Mats Strandberg

Jag, Anna TS och hennes make gick på pressvisning av Monsters vs Aliens, en tecknad film i nya 3D-formatet - som faktiskt FUNKAR! Det är svincoolt. Och det är inte såna där skavsårsframkallande TV-piraterna-kartong-brillor heller längre, utan rätt så snygga plastskapelser.

Filmen är kul, lite som en mix av Superhjältarna och Monsters Inc. Fast det var svårt att fokusera på handlingen. I början satt jag mest och tog på och av glasögonen för att jämföra.

Undrar hur det skulle funka med en porrfilm i 3D? Kanske mest skulle vara läskigt att få en gigantisk penis i pannan. Sitta och ducka för kroppsvätskor.

Och idag köpte jag också en. Man ska tydligen ligga på de här drygt 6000 piggarna och få massa energi, lösgöra spänningar, minska stress och allt möjligt bra och nyttigt. Det finns olika scheman man kan följa. Återkommer med rapport när jag provat. Men först - slita ett tag till med manuset, så att spikmattan får riktigt mycket att jobba med sen...

UPPDATERING:
Först: ouch!
Sedan: hmmm?
Till sist: aaaaah.
Och därefter: zzzzzzzz.

Urskönt. Loves it.

Förra veckan råkade jag skalla min snygga väggklocka. Den var gjord av porslin och gick sönder med ett brak. Min skalle klarade sig finfint. Jag hade nästan hellre sett att det slutat tvärtom.
Köpte en ny klocka. Också fin. Men satan vad den tickar högt! Blir skitstressad. Panik. Varje sekund som rinner bort ur mitt liv markeras tydligt med ett domedagsaktigt tickande.

...så är det här riktigt roligt. Annars är det antagligen mest bara obegripligt. Fast lite kul ändå.

Eftersom jag igår bara låg hemma bakis och idag jobbar med manuset har jag inget intressant att berätta från verkligheten. Ni får höra ännu en dröm istället:

Jag, min kusin, Brad Pitt, Anne Hathaway och Annelie som jag delade frilanskontor med förut sitter i trappan till mina föräldrars hus. Vi ska se en teaterföreställning i hallen. Det visar sig att det är mormor som ska göra en monolog.
Jag: "Jag trodde mormor var död!"
Brad: "Det är bara för din mamma är feminist. Typiskt feminister att ljuga om sånt!"
Alla blir skitarga men just då kommer mormor för att börja och vi hyssjar. Då ändrar sig mormor och går ut och tar en cigg istället. Skitjobbig stämning i gruppen medan vi väntar.

För tio år sen hade jag piercad tunga. Ibland drömmer jag att piercingstaven är tillbaka, och så ska jag ta ut den, och då förstörs tungan och blir helt sladdrig och slapp och jag kan inte prata. Som om själva styrkraften satt i staven.

Har några av mina bästa konversationer på väldigt väldigt länge med en person jag aldrig träffat. Alla svar är briljanta, till och med de som egentligen är helt poänglösa. Om ni förstår vad jag menar. Sådär som när man träffar en person och verkligen gillar dem rent instinktivt och därför tycker allt de säger är det bästa man nånsin hört. Och så blir jag helt taggad och är hur spirituell och härlig som helst tillbaka. Kan man då säga att vi har personkemi?

Kan inte sluta lyssna på Röyksopps nya skiva, men det är den här låten jag återvänder till om och om igen.

Jahapp, det är bara att klottra ner det i kalendern redan nu. SVT1 lördag 23 maj kl 21.00: ”The 90’s – ett försvarstal”.
Grymt kul. Hoppas på några av de där A-skratten då...

(och eftersom jag bara har smarta bloggläsare räknar jag kallt med att ni gjorde det)
Har just kollat Alan Balls senaste, Towelhead, på dvd. Svart humor, ångest, kontroversiella ämnen, precis som i favorit-serien. Fast nu pedofili och kulturkrockar i amerikanska södern under 90-talet. Se den.

Idag var jag uppe på Aftonbladet och letade bilder till ett kommande jobb. Jag har verkligen två riktigt sköna chefer, Anna och Kristofer. Jag och Anna obsessade över Victoria Beckhams silikonbröst. Länge. (hon har en kollega som fick KÄNNA på dem under en intervju, fatta!) Och hon kollar på samma trashiga dokusåpor som jag. Me likey.

Kanske är nåt gammalt jag missat, men jag gillar den.

Ska ha popquiz på fredag för några av de vänner som inte kunde komma på min schlagerfest häromveckan.

Har suttit med Spotify i sammanlagt många, många timmar (som ett bra sätt att vila från manuset för en stund) och gjort skitsmarta röda tråden-block, temaavdelningar och annat som ska fyllas i på prydliga formulär.
Tyvärr kan jag ju inte skrävla om exakt hur smart jag varit eftersom vissa som kommer läser den här bloggen.
Ni får bara ta mitt ord på det.

Den här finfina gamla låten platsade tyvärr inte i quizzet den här gången. Njut!
(När jag var liten hatade jag de ställen han sjunger falskt på. Tyckte han lät som en mupp - och jag menar alltså en mupp, som i Muppet show. Nu tycker jag nog att de sura tonerna är bäst av allt)

Det känns rätt sunkigt att vara jag just nu. Jag sover till halv 2 på eftermiddagen och jobbar med manuset från tidig kväll till tidig morgon. Hela livet blir liksom overkligt. Fast tydligen är det såhär jag funkar när jag är inne i en intensiv jobbperiod med böckerna. Det var likadant med de förra två.

Nätterna passar bra när man jobbar med fiktion, för ingen ringer, ingen mejlar, och när det är mörkt ute blir lägenheten liksom som i en bubbla. Det är lättare att fantisera när verkligheten känns avlägsen.

Men det gör ju inga underverk för ens sociala liv, direkt.

Tack! Och visst är det konstigt att det kan kännas så stärkande att få höra andras berättelser och märka att alla funkar ungefär likadant? Det blir liksom en påminnelse om att det är en del av livet och andra klarar det hela tiden.

Hahaha, en kompis till mig klädde ut sig till Pernilla Wahlgren (som "Nilla") på en maskerad med temat mardrömmar. Hennes kille kom som en mimare.

En del av stressen med den här dan har också handlat om att mamma åkte in till sjukhuset. Jag ringde hem och det var hennes assistent som svarade. Hon visste inget mer än att pappa åkt med mamma till Västerås.

Alltså, jag blir livrädd varje gång. Nu visste jag ju inte om det var nageltrång eller om allt det där hemska som hände med aortabråcket i höstas höll på att hända igen. Panik panik panik.
Fick just veta att det inte var nån fara. Men hon har jätteont i ett ben.

Vi trodde ju att hon skulle dö hela hösten. Det var total och konstant ångest. Och så klarade hon sig mot alla odds. Nu vill jag bara att det ska vara över. Jag har liksom ingen kraft kvar att oroa mig. Hon har ju fått vissa komplikationer efter operationerna men jag kan inte ens lyssna, blir nästan provocerad, vill bara veta om det är nåt farligt eller inte och om inte så stänger jag av mentalt när hon beskriver hur jobbigt hon har det. Det är för svårt att ta in när man inte kan göra nåt. Känner mig urusel.

Haha. De måste vara ett skönt par, hon och Ellen.

Jag och Sewer bjöd Patsy på födelsedagsbrunch på Berns. Gott och flott. Svindyrt såklart. Men då kan man äta sig proppmätt på sashimi, ostron, sushi, dumplings, sallader, grytor och vårrullar.



Och så efterrättsbordet sen. Satsade på death by chocolate.

Älskar att vara vinterglåmig. Känns som om ansiktet är gjort av modellera. Om man trycker med fingret mot kinden blir det kvar ett fingeravtryck. Himla kul.

Sammanlagt gillade jag ungefär 29 sekunder. Klubbscenen och repliken: "And I'm sorry I farted in your handbag."
Resten var kasst på det där sättet som en dålig 80-talskomedi är. Gapigt, otroligt, förutsägbart och urjobbiga karaktärer.  Värst är den halvrasistiska feelingen jag alltid tycker ligger över karaktärer som den svarta dörrvakten som får säga "svarta" saker om baby mamas och himla med ögonen över vita rikingars beteende i tid och otid.
Fan, Fey. Det här var under din värdighet. Du måste skriva dina manus själv. Då hade det här kunnat bli hur bra som helst.

Apropå middagen igår. Känner mig aldrig så chickenshittig som när jag inte pallar säga till servitrisen att maten smakade apa. Fogis - som tagit samma rätt som jag - domderade och bad om avdrag på notan. Jag satt tyst och försökte göra mig osynlig. Jag KLARAR det bara inte.
Jag skulle ha låtit min Jason actionfigure sköta snacket istället.

Kan ni skicka ut maten?

En känd kock berättade en gång för mig att när han inte gillar maten brukar han rycka ett hårstrå och lägga det i maten och sen be om en ny rätt. Hahaha.

Jag drömde att jag hade sex med Brad och Angelina samtidigt för att få en intervju med dem om uppföljaren till Mr and Mrs Smith. Angelina var inte så läskigt smal längre. Nu är jag kär i dem båda. Jag som inte ens tycker Brad är så snygg. Vad ska jag göra? Kram från förvirrad Skorpion på 32 jordsnurr.

PS: Jag drömde också att Annika Norlin bråkade med min pappa när jag skulle presentera dem för varandra på en middag på Och himlen därtill. Annika tyckte pappa var en tönt och ville mycket hellre gå och bada (vi var i Grekland samtidigt) och var helt gnällig.

Jag har börjat med nästa redigeringsvända på manuset. Hjärnbrist. Finner inga ord. På riktigt. Är mentalt tömd och glömd.
Tänkte skriva om hur omodern filmen En shopaholics bekännelser känns just nu men jag har slut på ord för att formulera det.
Ikväll ska jag åtminstone vara lite social, så jag återkommer imorgon!

Hittade tyvärr inte den härliga originalvideon. Ah, tiden före hiphopens breda genomslag, då man tyckte alla rappare var lika tuffa och duktiga...

Igår såg jag förresten All about Eve för första gången. Sicken urhärlig bitchfest! Ännu en film full med oneliners. Insåg att Eve är en tvillingsjäl till Lilly i min bok Bekantas bekanta. Önskar nästan att det varit en smart och medveten hommage, som jag planerade redan när jag skrev den. Ska nog börja ljuga och påstå det, haha.

Har just sett The Wrestler. Rourke är ju helt otroligt bra. Filmen? Mja. Överskattad. Tycker jag. Särskilt scenerna med dottern var rena klyschfloden i dialogen.
Annars tänkte jag mest på att Rourke är extremt lik Linda Rosing. Och sen tänkte jag på att hela filmen var som en filmversion av den där vidriga sitcomen Nikki, den om en Las Vegas-showgirl och hennes wrestling-snubbe. Fast utan burkskratten, då. Och betydligt mer smuts.

Har suttit vid mitt köksfönster och jobbat i över en timme, men det är först när jag ser allas Facebook-statusar om det urhärliga vädret som jag lyfter blicken och noterar att jo, det är visst sol där ute. Jättemycket sol till och med.

Filmkväll med Sara, som är inne i en noirperiod. Blev både noirpeppad och -pepprad medelst spontana föredrag och filmvisning i soffan. Jag älskar att ha vänner som är ännu nördigare än jag!
Just Laura är extra intressant eftersom David Lynch hittade inspiration till Twin Peaks härifrån; en vacker kvinna som heter Laura är mördad, hon har levt ett syndigt liv, alla män blir kära i henne, ett porträtt av henne har en framträdande position i filmen, här finns en besatt detektiv, hemligheter och relationer kommer upp till ytan, namn som Diane, Waldo, Jacoby...

Den var yum, helt enkelt. Sjukt bra manus, varje replik är en oneliner.

Jaaaahapp, då var det dags för näst sista redigeringen av manuset. Postit-terror! Ska smälta alltsammans och sätta igång i morgon... Nu måste jag nog ta en tupplur.

Gillar särskilt sista bilden. Väldigt Diana Ross. Viva la diva!

Är hemma hos Kusin och Guddotter. Måste lägga upp bilder imorgon när jag kommer hem. Lär Kusin Facebook. Härligt att få vara en teknik-Yoda för en gångs skull. Jag som alltid måste bli förklarad för som ett barn.

Det finns musik man gärna berättar att man gillar, även om det inte är socialt accepterat, för man vet innerst inne att det är bra och att alla som inte håller med har missförstått grejen, alternativt är för skitnödigt creddiga för att våga erkänna det.
Sen finns det en helt annan nivå. Som att lyssna om och om igen på en superslick och megaslätstruken amerikansk pop-r&b med en 14-årig tjej. Och ändå få lite sug i magen på allvar.

Sitter just nu och kollar på ett typiskt nattprogram på Kanal 5: Glamour girls, om brittiska "glamourmodeller" (kan ju inte påstå att det verkar jätteglamouröst). Kul att en av dem heter Amy Diamond. Det är ju ett rätt porrigt namn när man tänker på det...

Bobby Ewing är min frisyrtvilling.

Jag och Fux kom på det inatt/i morse. De andra protesterade men hade inga bättre alternativ. Så vi vinner. Lätt som en plätt. Det här är essensen av allt som var bra med ett decennium.

Tack Thunis och Popmorsan för att ni pallade plåta medan jag höll på med värdskapet.




Schlagern blev faktiskt sjukt spännande mot slutet. Det blir ju lätt så när man sitter och skriker i grupp.



FEEEEEEEEL LÅÅÅÅÅÅÅT VAAAAAANN!!!





Sen började vi partaja. Dårå.



Jag och Lovisa slängde ihop en introtävling. Det var så kul att vi smygfyllde på med nya låtar under tävlingens gång. Roligt att ALLA trodde Orups Stockholm var en PSB-låt. Och att många trodde Jumpers Tapetklister var en SKITBRA GAMMAL LÅT.



Team Barbarellas!



Team Strap-ons!



Team Samhall!



Roderick var hård men rättvis domare i "vilket lag skrek svaret först"-momentet. Hans mammas lag vann.




Folk kom och gick under kvällen, men de sista gästerna drog sig hemåt runt 7-rycket. Kändes så himla UNGDOMLIGT att fortfarande sitta uppe och dricka vin när solen gått upp. Spotify är livsfarligt, man kan inte sluta.

Roligt: i en stor intervju i dagens Aftonbladet säger svenska Hollywood-skådisen Malin Åkerman, apropå hur man kan undvika att få FÖR mycket uppmärksamhet, att en metod är att inte gå på vimmelfest i kort kjol utan trosor under.
Samtidigt, i Klick!-bilagan, en bild där hon gör just den klassiska Britney/Lindsay/Paris: kliver ut ur en bil, i kort kjol, utan trosor under.

Köpte Battlestar Galactica på brittiska Amazon, brukar ändå aldrig kolla med svensk text, föredrar att kolla med engelsk text  som ett stöd. På den här utgåvan fanns bara ett textalternativ, och det är texten för döva.
Okej, det är lite irriterande när det står (LOUD THUMP), (DOOR OPENS) eller (STATIC NOISE) och sånt, det kan jag ändå leva med.
Men just här står ALLT utskrivet, till och med musiken. Jag citerar: (INTENSE DRAMATIC INSTRUMENTAL MUSIC CONTINUES).

Det är musikbeskrivningar insprängda mellan nästan varje replik. Rätta mig gärna om jag har fel, jag har ingen döv person till hands att fråga, men är det inte enormt onödigt? Vad ska en döv person med den informationen till?

Jag blir galen! Har problem med att hänga med utan texten, har problem med texten i fråga.

Sitter hemma och jobbar. Grannarna har värsta middagsfesten och skrattar högt hela tiden och verkar ha hur kul som helst. Gnisslar avundsjukt tänder.

Såg sista avsnittet av Sopranos klockan 5 i morse. Kan inte bestämma mig för vad jag tyckte. Genialt, tror jag.

LITEN SPOILERVARNING!!!

Vissa (ja, jag pratar om er, Rickard och Sara) hade flaggat för att slutet var något i särklass, så jag väntade mig en twist och försökte lista ut den i förväg, typ att hela säsong 6 bara var en komadröm eller nåt.
Så det blev lite... jaha. Ojdå. Det var verkligen slut nu? Fast vänta nu. Vad coolt det var ändå. Dörrklockan pinglar. Och sen blir allting bara svart.

Yuuu-uuum! Gamla kultfilmen Heathers ska bli musikal på Broadway. Och Kristen "Veronica Mars" Bell ska förmodligen spela huvudrollen.

Är det förresten nån som sett Kristen Bell-musikalen Reefer Madness, som hon gjorde innan Veronica Mars? Den verkar så himla skön.

Jag kryper runt på alla fyra under vårt bord på Il Tempo och letar efter mobiltelefonen och tändaren som jag tappat. Servitören kommer samtidigt och frågar om det är mitt sällskap som glömt sitt leg och sitt kreditkort på baren.
Och då hade vi inte ens börjat dricka vin på allvar.

Spotify är ju fantastiskt på alla sätt men jag blir lätt lamslagen av det enorma utbudet... Ge mig tips på skitbra partymusik! Gammalt och nytt, bra på riktigt och guilty pleasures...

Sitter i Spotify-koma och gör en spellista för ett litet party jag ska ha på lördag. Har just släpat hem tre lådor backup-bag-in-box från Systemet. Det här är jag på lördag natt:

Tvättid. Måste tvätta. Hinner inte. Fan. Bara två par rena småbyxor kvar. Bara udda strumpor. Vad tar längst tid, tvätta eller köpa nya?

Grannens jävla hund skäller som besatt. Får de aldrig ont i halsen?

Om man lägger en dörrmatta som det står VÄLKOMMEN på utanför dörren, räcker det som inbjudan för att en vampyr ska kunna komma in (läste frågan i en tidning igår och den har drivit mig till vansinne sen dess)?

Träffade Sara för att prata om ett projekt vi vill jobba med. Vi satte oss på Och himlen därtill, snofsstället högst upp i gamla Skatteskrapan. Utsikten är helt vidunderlig. Det känns faktiskt som att man befinner sig i en riktig storstad.
Sen är inredningen i bardelen extremt tråkig. Väldigt mycket opersonlig flygplats-lounge. Den är faktiskt så tråkig att man misstänker att den är ironisk, vilket är både tråkigt OCH skitnödigt.

Med mig hem i fickan: en servett med massa bra tips på låtar och böcker.

Popmorsan uttryckte det bäst när vi ondgjorde oss på Facebook: den här nyvinterdagen var URTIDS-AKTIG. Kan bara hålla med. Erkänn att en skenande mammut och en Ayla i pälsbikini skulle kunna komma springande uppför Götgatsbacken när som helst.

En god vän till mig fick en vänförfrågan på Facebook - av sin terapeut! Alltså, vad är det för en kvacksalvare?
En terapeut ska ju vara som en tom duk, det är liksom halva poängen. Det är själva förutsättningen för att man ska kunna prata fritt och ärligt. Det är skillnaden på en terapeut och en vän. Så nej, man vill inte läsa mellan raderna på hans Facebook-status att han har det lite jobbigt hemma, eller se foton på honom med nån gammal partyhatt på sniskan sörplandes på en kräfta.
Väldigt märkligt.

Snöstorm. Jag skulle behöva ge mig ut och käka nåt, få nåt gjort. Ska svepa in mig i vadmal och binda tennisracketar på fötterna först bara.

Spoilervarning för er som inte sett säsong 1 och 2 ännu.

Britneys senaste singel If You Seek Amy är mitt nya musikaliska guilty pleasure. Har ni hajat vad låten EGENTLIGEN handlar om? Ständigt moraliskt indignerade tv-kanalen Fox har förstått nu... det är väldigt roligt att höra kvinnan med den rosa skjortan försöka säga titeln om och om igen utan att säga DET. Oj, hon är så upprörd att rösten darrar mot slutet.

Fick omtag på förkylningen idag. Ska släpa mig ner till videobutiken och försöka få tag på Låt den rätte komma in. Ett hett tips till allmänheten: undvik kombinationen av förkylning och baksmälla.

Slick var kul som vanligt. Sen gick jag till premiären av Libra, men det var rätt deppigt faktiskt. Fint renoverat, mycket folk, men jag fick en så stark känsla av att allt i slutändan ändå bara är same same but different på de där stora passa-så-många-som-möjligt-gayställena som det får plats ett åt gången av i lilla Stockholm.

Läste ut min snaskbiografi över Posh och Becks och mofsade i mig en stor påse godis. Nyttigt för både kropp och själ.

Jag behöver inte en grej till som är beroendeframkallande och bara är en kanal för totalt onödig information. Jag vet att jag skulle bli besatt av att både läsa och skriva, men för vad? Utöver bloggande och Facebook-statusar?

Igår på middagen:
Anna T: "Det är JÄTTEKUL, titta här, jag är med i Roger Wilsons grupp, han har just ställt en taco-gratäng i ugnen, och oj, Alex Schulman ska visst laga middag åt Sigge."
Anna A: "Ju mer jag hör om Twitter desto mer vill jag sitta på en kobbe i havet och slippa all information."
Anna T: "Och så är jag med i Ryan Seacrests grupp också."

När folk bara "åh vad fet maten är, jag blir mätt på bara en tugga" förvandlas jag till ett frågetecken. Jag har ingen fettspärr. Det går hur bra som helst att äta fett i massor. Ost, choklad, bring it on. Går hur bra som helst.

...namnkombinationen dem emellan blir ju ÄNNU roligare av att hans ex heter Krishna.
(förresten tror jag hela Madonna/Jesus-grejen är en pr-kupp. Nog för att jag unnar henne lite ligg med en 20-åring, men det känns fejk.)

Middag på sköna V4 med Anna T och Anna A, sen hem till Veronica Mars-boxen med en stor påse godis. Life is sweet.
Har en förkylning som jag tänker vägra låta bryta ut. Måste till Slick imorgon. Måste.

Blev just påmind i ett samtal om något jag inte tänkt på på länge. Min terapeut sa en gång till mig: "Men det är ju TOPPEN att du börjar skriva böcker, för allt det där som du tycker är så jobbigt med dig själv, som att du överanalyserar och har för livlig fantasi så att du kan måla upp mardrömsscenarier och annalkande katastrofer, nu blir ju det något du kan ANVÄNDA DIG AV istället, du kanske kan kanalisera det i ditt jobb istället."
Hahaha.

Hälsade på hos en skrivargrupp ikväll och svarade på deras frågor om författande. Bra frågor som fick mig att tänka efter, och inspirerande när jag satt kvar en stund efteråt och tjyvlyssnade på deras analyser av varandras texter. Det finns så jävla många begåvade människor som skriver, jag blev påmind om att jag är lyckligt lottad som kan försörja mig på det.

Var med i P3 Populär idag och vi pratade bl a om politiker som olovandes använder sig av musik i sina kampanjer.
Vi fick frågan om vilka låtar de svenska partierna skulle kunna sno. Här var mitt förslag för Moderaterna (fast egentligen är låten alldeles för bra för dem).



Anledningen till att vi diskuterade ämnet var att den amerikanska indieduon MGMT stämmer den franske presidenten Nicolas Sarkozy och hans parti UMP.
Saxat från TT Spektra: Deras låt "Kids" har, utan lov, spelats på partiets kongress och visats som video. UMP har bett om ursäkt och erbjudit MGMT en ekonomisk kompensation - på en euro. Rättstvisten kommer bara en vecka innan det franska parlamentet - på UMP:s uppmaning - lägger sista handen vid en ny lag som ska ge hårdare straff för nätpirater.

Låten är sjukt bra (och texten känns inte helt självklar för UMP). Kolla in den här.

Mina grannar har förvandlat sin lägenhet till en byggarbetsplats. Varje morgon klockan halv 9 vaknar jag av att det låter som om någon håller på att borra sig in i mitt sovrum. Det låter som om man när som helst ska få se borren bryta igenom väggen, som om det bara är lagret målarfärg på min sida väggen som skiljer oss åt.

Fan vad fin hela storylinen med gaygangstern Vito är i Sopranos säsong 6. Ibland, om ett manus är riktigt välskrivet, kan jag bli helt fukjtig i ögonvrårna av själva hantverket, konsten. (Och varenda scen i Sopranos är fanimig ett mästerverk) Om det sedan dessutom är fint eller rörande eller sorgligt - då kan det bli en riktig tårfilm över ögonen. Nu: svämmade till och med över några gånger. Har bara 12 avsnitt kvar. Fasar redan för avskedet. De är som släktingar. Förutom att jag gillar dem bättre.

Jag börjar tro att Sopranos vinner första platsen på min all time high. Alltså snor guldmedaljen från Buffy. Från BUFFY!

Alltså, såhär. Jag sa en skitklumpig grej till en person på fyllan för över en månad sen. Det var inte elakt, eller förolämpande, det var bara dumt. Ett skämt som slog slint. Jag känner inte ens den här personen men vi har gemensamma vänner. Så ser jag personen i fråga ute i lördags och personen vägrar hälsa. Alltså verkligen supersupermarkerar att jag är en stor hög rykande färskt hundbajs.

Sånt här kan jag få en sån hangup på. Vi kommer ju alltid att ses i utkanten av varandras vänkretsar. Ska jag behöva ha en person som avskyr mig för en sån löjlig sak? Jag vidhåller att det jag råkade säga var klumpigt, men inte värt att förvandlas till hundbajs av, och jag pallar inte göra nån "vi måste prata om det jag sa"-grej, det vore helt patetiskt. Det är Moment 22, och jag borde inte ens bry mig, men det är som ett orosmoln som hänger över mig. Jag sa ju att jag är som en fjortis ibland.

Solen kikade fram idag igen. Kändes fint.
Hittade den här annonsen i Rolling Stone. Nu ska snus lanseras i Staterna. Tror inte det är första försöket men kanske lyckas det bättre nu när det är rökfritt på krogarna där också.
Hörde om ett ställe i NY som serverar Nicotinis, alltså martinis med nikotin i. Blä. Låter lite som om nån tuggat Nicotinell och dreglat i ett drinkglas.

Patsy fyllde 30, kalas på Torget, sen till Lino, sista kvällen innan de stänger. Äntligen. Det svarta hålet i Stockholms lilla bögankdamm. Där man alltid hamnar fastän man lovat sig själv att aldrig mer. Man sugs in där i brist på alternativ. Men nu är det finito. Vi hängde mest ute i tältet på gården där det var Roskilde-feeling på den leriga marken.
Fan, jag kommer ALDRIG att bli gift. Jag är så jävla skitkass på att ragga. Jag såg en härlig person ikväll och bara flinade fånigt och sen tittade bort. Flera gånger. Jag är som en fjortisbrud. En fnissmödis forever.