Om Mitt så kallade liv och att gå genom spegeln
Finfin helg. Kolonilottat. Picknickat med Anna T (eew, det där lät snuskigt). Fikat. Jobbat och fått jättemycket bra gjort. Och sett klart Mitt så kallade liv.
FAN FAN FAN att det är slut nu. Jag älskade verkligen serien och om jag hade varit 15 hade jag älskat den ännu mer.
På ett läskigt sätt känns det lite som om jag "gått genom spegeln". En kvinna i min bokklubb beskrev fenomenet så bra - hon älskade Ronja Rövardotter när hon var liten, och hon såg just om alltsammans med sin dotter och insåg att hon, som hon uttryckte det, "gått genom spegeln" och plötsligt identifierade sig med Mattis istället för Ronja och blev helt berörd av scenen där han rider och bara "jag har inget barn, jag har inget barn". Lite så känns det med Mitt så kallade liv, jag fattar Claire Danes PRECIS och älskar henne, men jag har närmat mig spegelglaset tillräckligt mycket för att identifiera mig minst lika mycket med föräldrarna. Deras förhållande är på många sätt likt mitt och J:s, jag är väldigt lik mamman, särskilt hennes dåliga sidor (som egentligen är bra, men hela tiden blir för mycket; inte kan sluta prata, analysera, alldeles för negativ och misstänksam).
Kommentarer
Postat av: SANDRA
Jag har aldrig gjort det, identifierat mig med en tv/film/opera/whatever-karaktär.
Jag söker nog för mycket fel och konstaterar att jag är mer normalt funtad i huvudet och aldrig skulle göra just det som dom gör.
Men jag gråter alltid till Extreme Home Makeover. Analys tack.
Postat av: Mats Strandberg
Hm, jag skulle nog också göra det om nån bara kunde klippa bort Ty från programmet. Det är ju lättare att grina för att något är så lyckligt än för att något bara är svart och sorgligt (sånt brukar jag aldrig grina av). Och i EHMO är ju allt extremt svart/vitt.
Kanske?
Postat av: SANDRA
Ty ÄR ju programmet...
Det räcker med "före" och "efter"-bilderna för att jag ska tjuta.
Och förresten är du utmanad.
Postat av: Sajan
Omg! Älskar också den! :D
Trackback