Om Grey's anatomys - och mitt - förfall
Riktigt bra. Lågmäld, långsam, tyst, dämpade färger. Skillnaden var enorm mot det Grey's anatomy säsong 5-race jag just nu kör med mig själv: snabbt, snappy, stråkar, starka färger, allt sägs rent ut, allt knyts ihop prydligt på slutet med lite "tänkvärd" voiceover.
Jag gillar Grey's, fast jag blir lite irriterad på mig själv för jag inser att det inte är bra egentligen. De första säsongerna är geniala. Nu är det, allvarligt talat, mest ett jävla tramsande och jag kan bara tänka på alla bråk bakom kulisserna och hur mycket Katherine Heigl säkert ville dra mer än nånsin när hon läste alla manus om hur Izzie har sex med döingen Denny (ja, jag har fattat twisten) och snart har verkligen alla legat med alla på det där helt fantasilösa sättet ... ändå kan jag inte sluta kolla.
Sen gick vi ut. Bestämde mig för att jag inte tänkte vara sjuk längre. Såg ett slagsmål på Marie Laveau klockan tre inatt och var så svennig att jag tyckte det var urspännande. Sen kollade vi Youtube-klipp till sju i morse.
Och hey, jag tror det kanske funkade! Det, och Kan-Jang.
Jag slutade kolla på Greys efter ca 7 avsnitt i säsong 5, var så besviken då eftersom jag älskade de första säsongerna. Denna veckan började jag också titta ikapp och än så länge är det inget vidare, men en kompis sa att avsnitten som går på tv nu är bättre så jag ska också försöka hänga i :)
Jag håller med, dom första säsongerna är överlägsna men liksom du så fortsätter jag att titta. Själv har jag fullt upp med ett Supernatural-maraton just nu, började om med 1:a säsongen häromveckan. Good times. Och i den serien är det mer logiskt om Jeffrey Dean Morgan kommer tillbaka som döing...
Kring avsnitt 15 tyckte jag att det började ta sig, och avsnitt 19 var riktigt riktigt bra! Hoppas det håller i sig nu.
Det var när Denny gjorde comeback i serien som den var över. Ungefär som när Bobby återuppstod i duschen i "Dallas".