Mats Strandberg

Fina ni! 2010 blir vårt år!

När min kusin blev ensamstående mamma minskade antalet möjligheter att dricka vin och prata skit med henne en hel natt drastiskt.
Ikväll ska det ske. Sitter otåligt och väntar på att hon ska komma hit efter jobbet. Precis som en hund sitter jag precis innanför dörren och lyssnar ut mot trapphuset. Öron spetsade. Tunga hängande.

Häromnatten fick jag veta att nån startat en fangrupp till mig på FB. Då hade den fyra medlemmar. Bless!
Sen dess har det blivit några till.

Jag beställde en massa böcker från Adlibris precis före jul. Min present till Pär var nämligen några av mina favoritböcker som jag tror att han kommer att gilla: Fun home,  American wife, The Road, Middlesex och Becoming a man. (Är du nyfiken på varför, sök på dem här på bloggen, jag har skrivit om dem allihop). Sen beställde jag också varsitt ex av Stolthet och fördom och zombies, eftersom vi båda gillar de levande döda...

Har kommit 70-nånting sidor och hittills är jag inte frälst. Men jag har inte heller läst Jane Austens original och det kanske är där problemet ligger. Eller så är det helt enkelt bara det faktum att jag inte är så intresserad av Jane Austen-miljön, gamla brittiska societetskretsar får det inte att pirra nånstans i mig. Över huvud taget är jag dålig på att uppskatta klassiker. Jag förstår deras betydelse, jag förstår storheten, men jag läser hellre de nutida romaner som de en gång i tiden banade väg för.

Nåväl. Jag kommer säkert att gilla filmen, som Natalie Portman ska både producera och spela huvudrollen i.

Ja, ni vet ju redan hur mycket jag älskar Kelly Cutrone. Hon har helt rätt, hon borde få en egen talkshow.

Såg förresten på Perez att Adam, ni vet han "fotomodellen" som var ihop med urtråkiga Allie i säsong 1 av The City, är Lindsay Lohans nya kille. Jisses!

Har suttit framför Spotify i ungefär en hel arbetsdag och satt ihop ett popquiz till nyårsafton. Jag blir så lätt manisk. Men å andra sidan betyder det också att mitt popquiz är briljant.

Som jag och Anna A konstaterade idag. Vi vet att den kommer vara dålig. Och vi vet att vi kommer se den ändå.

Har mest skrotat runt i lägenheten idag (och sovit, kom ju hem från efterfesten först i morse), men Anna A kom förbi och käkade lite och analyserade livet. Älskar att ha vänner som är smartare än jag. De vässar mig.
Och så kollade vi det här klippet från American Music Awards. Jay-Z och Alicia Keys sjunger sitt mäktiga anthem live och hela amerikanska musikeliten diggar med. Gåshud.

Hahaha, Pär hatar uppmärksamhet. Klart vi var tvungna att beställa in en drink med sprakande eld och stämma upp i "Med en enkel tullipaaaan".

Jag tyckte min kofta med fräsiga tumhål på ärmarna kändes som en sportig, casual-fräääsch grej. Patsy ansåg däremot att det såg ut som nåt Diane Keaton skulle ha för att dölja åldersfläckarna på händerna. Ibland rusar hans hjärna så snabbt. Och inte alls åt det håll man vill.

...måste jag bara publicera den här bilden. Den sammanfattar på nåt sätt allt jag älskade med första säsongerna av serien. Och allt jag saknade i de sista, och i filmen.

Den här patiens-appen för iPhone... den är livsfarlig! Det är verkligen en drog. Kan inte låta bli. Börjar klia av abstinens när det går för lång tid mellan gångerna. Och när jag väl börjat så kan jag inte sluta i tid, tänker hela tiden att "det här blir den sista" och sen så fort den är klar så trycker jag på New-knappen och shufflar upp en ny patiens. Om och om igen med glasartad blick.

Har just kollat nya Stjärnorna på slottet, och måste säga att Siwan känns riktigt härlig. En av de få ur det gamla klassiska folkkära urgardet som faktiskt inte känns ondskefull.
När jag såg de gamla klippen tänkte jag också på att en ung Siw var väldigt lik en ung Sarah Jessica Parker.



Annars var det ungefär som man kunnat vänta sig. Premiären kändes mest som en uppvärmning. Jag väntar med särskild spänning på att se vad som händer mellan Björn och Kjell. Och ett svar på den eviga frågan - har Björn Ranelid självdistans eller är han sådär på riktigt?

En av mina favoritfilmer. Och en sällan skådad oneliner-fröjd. Hade lite improviserad sängfösarkväll med två vänner och vi obsessade lite över den. Några av mina favoritcitat:

"I know in movies you kind of feel sorry for girls like this, but in real life, you wouldn't be sitting next to her either."

"He was like a blind person you know, they can't see but they hear real well. Matt couldn't think at all, but he looked great."

"Lucia and Carl had their baby. You can imagine the pick of that litter. It was the kind of kid that if you played with it too much after a feeding, YOU threw up."

Ska gå direkt från några dygns maniskt spelande av patiens i min iPhone till alkoholhaltiga drycker och mänskligt sällskap. Shit, det här kan sluta hur som helst.
Dricker lite vin, slår in ett par presenter och lyssnar på den här Lady Gaga-låten, som är så himla Coco Jambo men jag älskar den ändå.

Åkte tåg idag bredvid en brud som satt och hissade snor hela tiden. Jag menar med varje inandning. Nonstop. Var nära att börja Tourettes-skria SAVETT KLEENEX men gjorde det inte. Kom på mig själv med att tänka att det är typiskt ungdomar. Dör på mig själv.

Jag blir alltid lite skeptisk när jag ser det där uttrycket. Based On A True Story. Bokhora-Helena kallar genren för BOATS. Ni vet, den där sortens böcker om mördade barn eller barn som blivit sexuellt utnyttjade och misshandlade, eller om kvinnor som blir spektakulärt mördade av pojkvänner... de som brukar stå vid kassan på ICA och Konsum och vara skrivna av amerikaner med öga-för-öga-tand-för-tand-filosofi. Helt svartvita och förenklande i sina beskrivningar av händelser. De handlar om obegripliga saker men försöker aldrig göra dem begripliga. De frossar i snaskiga detaljer och ställer sig frågan varför och hur-kunde-det-ske, men försöker aldrig besvara den, inte på allvar.

Jag läser just nu en bok som är baserad på en verklig händelse. Om en tonårig son som dödar sin mamma, pappa och lillasyster med ett baseballträ, och sedan går upp till sin andra systers rum och säger: "We're free."
Boken heter While they slept, skriven av Kathryn Harrison. Och den är som ett motgift till hela BOATS-genren. Fastän det är den ultimata BOATS-boken.
Men Kathryn Harrison skriver så fruktansvärt vackert och inkännande om det tragiska och skrämmande. Hon jagar efter sanningen, både den faktiska och den psykologiska. Och hon stannar inte vid morden. Hon letar efter sanningen om vad som ledde fram till dem och vad en sådan händelse gör med de överlevande - både offret och förövaren.
Shit, det är så jävla bra. Läs, läs, läs!

Hoppas ni har det fint.

Fortfarande förkyld. Ligger nerbäddad och käkar snask (mamma och pappa har gjort knäck med krossade polkagrisar i) och läser Patient 67 av Dennis Lehane. Det är en helt perfekt hemma-på-julen-läsning. Bra men lättläst mysrys. Men jag tror jag har kommit på själva twisten, svaret på alltsammans. Det är en fjärdedel kvar av boken.
Men jag kan ha fel, jag har redan haft det en gång (när jag fick för mig efter en tredjedel att patienterna gjort myteri och att det var psykfall som låtsades vara läkare och skötare).

Är ännu mer pepp på filmen nu, som kommer snart:

Blev förkyld igår. Alltid. Ledighet = förkylningen får fritt fram.

Satt på tåget hem till mamma och pappa idag, snörvlande, äcklig, med en vällagrad mesost som min mammas kusin skickat med mig. Den började sprida en fantasieggande men svårplacerad lukt på tåget. Kanske gissade några av mina medresenärer på att den där rödögda snörvlande mannen hade extremt undermålig underlivshygien.

Nu ligger jag nerbäddad i mamsens och pappsens soffa och äter polkagrisar och det enda jag har att meddela är att dokusåpan om de två Kardashian-syrrorna som inte är Kim är det mest meningslösa jag sett på länge.

Har städat och fejat hela dan. Åker till mamsen och pappsen imorgon för att fira jul. Längtar!!
J var här och vi käkade middag och kollade på senaste Terminator-filmen på dvd. Så fruktansvärt jävla skitdålig och själlös och tramsig. Sam Worthington var het och härlig. Hoppas han får stort genombrott snart.

Men herregud, vad fan har hänt med Christian Bale? Älskade honom en gång i tiden. Nu garvade vi flera gånger åt hans hesa överspel.
Kanske är han så hes på grund av sina raseriutbrott mellan tagningarna? Ni minns väl det där ljudklippet som läckte ut från inspelningarna?

Har faktiskt tänkt på henne till och från de senaste åren. Gillade henne så mycket (Clueless! Girl interrupted! Sin City!) och undrade varför hon bara försvann. Nu ska väl all skit fram - det spekuleras förstås redan i drogmissbruk - och jag får sorgligt nog svar på min fråga.

Skulle ha middag igår. Pär skulle hjälpa mig med maten. Jag skulle fixa efterrätten.
Men Pär fastnade utanför Uppsala och jag pajade Pavlovan, sprang ut och köpte fler ägg, pajade den igen. Började nästan grina. Sen kom Patsy till undsättning. Gav mig en pedagogisk inköpslista, kom och lagade till värsta fina laxrätten.
Jag MÅSTE lära mig laga mat själv. Men just två timmar innan gästerna kom ville jag inte börja.
Och sen blev det så himla skön kväll. Natt. Morgon.