Mats Strandberg

Hurra, fick inbjudan idag till en förhandsvisning av Anna Wintour/Vogue-dokumentären The September Issue. Har längtat efter att se den ända sen trailern släpptes.
Jag skulle vara konstant livrädd och bajsnödig om jag jobbade för henne. Definitivt med på topp tre-listan över jobb jag absolut inte skulle vilja ha. Också med: städare på Finlandsfärja eller bastuklubb och dagisfröken.

Älskar Final Destination-filmerna. Snart kommer fyran på bio. I 3D. Och den har årets bästa slogan: Rest In Pieces.



Och så tror jag på den här vampyrfilmen. Har faktiskt längtat lite efter vampyrer som är läskiga. Och efter Ethan Hawke.



Och så, förstås, filmatiseringen av Cormac McCarthys Vägen.

Jag drömmer ofta att jag plötsligt kommer på att "ja just ja, jag har ju det där huset att bo i också". Och så åker jag till det där huset och ba "varför är jag inte här oftare?". I drömmarna finns det lite olika förklaringar till varför jag har det här huset i min ägo, men det är alltid samma hus. Det ser alltid likadant ut. Jag skulle kunna beskriva hur rummen hänger ihop även i vaket tillstånd.
Ibland är det en lite kuslig känsla där men oftast gillar jag det.

Det är ingen som förstår mig. Men Rickard Sjöberg, JAG förstår DIG.
Du skulle vart med.

Min kompis som jobbar på TV4 gjorde nåt som mest liknar ett avsnitt ur The Office igår. Hon fick sån panik att hon fick migrän. Jag förstår det. Hennes rapport:

Så här. Kort version. Jag tyckte det var en kul idé att tejpa in en av kanalchefernas skrivbord med sån där klistrig emballagetejp. Sagt och gjort. När han kom till sitt skrivbord och började ta bort tejpen fastnade den på en Errol Flynn-broschyr som Janne Scherman hade LÅNAT ut till honom och som var EN i sitt slag och dessutom SIGNERAD av Errol Flynn. Den gick sönder. Behöver jag säga mer? *ångest*

Fikade med mamma Crafoord, som hade på sig ett smycke från hennes egen kollektion som snart lanseras. Det finns ett jättesnyggt armband format som en hand som håller tag om handleden. Skulle köpa bums om det fanns en killvariant.

Tori Amos pratar om Britneys låt Toxic. Hon är ju för härlig. Och urkonstig.

Har akut skrivkramp idag. Försöker komma nån vart men det går inte. En liten röst inuti som ömsom bjäbbar, ömsom väser elakt att allt som står på skärmen är bajs. Måste... få... den... att... tystna... nu. Har en deadline. Dödslinje.

Skulle gått på QX smygläsning av nya numret idag, men tog en alldeles för lång tupplur, vaknade med kuddavtryck i hela ansiktet och var helt enkelt too ugly to live. Kände mig lika spännande och sexig som en hink med ålrens. Pallade inte småprata liksom.



Så jag tog ett par öl med fina fina Anna A på Gondolens tak istället. Såg ut över takåsarna och ciggade lite (jag ska sluta 1 november!) och promenerade hem. Nöjd med mitt beslut.

Var med i P3 Populär idag och hade en sån där jobbig knarrig morgonröst som inte försvann hur mycket jag än harklade mig under låtarna. Och då hade jag ändå varit vaken ända sen tidig morgon. Skitjobbigt.

Ganska precis ett år sen det tog slut med J. På många sätt är det här året som gått det värsta och det bästa året i mitt liv. Jag ser tillbaka på tiden när mamma var sjuk i höstas, med så små så små chanser att överleva, och det var slut med J, och jag fick lämna mammas säng på sjukhuset flera gånger om dan bara för att kunna kolla med mäklaren hur det gick med försäljningen av vår lägenhet mitt i finanskrisen, och pappa som var trött och sliten, och hur det kändes som om mitt liv punkterats helt, och fattar inte hur jag orkade. Och det märkliga är att det var något, kanske det enda, jag höll fast vid, redan då: att en dag skulle jag se tillbaka på det här och inte fatta hur jag orkade.

Mamma var så fin häromdan på telefon. Har haft dåligt samvete för att jag inte hälsat på dem på hela sommaren, men hon förstod något som jag aldrig ens försökt förklara: att efter allt elände som hände, och allt efterspel under hela vintern, har jag faktiskt inte orkat. Det har påmint för mycket om den jobbiga tiden och jag har behövt lägga en sommar av tanklöshet mellan nu och då.

Och nu längtar jag hem till dem. Åker snart. Och det känns som om jag växt under det här året som gått. Flera år, flera meter. Och det här året har jag gillat att vara singel för första gången i mitt liv. Kanske på tiden att lära sig när man är 32 år gammal? Inte så att jag inte vill träffa nån. Vill nån komma och ta mig med storm, så varsågod. Men det är ingen panik liksom. Jag vågar lita på att det kommer hända nån gång till i livet - så det behöver inte hända på stört.

Har legat i solen och läst lite i American Gods av Neil Gaiman, men hann inte så långt, för jag somnade. Det var strålande sol men den värmde inte riktigt. Den kunde inte lura i mig att det fortfarande är riktig sommar.

Ja, jag är ju flera säsonger efter de flesta. Men just nu är jag bara glad för det. Så mycket kvar framför mig. Skrev just som Facebook-status:

Mats Strandberg är så inne i 24s5 att jag känner mig helt jagad hela tiden. Bara genom att vara inne på Facebook känns det som om jag är Chloe, jag knattrar snabbt och hetsigt på tangentbordet för att hitta nåt här inne som kan stoppa nervgasen från att utplåna Stockholm.

Är helt ointresserad av verkligheten just nu. Har persiennerna nerdragna och magen full med Bridgeblandning. Hejdå.

Hur funkade den här telefonlinjen??



Min vän Malmöiten tror att den som tog emot alla samtalen pratade om torterade kattungar. Jag slår vad om att man bara blev hopkopplad med andra som ringt linjen för att gråta. Så att det blev en stor gråtfest av alltihop och nån var smart nog att ta 2 dollar i minuten för att luta sig tillbaka och göra absolut ingenting.

Kollar på säsong 5 av 24. Bara ett till innan läggdags..
Älskar Chloe. Kan vara en av tv-historiens bästa karaktärer.

Fredrik Eklund, vän som bor i New York, är och hälsar på i stan. Bjöd storstilat alla på middag i Churchill-rummet på Patricia. Jag försöker fortfarande lära mig det här med att hala fram kameran på fest. Tycker det är lite jobbigt. Men av kvällens skörd att döma ska man nog börja INNAN folk börjat dra i sig shots.



Jag och Fredriks haka.



Jag, mitt sällskap Pia och nåns finger.

En tråkig grej som hände igår: hade med mig ett förhands-ex av Halva liv till middagen på Torget, och gav den till Mästerkatten.
Och okej, det var inte supersmart, vi gick ut och ciggade och lämnade kvar alla grejer vid bordet. Men en tjej snodde boken. D, en av Torgets ägare, såg precis vem det var men antog att vi var vänner, för hon satt vid bordet bredvid oss och stoppade den i väskan på ett så självklart sätt.
Inget annat blev snott, ingen plånka eller sådant. Och det spelar ju inte så stor roll, en bok bara. Hoppas hon gillar den. Det är mest att jag skrev en dedikation till Mästerkatten i boken som jag inte vill att nån främling ska läsa.

Tack Josefin. Helt omöjligt att se det här utan ett småsaligt leende på läpparna.

Först, på Anna TS Facebook-status: Lärde mig just ordet "put-ros". En gammal dam hade sagt så till sin lilla, lilla bajsnödiga hund. "Oj, nu har Fifi put-ros."

Sen, igår på bokklubben: Åsa lärde mig ordet "medskam". Att känna medskam är alltså att skämmas å någon annans vägnar. Urbra ord! Både användbart och ett fint sätt att sätta ord på känslan.

Hon är ju för härlig, men hon börjar se riktigt läskig ut nu. Hon skulle behöva lite bättre ljussättning. Faktum är att den här videon ser litegrann ut som svenska musikvideos gjorde på den tiden som Staffan Dopping och Annika Jankell presenterade dem. God I'm old.

Älskar.

Känns lite oroväckande att jag numera kan hela mitt VISA-kortsnummer utantill. 16 siffror på rad + CVC-kod. Jag som inte ens lär mig min egen portkod.

Läser en intervju med mig själv som kommer publiceras om ett par veckor, journalisten har skickat texten till mig så att jag ska kunna kolla att det inte kommit med några faktafel eller missförstånd. Känns urkonstigt att läsa ord jag sagt i ett samtal, och att se hur en främmande person beskriver mig ("...säger Mats bakom mörka solglasögon på en takterrass i Stockholm"). Alltså, artikeln är välskriven, känns bara surrealistiskt ibland att "se" sig själv ur ett annat perspektiv.

Var uppe på Aftonbladet Söndags redaktion igår och letade bilder till ett kommande knäck. Blir alltid på så bra humör där. De verkar ha så kul ihop.
Blir avundsjuk ibland på folk som har en arbetsplats de gillar. Jag menar, jag älskar att frilansa, och egentligen vill jag helst av allt göra det resten av livet. Men det har sina nackdelar. Och det handlar inte, för mig, om att det skulle vara svårt med arbetsdisciplinen. Snarare tvärtom - jag är den hårdaste chef jag någonsin haft. Men det är ensamt. Särskilt nu när jag är singel. Förut visste jag ju att J skulle komma hem förr eller senare. Nu måste jag boka in sociala grejer nästan varje dag för att inte få lappsjuka mitt i stan. Jag antar att det jag mest av allt kan sakna, i korta stunder, är den där känslan av att komma hem från en stressig åttatimmarsdag på jobbet med massa folk omkring sig och bara njuta av tystnaden.

Började nästan grina lite av det här.

Hej fina ni som skrivit att ni saknar mig. Jag börjar blogga i veckan som kommer. Saknar det och saknar er.