Mats Strandberg

Midsommar runt hörnet. Och sen ska jag försöka ta så mycket ledigt som möjligt i sommar. Längtar. Tillbaka i augusti nån gång. Händer det nåt dessförinnan som jag inte kan hålla mig från att skriva om, så skriver jag om det. 2009 ska bli bästa sommaren i mannaminne tänkte jag. Är ni med på det? Ha det fantastico, alla!

Cilla sa en bra grej idag som jag inte analyserat djupare men som onekligen verkar göra livet lite enklare:
Varför lär sig svenskar aldrig att åka hiss på det amerikanska sättet? Ni vet ju precis hur det ser ut på film. Alla står vända mot hissdörrarna. Vilket innebär att man bara ser ryggar, alternativt hissdörrarna.
Men nej, istället klämmer svenskar in sig i nån konstig ring a'la högstadiedisco. Och ser till att utrymmet fördelas demokratiskt och rättvist. Vända mot varandra men ändå pinsamt medvetna om att undvika ögonkontakt till varje pris.
Så himla onödigt. Alla som åker hiss, vänd er mot dörrarna. Skitbra idé. Spread the word.

Idag fick min guddotter mig att komma ihåg hur det var när man var liten och det regnade. Det var ju inget dåligt väder. Bara kul. Massa roliga pölar att stampa i.

När världen är hård och kantig och man inte fattar riktigt hur man ska göra är det fint med familj.

Fick veta att en person jag träffar ute ibland sprayar sina ansiktskrämer fulla med Nezeril. För att det ska dra ihop blodkärlen och ta ner svullnader så himla bra.
Men vänta nu, om man använder Nezeril i näsan blir man ju beroende av det Tänk om hela hans ansikte blir beroende? Och svullnar upp till ett stort blomkålshuvud om han har slut på Nezeril en helg?

Varför lär jag mig aldrig att INTE titta?
Blir så enormt tydligt att hjärnan inte är en hårddisk. Det går liksom inte att radera ut nåt när det väl satt sig där.
Tack för det, Irländaren. Tack.

UPPDATERING: Vet heller inte varför det känns som om ångesten lättar lite när man delar med sig av den? Skickade länken till två personer och sade åt dem att inte titta på den. Bara att föra den vidare fick mig att må lite bättre. Nu påstår Fogis att han aldrig tänker förlåta mig. Men vaddå, jag sa ju att de inte skulle titta. Kan jag hjälpa om de har lika svårt att låta bli som jag? Hehe.

Läser just nu Gerald Clarkes biografi över Capote. Skitbra (men tyvärr rätt hafsig översättning, vilket känns extra störande med tanke på ämnet).
Älskar biografier, och särskilt om New Yorks konst- och kulturkretsar på 50- 60- och 70-talet. Det var så mycket som hände då - gamla konventioner ställdes på ända, och än hade inte baksmällan kommit. Det känns som en spännande grupp människor som tog sig själva och sin konst på allvar OCH hade täckning för det. Det känns också som ett helt annat klimat, där den stora publiken var mottaglig för nyskapande saker.

Fan, det gick inte riktigt att fånga på bild på ett hundraprocentigt trovärdigt sätt. Men libanesrestaurangen Hoummus på Döbelnsgatan har finfina servitrisen Lisa som är en exakt kopia av Katherine Heigl.Värt ett besök bara det. Plus urgod mat.

Ja, nu är det ju inte förrän den 3 september som det här programmet börjar, men det låter spännande och jag längtar redan. Särskilt som det produceras av Carl Tofft, som fick Stora Journalistpriset som "Årets förnyare" för serien Musikministeriet.

Ur pressmeddelandet:

I höst är det premiär för Skräckministeriet, programserien som dyker ner i det allra mörkaste och kusligaste. Skräck har blivit allt mer populärt och finns idag som element i allt från dramaserier till mode och popvideor. Skräckministeriet kommer att skildra skräck ur ett idéhistoriskt perspektiv, som en del av vår kultur och vår historia.

Under säsongen kommer vi bland annat träffa konstnären H.R Giger som skapade monstret i filmen Alien och författaren Joyce Carol Oates som är ett stort fan av skräcklitteraturen. Vi diskuterar våld med den kultförklarade skådespelaren Terri McMinn som blev styckad i filmen Motorsågsmassakern och pratar japanska spöken med The Ring-författaren Koji Suzuki.

Yum yum.

Aaaah, helt klar med manuset till bok 3 nu.
Ska fira med några tidiga drinkar med Juliette Lewis-kopian, men längtar nästan hem redan nu - den ökända Leila K-dokumentären Fuck you very much finns äntligen att hyra på dvd, och det är precis vad jag har gjort.

Intäkterna går till Leila. Känns fint. Heja Leila.

Idag sitter jag med manuset till nästa bok, Halva liv, och gör allra sista korrekturgenomgången. I september kommer den och nu längtar jag!

Många har frågat mig om den hör ihop med de tidigare två, och svaret är absolut ja. Och nej.

Den här boken är definitivt annorlunda mot de tidigare. Det finns ett thrillermoment i den. Och den är mörkare på andra sätt, eftersom jag vågat gräva djupare i mig själv och vågat vara mycket mer på allvar när jag skrivit den. Det är svårt att våga vara på allvar, särskilt när mitt andra jobb (krönikör) går ut på att vara kritisk mot andra.

Men den här boken är heller inte helt frikopplad från de första två. Precis som personerna i Jaktsäsong och Bekantas bekanta dök upp i varandras liv, dyker några av dem upp i Halva liv också. Till exempel spelar Petra, flickvännen till Carlo i Bekantas bekanta, en viktig roll. Men det finns mycket mindre uppenbara exempel. Inte ens min redaktör upptäckte flera av dem.
Det ska bli skitkul att se hur många läsarna hittar.

Återupptäckte när jag satte ihop en liten introtävling hos Cilla i fredags. Så bra att det hisnar i magen. Känns dessutom textmässigt mer aktuell än nånsin.

Mästerkatten var i New York häromveckan och blev uppskriven på listan till Jude Laws klubb. Låter ju flott eller hur? Fast när de kom dit blev de krävda på 800 DOLLAR i inträde. Var.
De: "Men vi står på listan?" Dörrvakten: "Ja, annars kostar det 1500 dollar."

Om två personer står och pratar jätteintensivt med varandra utanför en klubb halv fem på morgonen och den ene uppenbart tröstar den andre är det liksom inte läge att gå fram och prata om en "jätterolig lek" du kommit på, och ännu mindre läge att bli irriterad när ingen av de två vill leka den.

Rätt gammalt, men urkul. Han blev så känd för det här klippet att han uppträdde live med henne på en Amnesty-gala sen.

Brukar ju skämta om att jag är en tant - Bridgeblandning, korsord osv. Men nu har jag varit på Apoteket och köpt såna där brustabletter som man ska ha i vattenglaset på nattduksbordet där löständerna skvalpar runt!


Fast nej, har inga löständer. Än.
Har däremot ett svindyrt soffbord i högblank lack som är helt värdo eftersom det suger åt sig allt som landar på det - tomatsåsfläckar, vinglasringar, allt. Och inte ens stålull har fått bort det, bara sabbat ytan ännu mer. Fick tips från Irländaren om att det bästa man kan använda är det där bruset som rengör löständer. Så nu ska det testas.

Gick till bibblan och röstade. Skitbra. På söndag ska jag nämligen till Grönan och åka mig spysjuk. Om det bara är bättre väder. Hoppas.

Och ni fattar väl att ni MÅSTE rösta?

Jag och Juliette Lewis-kopian lyssnar på powerballader och dricker drinkar. Hallå, Every Rose Has Its Thorn med Poison. Hallå, Patience med Guns'N'Roses.

Japp, det är precis lika pinigt som det låter. K-Fed, kom tillbaka, allt... osv.

Har haft ångest för den jävla midsommarhelgen sen i påskas (midsommar = jobbig temperaturmätare på ens liv) men nu har jag äntligen planer. Riktigt bra såna också.

Fikade med Mathias Holmgren idag. Jag såg aldrig Fame Factory. Jag hörde aldrig Barbados. Men jag tror att hans nästa skiva, som han börjar spela in på måndag, kommer jag att lyssna på i massor. För nu kommer han äntligen att göra precis det han drömt om hela tiden och han har bra smak. Och han har fått låtar av eller skrivit låtar ihop med folk som Staffan Hellstrand, Lasse Lindh och gitarristen från Oh, Laura. Det kommer bli skitbra det här.

Min agentur, Grand Agency, bjöd alla sina författare på frukost i morse. Passande nog på Grand hotel. Mysigt men jag avundas folk som kan svara normalt på tilltal klockan åtta på morgonen. Jag är SÅ inte en av dem.

Förresten. Miljön på Grand hotel är ju fantastisk. Utsikten likaså. Men en sursnipig servitris räcker så bra så bra för att förstöra hela intrycket.

Har fikat mig igenom gårdagen och dagen. Kom just hem från en födelsedagsdrink för Anna A. Fan vad jag älskar mina vänner. Fantastiska hela bunten. När jag känner mig vilsen är de kompasser och kartläsare.
Och jag håller Annas blommor framför plytet eftersom jag rakat upp ett sår under näsan och ser helt leprasjuk ut.

Fan nu är det sådär svårt att blogga igen för jag har bara en sak i huvudet och det är inget jag riktigt vill lämna ut här på bloggen.
Men ni vet hur det kan vara, när man alltid haft en bild av hur något ska komma in i ens liv, och så gör det det, fast på ett helt annat sätt och i en helt annan form än man föreställt sig. Som att ha letat efter en finkostym länge och så hittar man en som både är snygg och jätteskön att ha på sig - bara att den inte alls är ENS STIL och man känner sig lite utklädd varenda gång man har på sig den. Men det kan ju också vara dags för ett stilbyte.

Måste vara det här klippet. Har garvat mig harmynt. Om och om igen.