Mats Strandberg

Jag försöker leva efter devisen att aldrig skämmas över min dåliga smak (som jag ju egentligen tycker är bra eftersom den är min). Men en av de böcker som påverkat mig mest är också den som jag skäms mest över. Lite för att Oprah har gjort typ hundra specialprogram om den (Oprah är också en grej jag skäms för att jag gillar) men också för att den andas flummig nyandlighet - och att det stämmer.



Men hörni. Eat pray love är en sån där bok som jag tvingar alla mina vänner att läsa och jag får helt enkelt stå för den här i bloggen också. (Den finns på svenska också, med den jobbiga titeln Lyckan, kärleken och meningen med livet, och ett grisrosaskimrande tjejomslag, vilket fick min kompis MÅ att gömma den i Metro på tunnelbanan.

Helt kort är det en självbiografi av en kvinna som bryter upp från sitt "perfekta" äktenskap, bryter upp från sin på-och-av-älskare, och lyckas övertala sitt förlag att ge henne ett förskott så att hon kan ge sig ut i världen - närmare bestämt till Italien, Indien och Indonsesien - för att hitta, tja, meningen med livet. Och hon skriver så roligt, tänk er Carrie Bradshaw på andlig upptäcktsfärd. Det är den perfekta boken för alla som är olyckligt kära, skulle jag vilja påstå, eller inte kan göra slut på ett förhållande som gör båda parter olyckliga.
Pallar ni, läs på engelska, för den är sådär typiskt New York-witty i sitt språk, kan inte föreställa mig att det funkar i översättning.