Mats Strandberg

Igår sa Sara till mig:
- Vad skönt det är att prata med dig nu när du inte längre låter som om du ligger på botten av ett träsk.

Väldigt roligt sagt och väldigt träffande. Det var ungefär så det kändes för ett par dagar sen. Som om jag skulle drunkna i manuset.
Och när jag tycker något är jobbigt är alltid min första instinkt att bli av med det så fort som möjligt. Så jag försökte tvinga mig igenom manuset. Och mådde skitdåligt.

Jag låg vaken en hel natt och trodde att hjärnan skulle sprängas. Och jag insåg att min "metod" inte skulle fungera.
Istället gjorde jag ett schema för exakt hur många sidor jag ska skriva varje dag fram till deadline nästa vecka. När jag såg det tydligt framför mig insåg jag också att det var fullt möjligt att ta ledigt under helgen och vila hjärnan.

Och vet ni, nu älskar jag manuset igen. Så fort det inte längre var laddat med ångest och stress så såg jag det klart igen.

Jag och Sara har jobbat så intensivt ihop nu att vi börjar bli som en varelse. Eller åtminstone ett mycket strävsamt och mycket gammalt par. Vi pratar om varandra som "vi" och kommer förmodligen att bli väldigt bisarra.
Men vi är så bra på att dra varandra. När den ena slokar så peppar den andra.