när Madeleine får det. Tänk när de får barnbarn.
Blir nästan lite avundsjuk på alla som gillar den här bisarra institutionen som kallas monarki. Vilken frossa i det man älskar det här året!
Undrar vad som skulle kunna vara min motsvarighet. Kanske om Lady Gaga gifte sig med Victoria Beckham?

Eftersom jag bor ensam så kan jag inte skryta för en sambo om hur duktig jag varit idag. Måste därför skryta för er. jag har idag: diskat besticklådan, duschat krukväxterna, dammat alla golvlister, burit upp grejer på vinden, gjort lite vanlig städning, putsat fönstren och rullat ut den nytvättade mattan.

Mitt städsoundtrack har framför allt varit Holes Northern Star.

Har haft en sån där konstig dag idag, som egentligen skulle varit helt ledig men på något sätt blev mer stressande än en jobbdag. Och jag har inte ens uträttat nåt. Har stirrat argt på mina smutsiga fönster men inte orkat tvätta dem. Har nypt lite i översta plaggen i tvätthögen men inte orkat tänka på tvättstugan. Svarade på lite frågor från Metro och kände hur hjärnan ba: "Låt mig vara, jag är trött".
Ville gå ut i solen men kände mig upptagen av att inte göra något inomhus.

Kvällen slutade betydligt bättre. Fikade med Cilla, gick på en dejt, sen fika med Anna A och så till sist lite träning. Alltsammans på mindre än fem timmar.
Lyckligtvis är det för mörkt för att tvätta fönster och för sent för tvättstugan, annars hade kanske min hjärna börjat om från början med den här dagen igen.

...jag ska inte spoila nåt här, men herreguuuuuud!
Såg det mitt i natten och hade konstant gåshud. Sen när det var slut hade jag så mycket känslor i hela kroppen att jag nästan inte visste vad jag skulle göra av mig själv.
Hela säsongen har varit så maffig. Hur mycket som helst har hänt, och ändå är det mesta under ytan och i så maklig takt att man liksom lullas in i en falsk trygghet. Mad men har en gång för alla etablerat sig som en av mina topp tre-serier, alla kategorier, alla tider.

Och karaktärerna! Jag både älskar och hatar dem allihop. Vilket får både älsket och hatet att bli starkare, såklart.

Amenvafan, nu måste jag snart köpa en ny PC igen. Den här har börjat stänga av sig själv när man minst anar det. POFF, säger det. Och så blir allt bara svart. Urstressande. Ctrl+S en gång i sekunden.

Vaknade lite småförkyld idag. Inte riktigt sjuk, men inte heller riktigt frisk. Hjärnan känns som pölsa och det har gått segt att jobba. Min arbetsmetod har sett ut ungefär såhär: jobba en timme, kolla ett avsnitt av Mad Men. Jobba en timme, kolla ett avsnitt av Mad Men. Jobba en timme, kolla ett avsnitt av Mad Men. Jobba en timme, kolla ett avsnitt av Mad Men. Jobba en timme, kolla ett avsnitt av Mad Men. Jobba en timme, kolla ett avsnitt av Mad Men.Jobba en timme, kolla ett avsnitt av Mad Men. Jobba en timme, kolla ett avsnitt av Mad Men. Jobba en timme, kolla ett avsnitt av Mad Men. Jobba en timme, kolla ett avsnitt av Mad Men. Jobba en timme, kolla ett avsnitt av Mad Men.
Därav att jag slår igen datorn först nu, halv fem på morgonen.

Snart klar med säsong 3-boxen. Fy satan vad bra det är. Bästa säsongen hittills.
Dessförinnan kollade jag säsong 3 av 30 Rock, så jag har haft mycket Jon Hamm i mitt liv den här veckan. För mycket är aldrig nog.

Om ni undrat vad som hände med Shanice - hon som gjorde den dära "I love your smile" på 90-talet - så är svaret att hon har för mycket tid, och tillgång till Internet.

Mmmm, italiensk glass på café Vero på Ringvägen. Kan varmt rekommendera kombon kokos och passionsfrukt.
* nom nom nom*

Kommentarfunktionerna på bloggen är helt frakked. Hoppas det löser sig snart.

Vaknade vid tolv på dan idag. Gick och köpte lite thaimat. Bestämde mig för att ta en tupplur. Vaknade vid midnatt.
Nu sitter jag och skriver manus klockan fem på morgonen. En scen som utspelar sig under ett luciatåg, samtidigt som sommarnatten inte ens blev riktigt mörk utanför fönstren.

Mitt liv känns rätt konstigt just nu.

För övrigt tror jag medelådern ute igår var 18, på sin höjd. Studentyra. Kände mig som Rikard Wolff i ett hav av Justin Biebers.

Här ligger man och försöker mysa med 30 Rock s3-boxen, och så dyker Salma Hayek upp som gästskådis och förstör allting. Hon är så kass! Ta bort!

Varit ute med två sköna heteromän, som båda är uppe i varsin fantastisk ny relation.
Och jag blev faktiskt inte det minsta missunnsam eller avundsjuk. Bara peppad.

Jag längtar efter att vara kär. Att vara ihop. Vara paxad av nån.
Jag har trott att jag längtat efter det länge, men när jag ser tillbaka på de senaste två åren så inser jag att jag  faktiskt inte varit redo förrän nu att släppa in en ny person på allvar. Jag har inte varit helt beredd på att lära känna någon på djupet. Ändra på mina vanor och bereda plats för någon annans vilja.

Och framför allt: Om jag träffade någon nu så skulle jag inte undra om jag kanske missade något spännande med singellivet.
Jag är redo att bli tagen med storm.
Kom igen!

Vinlunch idag igen. Nu var det min fantastiska förläggare på Forum, Karin Linge Nordh, som bjöd "sina" författare på Villa Källhagen. Ack, det hårda livet som kulturarbetare...



Karin och jag!



Christopher O'Regan och Mian Lodalen ser ut som ett nyförälskat överklasspar som just lagt till med segelbåten.



Det visade sig att jag och Ninni Schulman har en gemensam vän på oväntat håll. Japp, Nell, vi pratade om dig. Och så Viveca Steen, smart och skön!

Förresten, Carl Philip var där. Kände mig inte så jätteintresserad av det utan spanade ivrigt efter Sofia. *älskade henne i Paradise Hotel*

Sedan gick jag direkt till Hermans, där vi hade ett urbra möte med en illustratör/serietecknare som tackat ja till att göra omslagen för ungdomstrilogin som jag och Sara skriver på. Han stod överst på önskelistan, och vi längtar tills vi får börja kolla skisser nu.



Sara jobbar framför allt med filmmanus, men gör även en del uppdrag som översättare. Man gillar ju att ha ett projekt ihop med någon som precis översatt "Spel under täcket", hahahaha.

Har just varit på Gondolen och smaskat i mig lyxlunch och gurglat lite champagne. Månpocket bjöd sina författare.
Nu måste jag tydligen jobba också. Ironiskt nog, efter ett par glas skumpa mitt på blanka dan, ska jag skriva en grej för Friskis & Svettis medlemstidning.

Då är den alltså släppt som singel, låten som jag utsåg till 10-talets Coco Jambo för flera månader sen.
Patsy gjorde den roligaste felhörningen. Han har i sisådär en miljard genomlyssningar trott att låten börjar med "She's got both hands... in a bucket."
Han såg framför sig hur Lady Gaga målade upp en bild av sydamerikansk bondby. Gammal gumma gnor med tvätten i en rostig gammal hink. Sen bakar hon barkbröd och kokar några förtorkade gamla skulor.

Nu blev det ju inte riktigt den sortens video.

Håller på att spara ut håret. Förvånas över hur mycket grått det är på skallen nu. Jag håller på att bli en silverräv.
Gillar.

Igår släpade jag mig motvilligt upp ur sängen, ner till en av bryggorna bortanför Tanto. Låg där med Pär och solade på en filt. LF och Emil kom förbi. Laddade ner en frågesport-app i iPhonen och körde. (Det var "Sant eller falskt?"-appen. Bästa lurerifrågan: Isbjörnar har svart skinn. SANT - det är ju pälsen som är vit.) Läste kvällstidningarna och kommenterade saker vi läste. Gick hem till mig, åt en pizza, kollade Twin Peaks-filmen och sen ett gäng avsnitt av The City.
Det är så jävla lätt att ha sköna dagar på sommaren!
Är redan lite stressad över att det bara är tre månader sommar kvar.

Skulle ta sällskap med Restylan-Jan till Annas födelsedagsfest.
Han var sen till stället där vi skulle mötas upp och sms:ade att det var maratonbajsets fel.

Och jag hade helt förträngt att det var Stockholm maraton idag. Så jag ba "Vad? Maratonbajs, han sms:ar från toaletten att det tar aldrig slut?"

Anna A hade födelsedagskalas idag. God mat, gott vin och goda människor.
Och alla höll så fantastiskt fina tal. Såna där som man annars bara får höra på bröllop. Men här ännu bättre, för alla var tillägnade födelsedagsbarnet.

Och det är så kul när man känner nån så väl, att höra främlingar beskriva ens vän. Och man känner igen sin vän i deras vän. Om ni förstår vad jag menar. Observera att jag skriver det här klockan fyra på morgonen. Men när en av Annas vänner räknade upp en lista på 67 egenskaper som hon tycker om med Anna kunde jag skriva under på 66 av dem. (Den 67:e var att Anna var så bra mot hennes barn, vilket jag inte alls tvivlar på, men inte så aktuellt i mitt fall.)

Vad jag vill säga är väl helt enkelt att det var kärlek i luften.
Min present till Anna A var skitsmart; jag låter henne välja en europeisk stad eller plats, så står jag för flyg dit och hotell för oss två. Så får jag både verka generös, och får en semester med en av de bästa människor jag vet.

Betydligt bättre dag idag. Jag och Sara har haft spånmöte och kommit på en massa smarta twistar som ska komma mot slutet av den första boken i vår trilogi.

Om ni undrar hur det funkar att vara två som skriver tillsammans: vi har såna här heldagar tillsammans med jämna mellanrum, där vi bestämmer exakt vad som ska hända i nästa del av boken. Alltså, precis vad som händer i varje scen, hur karaktärerna reagerar, vad det väcker för tankar hos dem osv. Då har vi som en "karta". Sen kan vi sitta och skriva parallellt på varsitt håll, det vill säga, jag kan t e x skriva kapitel 6, 8, 12 och 13 utan att vänta in att hon skriver kapitlen däremellan, för jag vet redan vad de kommer att innehålla.
Sen redigerar vi varandras kapitel, så att språket också blir gemensamt.

Det är ett otroligt kul sätt att jobba. Älskar att jag och Sara har en egen hemlig värld. Vi ringer varandra kanske fem-tio gånger om dagen och frågar om detaljer om den lilla staden det handlar om, vilket yrke en förälder har och så vidare.
Fan, det här kommer bli så bra! Jag och Sara blir verkligen tusen gånger smartare av varandra. Summan är tusen gånger större än delarna.

Jag har tre fobier i livet: tandläkare, att min lägenhet ska brinna upp och att jag ska få sparken.

Idag:

* Går till tandläkaren. Jätteont. Kändes som om jag gått igenom ett krig när jag kom därifrån (särskilt eftersom jag är mest rädd för sprutan och därför vägrar bedövning)

* Sitter på Saras balkong och jobbar med vårt manus när en kompis ringer: "Är det ditt hus det brinner i? Du bor väl i nummer 22? På fjärde våningen? Jag tror det är där det brinner. Det är tre brandbilar här, värsta pådraget."
(det visade sig, när han snällt nog frågat en brandman medan jag hängde kvar i luren, vara på första våningen det brann, och det kan inte ha varit så farligt för det syntes ingenting i porten eller på fasaden.)

* På tunnelbanan hem, när jag fortfarande är lite rädd för att komma hem till ett nerbrunnet hus och att det på nåt sätt är mitt fel att mina grannar och jag själv är hemlösa och jag ser framför mig hur de kommer stå där och stirra anklagande på mig med sotiga barn i famnen: min chef ringer. "Vi har kollat på dina sidor och det är lite saker vi skulle vilja..." *klick* Samtalet bryts för jag har inga batterier.
(sen visade det sig att det var världens enklaste grej egentligen, och jag kommer inte få sparken)

Förresten, kom på en fobi till. Nu fattas det bara att jag får veta att nån jag legat med har fått hiv. 

Har just suttit i solen med Popmorsan och varsin takeaway-påse från Vurma. Pratat sex, jobb och terapi.

Just såna här dagar älskar jag verkligen att vara frilansare. Jag börjar jobba sen när solen slutat värma istället och tar mina åtta timmar fram till tvåtiden inatt, mycket bättre.