Mats Strandberg

Nu när bloggen ligger i nåt slags halvträda har jag en massa tid över att fundera på vilken roll den egentligen spelat i mitt liv.

En sak som jag verkligen ångrar med den här bloggen - faktiskt det ENDA jag VERKLIGEN ångrar - är att jag i början tog åt mig så jävla mycket av sura kommentarer. Jag menar, det tror jag de flesta gör, men jag borde ha censurerat mig själv, inte fläkt ut min egen osäkerhet så skamlöst och inte försökt övertyga dem om att joho, jag är VISST en bra, nej jag menar FANTASTISK människa!

Och jag borde inte ha visat att jag blev så bitter av dåliga recensioner. Jag skäms asmycket när jag läser igenom de tidiga inläggen, runt tiden då Jaktsäsong kom ut.

Men å andra sidan. Det är ju lätt att säga nu när jag har lärt mig att inte ta åt mig.
Och det är lätt att inte ta åt sig nu när jag vet att mina böcker faktiskt hamnat i händerna på massa smarta, coola läsare som fattar vad jag försökte åstadkomma. I början var jag så känslig, för jag tog varenda negativt ord som sanning.
Nu vet jag ju bättre. Fattar det där med att alla har olika läsupplevelser. Fattar - på djupet, och inte bara i teorin - att alla faktiskt inte kan gilla ens stil.
Bättre sent än aldrig, antar jag.

Ni vet hur det kan vara när man har bestämt sig för att sluta med nåt.
Så fort jag skrivit att det blir paus med bloggandet såg jag saker hela tiden som jag ville blogga om. Det gamla vanligt meningslösa, typ "jag såg I am legend idag och den var skitbra förutom att zombierna var skitdåligt dataanimerade och vad skulle egentligen hända med kärnkraftverken om inga människor fanns kvar att sköta dem?"

Men jag var ändå nöjd med mitt beslut.

Men jag kan inte pausa utan att säga det uppenbara: att det känns förjävligt att Heath Ledger är död. Det är samma känsla som när River Phoenix gick bort.

De första detaljerna tyder visst på självmord - fullt med piller runt sängen - och jag hoppas det inte är så, jag hoppas det var ett idiotiskt misstag av Michael Hutchence-typ.

Kommer att ta en paus från bloggandet igen. Den blir så tråkig att läsa när jag bara jobbar med bok och ändå inte kan berätta nåt om det. Och den blir stressande att ha hängandes över sig när man är jag.
Så nu blir det bloggskugga på obestämd tid framöver.
Men vi hörs igen, små sockergrisar!

30 Rock med min önskebästis Tina Fey börjar sändas på TV4+ den 1 februari!!!

Har haft ekonomisk kris hela vintern hittills, men nu ramlade det ner lite slantar från Månpocket, ett förskott på Bekantas bekanta som jag helt glömt bort. Pengarna kommer in imorgon så jag har roat mig med att klicka mig runt på Amazon och fylla varukorgen med grejer jag ska beställa... till exempel alla Tales of the City-böckerna i en ny snygg pocketutgåva - OCH serien på dvd. Och sen slängde jag med de två första säsongerna av Boston Legal, och den andra säsongen av Extras. Mumma. Typ allt är på tokrea, så det blev billigt dessutom...

...med sammanlagt 70 sidor i bagaget.
Ska fira med några drinkar imorgon.

Bland annat baserades beslutet på att jag kollat Amnestys sida om Dubai (japp, Stefan, håller med).
Rom är billigare, enklare, mer romantiskt, godare mat, och ...
... jag och J får inget spöstraff för det vi förhoppningsvis kommer att ägna oss åt på hotellrummet. Inte för att risken är så stor i Dubai heller, och förbjuden frukt sägs ju smaka bäst, men en sån lagstiftning lämnar ändå mest en bitter smak i munnen.

Nån som har några tips på bra saker att göra i Rom?

Hetvägg är äckligt, helt enkelt för att varm mjölk är äckligt.
Men man kan hälla på varm choklad istället.
Yum.

För övrigt gillar föräldrarnas hund avocado.

Köpte presentkort till J som vi skulle åka till San Francisco i februari för. Men nu menar SAS att det bara gäller på SAS-flyg och INTE på deras samarbetspartners. FASTÄN jag kollade hur noga som helst när jag köpte de där presentkorten. Och SAS har inga flighter till San Fran. ALLS. Visst, jag ska reklamera, men det kommer ju att ta tid och biljetterna till SF tar slut snabbt...
Så nu funderar vi på att bara dra nån annanstans. Ta San Fran i höst med ett helt annat bolag.
Just nu står det mellan Rom och Dubai.
Förslag?

Har just skrivit en begravningsscen, vilket var jobbigt för jag var tvungen att tänka på de begravningar jag själv varit på. Jobbigt också för att alla äkta känslor blir så banala i skrift. Så ska man vara äkta, eller snitsigt distanserad?
Jag intalar mig själv att det ju faktiskt bara är första utkastet, sen ska det putsas och ändras och flyttas om och läggas till och raderas i all oändlighet. Det ska ältas med förläggare och redaktör. Om min bok börjar likna ett skillingtryck räknar jag faktiskt med att de klipper till mig.

Ser att George Michael ska skriva en självbiografi nu. Jag vet inte, känner mig inte det minsta pepp. Inte så nyfiken. Han verkar visserligen ganska rolig i intervjuer, men sen stör jag mig på honom också. Som hans eviga mässande om att han och pojkvännen Kenny Goss har ett öppet förhållande, för det har minsann alla bögar och inga bögar är monogama eller har lust att vara det.

Vill man ha ett öppet förhållande, så rock on. Men jag gillar verkligen inte bögar som anser sig tala för alla andra bögar. Vare sig det gäller sex eller schlager.

Börjar bli riktigt varm i kläderna med skrivandet nu, går långa promenader med vovven och antecknar saker i mobilen när de dyker upp i skallen. Sen sitter jag framför datorn några timmar i taget. Äter alldeles för mycket god mat som belöning.
34 sidor nu. Typ en tiondel av första versionen är alltså klar. Yay.

Ska hem till mamsen och pappsen nu och komma igång på allvar med skrivandet... först ska jag dock iväg och fika med en författarkollega jag aldrig träffat förut (jag skriver inte ut folks namn utan att fråga först).
Känns lite som en blinddejt, utan funderingarna på om man ska få ligga och det hysteriska provandet av kläder framför spegeln.

Det ska bli så skönt att isolera sig sen hos mamsen och pappsen, komma bort från Stockholm och alla superlyckade människor och hela hetsen som kan mala ner självförtroendet mellan varven. Andra författare jag känner reser utomlands, eller checkar in på Häringe slott där det sägs spöka. Allt för att komma igång på avstånd från vardagen och kunna gå in i sin påhittade värld, ostört. Jag är sjukt glad att ha min egen resort, gratis, där "personalen" tar emot med öppna armar.

Hälsade på guddottern igår. Det är som Valium att ha en bebis i famnen ju. Man blir helt lugn. Vi var så trötta allihop, mest av allt min kusin såklart, men J somnade i skräddarställning i fåtöljen och jag lallade runt som i koma. Till slut låg jag och kusin bara och kollade på bebisens sprattel och stånkande och pladdrande. Hennes pruttar imponerade också stort. Från den lilla kroppen kom mullrande, sprakande ljud som påminde om en stor, stor kastrull med poppande popcorn.

Klockan halv tio i morse gjorde jag en liten intervju på Copacabana, och sedan blev jag sittandes. Josefin dök upp, J anslöt, och plötsligt hade klockan blivit två på eftermiddagen.
Jag är kaffeskakig och utpratad men nöjd.

Igår kväll såg jag och J på "den andra Capote-filmen" på dvd, den som i original heter Infamous och hamnade helt i skuggan av filmen Capote som gav Philip Seymour-Hoffman fick en Oscar för titelrollen.
I Sverige heter även den här filmen Capote, vilket bara ökar förvirringen. Men jag måste säga att jag gillade den här mer. Den kändes mer nära, den berörde mig mycket mer. Roligare dialog, en charmigare Capote. Jag tyckte mig förstå på ett helt annat sätt vad Capote tampades med, yrkesmässigt och privat, och vad som var hans tjusning hos alla dessa societetskvinnor, hans sätt att få människor att öppna sig fastän han landade som ett ufo i deras värld.

Dessutom spelar Daniel Craig den ena mördaren, och han är sinnessjukt snygg, fantastiskt begåvad och kysser Capote. Bra så.

Försöker vara ledig idag men det är skitsvårt att stänga av hjärnan, den är så inne i bok 3. Kontraktet skrevs på i förrgår och det gör att hela projektet genast känns verkligt. Funderar redan på hur jag ska lyckas sno till mig en stund imorgon fastän J är hemma.

Som en del i min egenterapi över mitt lilla psykbryt häromdan har jag nu bombarderat skallen med lättsmälta barnsligheter. Först Shrek 3, sen Seed of Chucky och sen Blades of Glory. Och igår såg jag Förtrollad på bio med Anna T. Vi kom ut därifrån alldeles spralliga. Höga på sockersött gull och romantik. Filmen lyckades nästan få mig att tro att livet faktiskt KAN vara som en saga. Eller åtminstone borde vara det. Att det inte fanns någon som helst rimlig anledning att tro nåt annat.
Har lovat J att fixa fram några sjungande ekorrar som kan laga frukost åt oss nu när han äntligen kommer hem ett par dagar.

Ärligt talat fattar jag inte varför tredje Shrek-filmen fick så kass kritik, jag gillade den verkligen, såg den igår kväll. Kanske underlättade det med lågt ställda förväntningar, men jag tyckte den funkade lika bra som ettan (tvåan är ju fortfarande outstanding). Att se en pepparkaksgubbe prutta glasyr av ren skräck kan ju aldrig vara fel, liksom.

Jag vill börja samla på gamla homo-pulp-böcker. De är så sjukt snygga, och jag vill verkligen läsa dem också.

Fan jag håller på att bli ett psykfall. Fick ett helt okontrollerat utbrott på J idag. Inte hans fel att han jobbar i Borås ju, men plötsligt avskydde jag honom för det. Känner mig ensam och utsatt i min skrivarbubbla och kanaliserade allt på honom. Sen ringde jag upp och bad om ursäkt och så mitt i alltsammans blev jag arg på honom igen. Och sen gjorde jag om alltsammans en gång till.

Lite bilder från vår quiz-kväll med team High-fives for hymens igår. Dårå.



Jag och min Mini-Me, herr Janrell (eller så är jag herr Janrells Mega-Me).



Anna T kastar chilinötter in i Mini-Mes mun.



Eller okej, öga.



Chrippa insåg genast humorn i det hela.



Ah, det är så GOTT med öl. Man blir så FRISK och FRÄSCH med FRÄCK FRAMÅTANDA.



Anna T visade sig vara gjord av modellera. Mina ivriga fingrar knådade och drog.

Missade premiären av Californication igår, men Anna A mailade i morse:

Den där Mia (som Hank låg med och fick spö av, som sen visade sig vara hans ex-frus nya killes dotter och bara 16 år) ? jag tyckte jag kände igen hennes namn (Madeleine Zima) i eftertexterna och skrämmande nog tog det bara en halv minut att komma på vem hon är: den yngsta flickan i The Nanny!

Puh, låter lite... skakande.
Och först nu kom jag på varför serien heter Californication. Alltså fornication-delen.

Har just kommit hem från en skön kväll på irländska puben Wirströms i Gamla Stan, där de kör popkultur-quiz varannan torsdag. Jag tror vi alla blev lite för packade och ganska odrägliga. Vilket förstås var hur trevligt som helst.

Själva quizzen var helt ok, även om jag blev otålig på de två brittiska killarna som höll i den - de var mer intresserade av att spexa loss och dra dåliga skämt än att verkligen piska upp publikens tävlingsinstinkter - men det roligaste var egentligen innan tävlingen började; att försöka komma på det perfekta namnet till vårt lag.
Till slut blev det långsökta "High-five for hymens", och det var via en rad ännu sämre förslag (som "På bromsspåret"). 
Min mage kluckar av all öl därinne.

Läser just på Perez Hiltons blogg att Pamela Anderson är gravid. Med Rick Solomon. Som hon ska skilja sig från. Efter att ha varit gift med honom ett par månader.

Jag har verkligen gillat Pamela. Jag gillar att hon är vegetarian och sysslar med djurrättsfrågor. Jag gillar att hon inte verkar ta sig själv på så stort allvar. Jag gillade hennes första bok, även om jag tvivlar på att hon skrev en rad själv. Jag gillar att hon byggt upp ett helt imperium på inga talanger alls utöver att vara Pamela Anderson. Jag har gillat att hon liksom är för mycket av allting.

Men det senaste året har mitt intresse falnat. Dramatiskt. Det har blivit för mycket av för mycket. Bara en sån sak som att Kid Rock och Tommy Lee-soppan har kokat över tillräckligt många gånger nu. Jag vet inte om det är så enkelt som att jag tycker att Pam börjar bli för gammal för sin sedvanliga cirkus. Kanske är det snarare att cirkusen börjar kännas gammal.

UPPDATERING: Pamela förnekar ryktena på sin blogg.

Jag kan i alla fall avslöja att boxen med Stephen King-kortisar är total CRAP. Det är som en parodi på King när han är som tröttast. Tennsoldater som blir levande och startar krig. En bläckfiskliknande varelse som lever under gatorna. En pastich på noir-deckarna som bara är blaj. Och sådär fortsätter det.

Det enda som jag hittills verkligen gillat är att återse min gamla favorithunk Tom Berenger, ni vet, från Plutonen och Sniper men framför allt Tracy's Hämnd. Han har åldrats med hysat mycket värdighet, faktiskt.

Hittade en dvd-box med filmatiseringar av åtta Stephen King-noveller. Nightmares & Dreamscapes, 348 minuter för 20 spänn i hyra, tyckte jag var alldeles utmärkt. Bra skådisar är det också. Känns som om det kommer bli mysigt, oavsett om det egentligen är bra eller inte.

Vaknade kl 4 i morse, samma visa igen, huvudet fullt av saker om boken, antecknade ner alla idéerna. Har segat sedan dess, gjort varma mackor, druckit espresso, surfat lite. Nu känner jag mig rätt så redo att börja skriva.
Det känns bakvänt allting, vid den här tiden brukar jag ju SOMNA...  Men det är skönt. Man hinner så mycket innan dagen ens har börjat. Hoppas den här konstiga dygnsrytmen håller i sig, åtminstone tills J flyttar hem igen.

...så sitter jag just nu och kollar på hur Dr Phil ger första ANTM-vinnaren Adrienne Curry och hennes dubbelt så gamla man äktenskapsrådgivning. De träffades i trashiga dokusåpan Surreal Life. Och fick sen en trashig dokusåpa om sitt förhållande. Och nu sitter de i Dr Phils fåtöljer.

Jag älskade Adrienne under ANTM. Nu känns det bara sorgligt. Och jag undrar om hela ANTM kanske kunnat få cred om Elyse vunnit den där första säsongen. Jag tror att hon kunnat förvaltat vinsten och faktiskt blivit en toppmodell och satt standarden för framtida säsonger.

La mig i badet med amerikanska ELLE och deras sköna Victoria Beckham-hyllande långreportage. Roligast är när hon säger att hon sover naken, och journalisten svarar att hon själv aldrig skulle kunna sova utan pyjamas. Victoria: "You don't sleep with David Beckham. I'm going to be naked if I'm getting to bed with him every night!"
Hehehe.
Och så springer alla ungarna omkring i huset under intervjun och David och Victorias mamma turas om att vara barnvakter. Fan, vad jag gillar den där familjen. Sån blandning av jordnära och helt sinnessjukt over the top.

Nu ska jag käka middag och läsa nya numret av Ordfront. Bara för att få lite balans i tillvaron. Visst fan kan man få vara både och?

Vaknade halv fyra i morse. Min hjärna arbetade för högtryck med boken. Käkade en lätt frukost, skrev ner allt i anteckningsblocket, gav mig ut och joggade i regnet (ah, kände mig så Rocky Balboa!), kom hem och skrev fem första sidorna. De är långt ifrån perfekta men en skitbra början.
Nu ska jag fira mig själv med lite kanadensiska Project Runway på Youtube.

Skrev två och en halv sida idag. Kändes rätt okej, men trevande förstås.
Jag önskar att J var hemma nu, så att han kunde plocka ut mig ur tankebanorna. Fast han är nog glad att han slipper vara med den här första månaden... alltid den som är svårast att släppa och kräver mest uppmärksamhet.

När jag skrev Bekantas bekanta blev jag ju smått sinnessjuk till slut och den här gången ska jag verkligen försöka göra roliga saker på fritiden, tvinga mig själv att tänka på annat när jag inte jobbar. Idag har jag därför fikat två gånger med sköna vänner. Ibland tror jag faktiskt att den bästa investeringen i tid är att inte jobba alls. Så att man kommer tillbaka med nya ögon och har låtit det undermedvetna processa. Ni som också löser korsord kanske vet vad jag menar; man kan verkligen köra fast och sen när man plockar upp krysset igen nästa kväll ser man plötsligt massor av ord som man kan fylla i.

Jag ska sätta mig framför ett tomt Word-dokument och börja skriva på bok 3 idag.
Allt planerande och researchande ska nu ha jäst färdigt, är det tänkt. Det är ångest, självtvivel, panik, möjligen lite glädje. Har läst om Bekantas bekanta i helgen och påmint mig själv om att jag hade precis lika mycket ångest inför den, och under tiden jag skrev den, och det blev ju en bok till slut ändå. Har ventilerat med andra författare som alla påmint mig om att det är först nånstans runt sidan 150 som man verkligen kommer in i det, lär känna karaktärerna på allvar, så om jag får kämpa fram sidorna fram tills dess så är det helt normalt - och om inte, så grattis.
Åh, vad jag hoppas på ett grattis.

Igår kollade jag och en kompis på Vacancy. Tips till alla er som gillar den sortens horror där folk blir jagade fram och tillbaka, helst i klaustrofobiska utrymmen. Vacancy är en film som BARA går ut på det. I like.

Och Luke Wilson är verkligen snygg, trots en begynnande dubbelhaka. Lite old-school-filmstjärna.

Känner mig så jävla illa berörd av hela Britney-grejen. Alla foton på nätet där hon lassas in i ambulansen på en bår. Och eftersom jag hela tiden vill ha mer kollade jag filmklipp på Youtube också. Det är så många fotografer runt den där ambulansen, det är som en myrstack.
Har en kompis som efter mycket kämpande mot snåla staten äntligen fått ligga två månader på drogrehab. Två månader är alldeles för lite, men nu för tiden är det mycket mer än de flesta får.
Så hur fan ska nån som Britney greja det? Som bara åker på rehab några veckor i taget, trots att hon lätt skulle ha råd med de behandlingar som de som VILL bli friska bara kan drömma om? Vad ska Britney ha för mål med att tillfriskna, kan hon ens föreställa sig vad ett normalt liv är?
Men det finns folk som Britney överallt i världen, det som gör mig så illa berörd är kanske mest allas, inklusive min egen, gamighet. Vårt behov av mer. Vi kanske är lika beroende som hon. Vi kanske behöver ett rehab?

Jag som inte brukar gilla deckare har legat vaken hela natten och läst ut Åsa Larssons Solstorm. Shit, vad begåvad hon är! Det var så mycket mer än bara själva mordhistorien, den var egentligen det minst spännande, och det kanske var därför jag fastnade så snabbt. Är full av beundran för hennes karaktärsbeskrivningar.
Sån tur kan man ha när man är hemma hos föräldrarna länge och inte har nåt att läsa utan till slut snor en bok av mamsen.

(så ja, det var alltså därför jag kom att tänka på Izabellas video igår - funderade på om jag kunde se Izabella framför mig i rollen som huvudpersonen Rebecka. Det funkade ganska bra, faktiskt. Men jag visste inte vem Persbrandt spelar så jag försköt bilden av honom helt.)

Första riktiga jobbdagen efter ledigheten och min hjärna går på extremt lågvarv. Får liksom jaga de fjäderlätta små antydningarna till tankar kors och tvärs genom mitt tomma huvud. Är alldeles utmattad.
Det kan förstås också ha något att göra med att jag klev upp klockan nio i morse. Jag har nämligen insett något; om jag sover till tolv på dagarna som vanligt så betyder det att jag hinner jobba eller träffa vänner, men aldrig göra båda delarna, som normala människor. Så hur mycket jag än gillar att uggla på nätterna ska jag nu försöka bryta den vanan. Genom att kliva upp i hyfsad tid.
BORING. Men kanske värt det.

Nu på fredag blir det party för pocketversionen av Bekantas bekanta! Det är på klubben 90s, på Riddarkällaren, Södra Riddarholmshamnen 19 (där även klubben Lino huserar).
Jag ska spela eurotechnohits från 90-talet på stora dansgolvet tillsammans med Anders Sewerinson. Alla gäster får ett ex av boken och det blir gratisbubbel i tältet i början av kvällen. Jag kommer vara där och hänga mellan 21 och 23, och sen kliver jag upp i DJ-båset.

Okej, du är på en båt med alla fem medlemmarna.
Du måste gifta dig med en, ha sex med en och kasta en över bord. Vilka väljer du att göra vad med?

Tio i tolv på dagen idag stod jag utanför videobutiken och huttrade och hade vallningar. De öppnade klockan tolv, och jag hängde på låset med en lång rad gubbar som skulle spela på hästar i samma lokal. Hyrde Simpsons-filmen (aaaah, Spider-pig! Fast allra roligast var grisens imitation av Marge....), På smällen (har sett den förut, men ville att J skulle se den, han gillade den också, blev sådär överdrivet glad för det) , Fantastic 4 (den senaste, fan vad kass den var, och hur hopplös är inte Jessica Albas roll? Gick den ut på NÅGOT annat än att sura över helt meningslösa saker? Jag ville hela tiden att den där planetkäkande varelsen skulle dyka upp och bara mumsa i sig henne så vi slapp se henner surtrutiga nuna: "Jaha, du har ROLIGT på din svensexa? Buhu buhu. Jaha, du tycker vi ska RÄDDA VÄRLDEN istället för att planera vårt bröllop? Buhu, stackars mig!" Dessutom har hon noll känsla för komisk tajming så till och med hennes skämt lät bara som irriterande gnäll, och jag fattar inte, jag älskade henne i Dark Angel, varför väljer hon så otroligt kassa filmer jämt, har hon så dålig smak eller får hon inga bättre erbjudanden?) och så Bourne Ultimatum, men den har vi inte hunnit se än, för vi somnar hela tiden.

GOTT NYTT ÅR på er. Fast som vanligt känner jag mig som döden första dagen på året. Är så bakfull, fortfarande.
Var på fest hos våra vänner PO och Lina, och såg fyrverkerierna över hela 08-området från deras terrass med panoramautsikt. Det var första gången jag var där och jag mådde ganska illa av avundsjuka. Fast inget mot hur illa jag mår idag.
Det var riktigt kul att gå på ett kalas där jag knappt kände nån förutom värdparet och J. Såna partyn kan ju bli antingen vidriga eller uppfriskande, beroende på hur bra vibbar man får av främlingarna, och det här blev en sån kväll där jag förutsatte att jag gillade alla tills de bevisat motsatsen, vilket för övrigt inte hände.