Mats Strandberg

Ska ha middag ikväll med en hetero småbarnspappa som är katolik och frimurare. Vi har alltid väldigt intressanta diskussioner. Har bunkrat upp med massa ostar och de här sköna små babyburkarna med marmelad.

Kl 18.30-21.30 ska jag och författaren Niclas Ericsson ha ett samtal med varandra om varandras böcker, på fiket Joy. RFSL Linköping som anordnar.

Käkade tidig middag med Anna TS och pratade mig hes (ni vet sådär som Whitney påstod sig ha gjort hos Oprah).
Nu ligger jag och kollar på Amusement, en hyrd horror med en härligt vidrig clownklädd mördare. Det finns bara en person i världen som hatar clowner mer än jag, och det är Anna TS. Mms-ar vidriga clownbilder. Hon får panik. Hur kul som helst.

När jag och Anna jobbade ihop var min ENDA motivation att gå upp extra tidigt vissa morgnar att jag då kunde arrangera små otäcka clowndockor i läskiga ställningar på hennes skrivbord, så att hon nästan började gråta när hon kom till jobbet och såg dem.

På väg till tandläkaren gick jag förbi Lidl-varuhuset på Sveavägen... reklam för billig falukorv utanför... pensionärer som trängdes i gångarna.
När jag flyttade upp till Stockholm var det här stans största gayställe och hette Pride. Sen bytte det namn till Hus1. Sen hette det Tip top ett tag. Och sen Rio (där Magnus och Melinda och Sebastian festade i Jaktsäsong).

Första gången jag gick dit var jag knappt 16.

Sen blev det fler gånger. Många fler gånger. Till och från i sisådär fjorton år av mitt liv.
Jag har lekt Sanning eller konsekvens där (och tvingats dricka vatten från en riktigt äcklig fontän som fanns där när det fortfarande hette Pride). Jag blev uppraggad för första gången där. Jag har hånglat mig genom den senare hälften av tonåren där. Hatat det och älskat det under singelperioderna i mitt liv.
Det spelade aldrig nån roll att varje ny klubb som tog över stället gjorde en totalrenovering. De ursprungliga vibbarna fanns alltid kvar, på gott och ont.
Och de finns fortfarande där, i den starka belysningen bland påsarna med tyskt godis.

Har inte kunnat sova på hela natten. Nu ger jag upp. Kan lika gärna hålla mig vaken tills jag ska till tandläkarn. (KUL) Passar på att städa lite. (URKUL)

Har just kommit hem från TB och Elvira, som fått nytillskott i familjen. Snart två veckor gammal är hon. De är så overkligt små och otroligt gulliga. Särskilt när de ligger och kuttrar och knorrar som små mogwais.

...framstår mer och mer som People's Revolution-bossen Kelly. Älskar hennes attityd, håller alltid med henne. Utan henne skulle The City inte vara förankrat i någon verklighet alls. Ge henne en egen spinoff. Nu.

Är lite bakis idag. Gå ut och bli småfull en tisdag... Jojo, just snyggt.
Men fan, ibland tänker jag att det psykiska välmåendet man kan få av riktigt bra samtal med en riktigt god vän kan uppväga det fysiska slitaget.
Och det var så skönt att snacka igår. Om bara blaj, om allvarliga saker. Om hur knasigt livet är och hur fort saker förändras fastän det känns ibland som om INGET händer.

Är inte helt såld på Lady Gagas senaste singel Bad Romance, men den här låten (från kommande åttaspårs-mini-albumet The Fame Monster) är SJUKT BRA. Min nya måste-lyssna-tio-gånger-om-dan-besatthet.

Jag vet inte om det är årstiden, eller att jag slutat röka, eller bara en massa små jävla irromoment som byggts på, men jag känner mig sjukt deppig.
Jag känner mig fet, ful och allmänt vidrig. Som världens tråkigaste människa. Snart ringer de från Guiness rekordbok och vill intervjua. Är inte ute med håven här, bara känns som om... ARGH. Jag kan inte ens beskriva vad det är. Ibland känns det bara som om man är statist i sitt eget liv. Allt spännande verkar hända alla andra och man själv får vara den där sidekicken som är med när det händer för att kunna göra stora ögon, eller vara den där killen som fladdrar förbi i några sekunder i ett bildmontage som visar hur huvudpersonerna tänker på varandra.

Är ju lite kär i Leighton Meester (Blair i Gossip Girl). Gillar nya låten. Det är nästan så jag skulle säga att det inte går att kolla videon på jobbet - men det beror förstås på var du jobbar. Den är inte porrig på riktigt, men det ser lite ut som en tantsnusk-serie från 80-talet. Leighton goes Phoebe Cates i Lace, typ så.

Det blev efterfest hos mig igår natt. Har aldrig städat så snabbt som halv tre på morgonen.
Idag har Pär varit här. Käkat pizza, mofsat snarr och kollat på tre dvd-filmer i rad (Informers, baserad på Bret Easton Ellis-boken, helt ok. Duplicity, riktigt skön söndagsfilm med Julia Roberts och Clive Owen. Mmmm, Clive Owen! Och sen LA Gigolo med Asthon Kutcher, hyfsade första 45 minuter och sen tappade den all styrfart och jag  fattade inte poängen med den alls. Men sunksöndagsfilmer behöver egentligen inte vara så bra, bara man har mycket onyttigt att äta och en skön filt i soffan.)

Lovisa fyllde 30 och hade suveränskön fest ikväll. Hennes läkarstudentvänner hade övat ihop en finfin koreografi till Kate Bush-låten Wuthering heights. Fatta fin grej.

Åt ett halvt undervattens-ekosystem på Mäster Anders. J bjöd på försenad födelsedagsmiddag.
Efter två kvällar i rad börjar jag känna mig som nåt slags Loch Ness-monster.

Gick och såg pressvisningen av Paranormal Activity, som har premiär om en vecka. Definitivt årets mest hajpade horror. Exakt tio år efter Blair Witch Project och ganska exakt samma upplägg - "upphittat videomaterial" som är "autentiskt". Fast här är det ett par som terroriseras i sitt hus av en demon.

Det händer inte mycket. Men det behövs inte heller, när en dörr som öppnas och stängs igen, eller lampor som tänds och släcks, blir riktigt jävla läskigt. Det är sjukt klaustrofobiskt, allt utspelas i det där huset med sina fula skinnsoffor och leopardmönstrade mattor. Skräcken är krypande och obehaglig och vardagsnära, det handlar om paniken och känslan av att vara iakttagen. Och så skruvas det låååångsamt åt ännu ett varv, och ännu ett.
Definitivt inte en film för alla, men jag gillar den.

Sprang massa ärenden på stan och häpnade över hur vidrigt sura alla människor är. Det smittar ju. Blev lika vidrigt sur tillbaka.

Jag (till kvinna som började köa från andra hållet. EFTER MIG.): Förlåt, jag tror jag var före er i kön.
Kvinna: Jaså? Var du FÖRE MIN DOTTER?
Jag (tittar ner, ser gullig liten tjej): Jag kanske har fel.
Kvinna: (martyrigt fnys) (demonstrativ suck)
Jag (provocerat och surt): Men URSÄKTA DÅ.
Kvinna (martyrigt fnys part II): Du behöver ju inte ha SÅ BRÅTTOM.
Jag (i tanken bara): Du behöver ju inte ha den surpaddastilen som första instinkt. Gå hem och raka mustaschen istället, det vore en klädsammare instinkt.

Äntligen min tur.

Kassörskan: Fan vilken kärring, ursäkta att jag säger det.
Jag (helnöjd): TACK, jag undrade just om det var mig det var fel på.
Kassörskan: Nä.

Blev hembjuden till Pär och Ulf ikväll. På skaldjursfrossa. Ostron, humrar, spindelkrabbor (äckligt ord för gott litet djur), räkor och havskräftor. Och så ostar. Och så massa massa trevlig dryck till det. Så jävla enkelt, inte så jättedyrt och sån fantastisk superduperlyxfeeling.

Var på Side Track ikväll och blev på-små-pickalurven med Pär. Första rökfria på-små-pickalurven. Vi testade till och med att ta en whiskey utan att röka därtill, något som borde vara omöjligt men faktiskt fungerade, om än med tillhörande tandagnisslan.

Var just med i Styrelsen i P3 Populär där vi bl a snackade om nya musikgenren crabcore. JAG tycker att den här bisarra mixen av musik låter som ett migränanfall. Om nån blev nyfiken så är det här är genrens hittills största hit hittills, vänta bara tills Basshunter-peppen kommer in i mitten, helt galet.

Jag brukar hålla mig borta från en film om nån beskriver den som "en film som hyllar livet".
Men jag var och såg Upp! på bio och lyckades glömma för ett par timmar hur jävla helvetes urtråkigt det är att inte röka. Älskade den. Garvade högt flera flera gånger, och var tvungen att harkla bort lite gråtklump i halsen en gång. Och ja, det är en väldigt tydlig sensmoral i filmen, men jag skriver under på den.
Pixar är så bäst. Pixar kan konsten att hylla livet på riktigt.

Det här är Sara, som jag har världens bästa projektidé tillsammans med. Här satt vi hemma hos mig och skrev ihop presentationen tillsammans. Drack lite skumpa och käkade lite nötter.
Nu väntar vi besked. Vill vill vill.

Tredje rökfria dan idag och det är DEPPIGT.
Känns som om jag förlorat nåt väsentligt. Nu minns jag bara de fina stunderna med cigg, fastän jag försöker påminna mig om alla de vidriga man diat i sig bara för nikotinet. De där som smakade rävgift och fick en att kväljas. De där på fastande mage.
Men ååååh depp. Alla små små helt vanliga motgångar i livet känns plötsligt som stora pilformade neonskyltar som pekar mot det faktum att livet SUGER. Och så vill jag bara sätta mig ner och röka ännu mer. I mitt huvud är det nu snyggare och godare än någonsin att röka.
Det är inte ens nikotinabstinens, jag snusar ju för bövelen. Så jävla löjligt det här är. Får panik på mig själv.

Tur att vi hade bokklubb idag, så att jag tvingades lämna lägenheten. Annars hade jag förmodligen bara legat hemma, bakfull och med alldeles för mycket tid att tänka på det faktum att jag inte röker. Nu har jag ärligt talat glömt bort det stora delar av dagen.

Idag kom DN som hade en intervju med mig i Söndag-bilagan. Har förstås vetat om ett tag att den skulle publiceras och jag var lite nervös, mest för att jag pratar så mycket om J och vår relation. Men han tog det bra.
Moa Herngren som gjorde intervjun är en så otroligt bra skribent. Och en bra journalist, eftersom jag avslöjade mycket mer än jag trodde...

Det här KAN vara världens längsta tv-vinjett. Herregud, vad jag ÄLSKADE Morgan Fairchild. Jag var en sån liten fruttis redan då!

Har just vaknat efter sista natten som rökare. Hade helt galet rolig fest i Pärs kök där absinthen flödade och sen gick vi till Libra. Passade förstås på att cigga som en Ruhr-skorsten.

Mitt bästa tips till alla som ramlar på ett dansgolv: få det att se ut som en DEL AV DANSEN. Lite Esther Williams-svandyk sådär. SKITBRA, INGEN märker NÅNTING.