Mats Strandberg

Jag och Anna, som återupplivat sin inre Kikki från Kransen för en natt, på väg till Sewers popquiz. Kvällens sista-låtarna-innan-vi-går-ut-genom-dörren: Bruce Springsteens Dancing in the dark och Madonnas Causin' a commotion.
Bilden är inte så skarp, men det är inte vi heller. 

När jag kom hem inatt kollade jag in John Waters enmansshow This filthy world (hyrde den i videobutiken häromdan). En genomgång av hans karriär, i stand up-form. Och även om hans filmer är ojämna, mannen är ju briljant. Garvade högt flera gånger - och jag garvar ju aldrig för mig själv annars.

Nedan, en bild på mig från klubben Mums-mums hyllningsfest till John Waters. RW är utklädd till en karaktär från en John Waters-film, minns inte vilken. Och nej, det jag håller i handen är inte äkta.



Senare under kvällen ville jag också vara utklädd och emottog glatt erbjudandet om en John Waters-mustach av kajal.

Har varit hemma hos Popmorsan och dunkat i mig Twist och chips med extra mycket natriumglutamat. Snusat och så tjyvrökt en cigg på hennes balkong. Sen hem och ta en kopp äckligt detox-te. Så känns det som att det går på ett ut.

Jag försöker leva efter devisen att aldrig skämmas över min dåliga smak (som jag ju egentligen tycker är bra eftersom den är min). Men en av de böcker som påverkat mig mest är också den som jag skäms mest över. Lite för att Oprah har gjort typ hundra specialprogram om den (Oprah är också en grej jag skäms för att jag gillar) men också för att den andas flummig nyandlighet - och att det stämmer.



Men hörni. Eat pray love är en sån där bok som jag tvingar alla mina vänner att läsa och jag får helt enkelt stå för den här i bloggen också. (Den finns på svenska också, med den jobbiga titeln Lyckan, kärleken och meningen med livet, och ett grisrosaskimrande tjejomslag, vilket fick min kompis MÅ att gömma den i Metro på tunnelbanan.

Helt kort är det en självbiografi av en kvinna som bryter upp från sitt "perfekta" äktenskap, bryter upp från sin på-och-av-älskare, och lyckas övertala sitt förlag att ge henne ett förskott så att hon kan ge sig ut i världen - närmare bestämt till Italien, Indien och Indonsesien - för att hitta, tja, meningen med livet. Och hon skriver så roligt, tänk er Carrie Bradshaw på andlig upptäcktsfärd. Det är den perfekta boken för alla som är olyckligt kära, skulle jag vilja påstå, eller inte kan göra slut på ett förhållande som gör båda parter olyckliga.
Pallar ni, läs på engelska, för den är sådär typiskt New York-witty i sitt språk, kan inte föreställa mig att det funkar i översättning.

Är djupt nere i Soparanos just nu. Fatta, jag har inte sett de sista säsongerna. Är nästan avundsjuk på mig själv som har dem kvar att se! Kollar just nu på säsong 4 och när jag tränar på min löjliga lilla trampmaskin på morgnarna kollar jag kommentarspår på säsong 3. Blev sjukt impad av att Michael Imperioli, som spelar Christopher, också skrivit manus till några av mina favoritavsnitt. Coolt. Christopher försökte ju skriva filmmanus ett tag som ni kanske minns....

Finns det nån skönare ögonfröjd än ett par nya skor man verkligen gillar? När det vita fortfarande är supervitt och man lägger märke till sina fötter hela dan?

Har gjort som en fondvägg av film- och tv-affischer. Det blev väldigt skrynkligt på sina ställen men jag tänker att "äh, jag säger att det är MENINGEN, så att det ser ut som en vägg på stan"... Är helt nöjd, men det är svårt att låta bli att pilla med stortån i skarven runt Barbarella, så vi får se hur länge det egentligen håller.

Jaha, så här såg jag ut för ett par timmar sen. Har varit och plåtat för en grej som jag kan berätta mer om snart. Fotot ska bli en pastich på en välkänd popkulturbild från 80-talet. Undrar om nån kan gissa vilken. Hårfärgen och bakgrundsfärgen är väl de främsta ledtrådarna...

UPPDATERING: För att göra det lite enklare att gissa kan jag alltså förtydliga att den här bilden är tagen i en paus, så tex skumpaglaset har inget med saken att göra.

Läser Carolyn Cassadys bok Off the Road, om hennes äktenskap med en av beatgenerationens förgrundsfigurer, Neal Cassady.
Skitspännande. 50- och 60-tal, intellektuella rebeller, marijuanarökande och sex och religion. Hon är gift med Neal, älskarinna till Jack Kerouac (som är Neals bästa vän - Neal är "Dean" i On the road) och Neal ligger med alla kvinnor han kommer över plus Allen Ginsberg.



Man fattar inte alltid hur hon står ut med all turbulens. Men det blir lite lättare när man ser bilderna i mitten av boken, på Neal (tv) och Jack (th).

Gick förbi den här oansenliga lilla lappen som hänger vid St Eriksbron. Det är tydligen flera stycken förbipasserande som känt sig manade att gå en kurs i hur man kommer över sitt ex - åtminstone tillräckligt manade för att riva av en remsa med telefonnumret. Jag började undra om de försökte riva av numret när ingen såg, det hade jag gjort.
Jag började undra hur många av alla de människor man ser på gatorna som går runt och grubblar på sitt ex.

Jag är en av dem ibland. Jag erkänner. Jag vet varför det inte funkade mellan mig och J, och jag har kommit över det utan kurs, men jag kan sakna det där att vara ihop med nån, samtidigt som jag inte fattar hur man ska orka lära känna nån ny.

Sitter och drömmer om att få gå loss på en riktigt stor loppis. Jag är sjukt bra på att hitta fynd. Ovan, ett av mina favoritinköp. Fem kronor sammanlagt.

Jag tror inte tanten som sålde dem hade insett vad som faktiskt stod på dem.

Var på Weekday och köpte jeans på deras superrea. 100 spänn styck liksom. Fast jag drabbades av akut tjockångest därinne eftersom 98% av deras jeansmodeller sitter som Robin Hood-tajts och har storlekar som typ 22 i midja 38 i längd. Vem har en sån kropp och varför har inte jag det?
Men så fick jag höra att den genomsnittliga midjestorleken på jeans för svenska killar är 36 tum. Och blev genast väldigt nöjd. Flera tum kvar till snittet ju. 

Var på premiären av "I taket lyser stjärnorna" ikväll. De har alltså gjort film av Johanna Thydells ungdomsbok. Och lyllos alla som är tonåringar nu (eller fortfarande är tonåringar inuti). Den är så jävla fin. Tänk Fucking Åmål (jobbiga tonårsfyllor och fina tjejkompisar) blandat med en tonårsversion av Ömhetsbevis (mamma med cancer).
Skådisarna, särskilt de två huvudrollsinnehavarna, är inte bara duktiga utan perfekt castade. "Jenna" är helt trovärdig i sin förvandling från "mes" till "tuff" och därifrån till nån slags sanning om sig själv, och det är ingen tvekan om att "Ullis" verkligen skulle vara den populäraste tjejen i klassen. Båda är mitt i en perfekt fångad twilight zone mellan barndom och snart-vuxen. Man kan inte komma längre från Staffan Hildebrand än så här.

Det var väldigt mycket kids i publiken och de var helt med på noterna. Jublade, garvade på helt rätt ställen. Men framför allt: jag har aldrig hört det snörvlas och snytas så mycket på en bio. Det lät som en mycket obegåvad trumpetorkester mellan varven. Nästan alla var rödmosiga när de kom ut ur salongen och flinade generat mot varandra när ljusen tändes.

Tänkte jag skulle börja blogga igen. Från och med precis just nu.

Så vad har hänt sen sist, i korta drag? Jag har just lämnat ifrån mig ett ganska färdigt bokmanus till förlaget. Några vändor redigering till blir det, men i stort sett ska jag vara klar. Den kommer ut i augusti! Nu håller jag på och drar i lite olika trådar för att se vad jag ska ta mig till härnäst. Eller, en grej vet jag redan. Berättar mer om den sen.

Har varit ute alldeles för ofta och varit alldeles för full, sådär ovant som det så lätt blir i början av singelperioden. Det är INTE lika charmigt när man är 30-plussare. Annars funkar singellivet rätt bra, det kommer och går liksom. Det är åtminstone enormt mycket lättare än att leva i en relation som inte funkar. Nu handlar det mest om vanesaker. Som att det är tomt när man kommer hem (jag som dessutom inte har några arbetskompisar, eftersom jag jobbar hemifrån, måste med stor flit och nit lägga upp ett socialt fikaschema nuförtiden så att jag inte bara blir sittande själv hela dagar i sträck) och att alla komedier är skittråkiga att titta på ensam, jag skrattar aldrig själv (förutom till 30 Rock). Jag och J är fortfarande goda vänner.

Har kommit rätt bra i ordning i lägenheten. Bästa inköpet ser ni nedan: en signerad bild på Linda Blair som hänger i mitt sovrum nu. Köpte den på scifi-mässan i höstas. "Sweet dreams" har hon skrivit... omtänksamt nog.

Träffade en bloggläsare på Torget ikväll och blev påmind om att, ja just ja, ni som bara känner mig genom bloggen vet ju inte vad som hänt sen jag skrev sist - då när allt var katastrof.
Faktum är att allt - peppar peppar, det är skitläskigt att skriva det för det känns som att jinxa det - gått vägen rätt bra efter omständigheterna. Mamma överlevde, mot alla odds - hon dog två gånger på operationsbordet, men på nåt jävla sätt klarade hon det och är hemma nu. Och jag trivs i nya lägenheten. Känner mig hemma här. Börjar så smått hitta nya sköna rutiner. Singellivet har sina fördelar.
Jag kommer börja blogga igen i vår. Men tills dess ville jag bara att ni som ev kikar in här ibland ska veta att jag är okej. Jag är okej. Har varit jävligt trött de senaste månaderna. Förmodligen ett slags posttraumatiskt stressyndrom light. Men jag är okej.
Och jag hoppas att ni också har det bra. Vi hörs. Kramar i massor.