Mats Strandberg

Vi åker äntligen till Rom! Så nu blir det ledigt här på bloggen i över en vecka. Ha det så gott så länge, så hörs vi när jag är tillbaka, parmesanstinn och med skavsår på fötterna.
Nu ska jag bara städa så att hon som lånar vår lägenhet slipper brottas med dammråttor. Och packa väskorna - det känns som att man vill vara rätt stilig i Rom, så det blir trenchcoat och kavajer.

Är helt besatt av vår råsaft-centrifug. Det känns så sjukt lyxigt att göra färskpressade juicer varje dag. Har just klunkat i mig apelsin, druva, ingefära och morot. Ah, läskande och livgivande!
Ligger vaken på nätterna och funderar på nya kombinationer. Längtar till fruktdisken på Konsum.
Nån som har tips på bra kombinationer?

En bekants bekant till mig är popstjärna och blev uppringd av Du är vad du äter-redaktionen. De frågade om han ville ställa upp och bli "hjälpt" av Anna Skipper.
Herregud vilken förnedring. Att bli uppringd. Han är dessutom inte det minsta tjock.

Och KUL jobb att vara den som ringer upp kändisar från den redaktionen...

Har varit inne på boksajterna och förhandsbeställt en hel drös böcker från bokrean (börjar nästa vecka! Fast då är jag i Rom). Mest faktaböcker, eftersom jag ändå helst läser romaner på pocket. Är helt sprallig, snart kommer stooora paket, med böcker om allt från modehistoria till Gulag till female chauvinism. Plus att jag köpte Joan Didions reportagebok, som inte var på rea, men som jag vill läsa nu nu nu.

Fan också. Researchar för en Aftonbladet-krönika på Copacabana. Läser i en artikel att djurrättsorganisationen PETA fördömer även skinnkläder, eftersom det inte alls är säkert att skinnet är en biprodukt från köttindustrin. Vilket jag alltid - inför mig själv - försvarat min skitsnygga skinnjacka och mina snygga boots med. Liksom, jag är vegetarian, men jag dricker mjölk, och en skinnjacka är ju i princip ett glas mjölk.
Men PETA menar att man helt enkelt ska anse skinn vara päls utan hår.

Jag hade på sätt och vis velat vara lyckligt ovetande i den här frågan. Det man inte vet mår man inte dåligt av. Nu kan jag aldrig vara dubbelmoralist utan att veta om det.

Big Love vann över mig på sin sida till slut. Den växte verkligen, särskilt när intrigerna med den religiösa ledaren och hans järngrepp om familjen blev sådär riktigt paranoiaframkallande efter sådär fyra-fem avsnitt. Har sett alla 12 avsnitten i första säsongen nu och är definitivt sugen på mer. Så kolla in den sen om ni inte sett den ännu, börjar på SVT i april.

Har inte sett en sekund av Melodifestivalen i år, nu har vi ju dessutom fel på vår teve.
Men i morse när jag och J gick ut sa jag "jag skulle skratta så jag dog om Carola inte gick vidare". Och så möter jag löpsedlarna, som ljuv musik för mina ögon.
Fast jag dog inte.
Ni som såg det, var hennes min obetalbar?

Annars tycker jag alltid att det är kul dagen efter att läsa intervjuerna med de som inte gick vidare. Bortförklaringarna är alltid så härligt förutsägbara (Carola: "Det är skandal" - hon menar att det inte gick att rösta på henne p g a att telefonväxlarna var överbelastade, men det gällde ju ALLA röster i så fall)
Eller de som fortfarande inte kommit över sina floppar. (Anne-Lie Rydé kommenterar i Aftonbladet att Carola inte gick vidare: "Favoriterna glöms bort, det är en klassiker. I've been there")

Ah, ibland är faktiskt alkohol bästa medicinen. Efter ett par dagars stressande (tips: det är INTE bra för självförtroendet att försöka skriva svåra scener till en bok mellan maskinbyten i tvättstugan....) bestämde jag mig för att låta boken vila till efter Rom, och sen åkte jag och J hem till Anna A och JS och drack obscena mängder rödvin.
Rensade verkligen hjärnan. Omstart i hårddisken.
Jag vaknade klockan sju i morse och plötsligt hade lösningen på de där två scenerna bara uppenbarat sig - antecknade dem, somnade om, har känt mig lugn hela dagen nu.

Och idag har jag dansat lite till gamla Aaliyah-låtar med min två månader gamla guddotter.

När skivindustrin barkar åt helvete så gör stjärnorna vad de kan för att dra in pengar på annat håll. De kvinnliga stjärnorna kränger parfym (det förvånar mig att Britneys parfymer fortfarande säljer så bra, för ser hon verkligen ut att lukta särskilt gott?). Och Marilyn Manson ...



... lanserar nu sin egen absinth. Som heter Mansinthe. Den har jämförts med kloakvatten av en recensent.
Men jag gillar Manson. Ett tag tänkte jag faktiskt tatuera in hans fantastiska citat "I wasn't born with enough middle fingers".
Synd dock att det inte blev en parfym istället. Jag undrar vad den hade luktat.

Räknar ner dagarna till Rom, behöver verkligen lite ledigt nu. Stackars J, jag är verkligen inte rolig att vara ihop med just nu. Hjärnan är hela tiden halvvägs inne i manuset, det är som om jag inte riktigt vågar släppa det helt av rädsla för att tappa bort känslan. Igår var vi på förhandsvisning av No Country For Old Men, och det tog lång tid innan jag verkligen lyckades fokusera på filmen. Sen somnade jag i biostolen. Men den var bra, tror jag.

Jag och J har hyrt första säsongen av Big Love, som ju snart kommer till SVT, på dvd.
Jag gillar: att det bara är 12 avsnitt. Att man kan se dem ett i taget, och inte fastnar i hetstittande. Att det är förhållandevis stillsamt berättat. Grundidén, med mormonmannen som ska lyckas jonglera tre fruar, uppsättningar barn, hushåll och hushållskassor samtidigt, är genialisk. Och så Chloë Sevigny, naturligtvis.
Men ändå ... jag lyckas inte fastna riktigt. Det liksom bara flyter förbi mina ögon, och trots upplägget blir det inte så mycket mer än bara ... trevligt och småputtrigt. Fastän det är smart skrivet. Trots bra skådisar. Det fattas något. Jag tror att det helt enkelt är en tillräckligt övertygande orsak att bry sig. Det är för distanserat för mig, jag kan inte engagera mig på allvar.

Läste en artikel för ett tag sen om seriefigurer som borde komma ut ur garderoben. En av dem var Fåfäng-smurfen, och det får man ju hålla med om. Jag tycker Alexander Lukas känns rätt mycket smygis också.
Några fler förslag?

En bekant ska vara med och arrangera en jäkligt cool grej i sommar, då Stockholm är värdstad för Europride och stan kommer invaderas av hbt-turister:
En hel drös med muséer i hela Stockholm som ska samarbeta och låta Pride-temat sätta prägel på deras utställningar, utifrån deras respektive intresseområden. Hoppas det kan bli riktigt schysst, matigt. Har saknat "riktig" kultur på Pride hittills, där allt inlindas i ett visserligen sympatiskt men inte alltid så kvalitetssäkrande alla-får-vara-med-fluff.

Shit alltså, den här säsongen av Project Runway är amazing.
Riktigt coola deltagare, stor spridning på ålder och stilar. Tunga namn inblandade, som Michael Kors och Zac Posen. Men också mina mesta gulity pleasuredamer som gästdomare i varsitt avsnitt: Sarah Jessica Parker - vinnaren i det avsnittet får med sitt plagg i hennes nya kollektion - och i finalen: Victoria Beckham.

OCh DET ÄR SÅ SKÖNT att vuxna människor får vara med och tävla. En av mina favoriter är Sweet P, 45+ med tatueringar precis överallt.

Har skrivit 159 sidor på nya boken nu. Har börjat gå tillbaka i det jag skrivit hittills och lägga till scener, utveckla saker och lägga ut små blindspår så att det inte blir lika uppenbart vad som kommer att avslöjas senare.
Faktiskt är det just den här fasen som jag gillar bäst med skrivandet. Stressen över att inte veta om historien kommer att gå ihop är över, det vet jag att den gör nu.

Har en stor hög små papperslappar nerknölade i en plastficka i min kalender, där jag skrivit ner små meningar och scener som jag kommer på - på bussen, i sängen när jag borde sova men bara kan tänka på boken, när jag ser på tv.

Fast nu kommer jag ju inte se på tv på ett bra tag. Comhem, ni vet.

Mmmm, helst, nu visar det sig att Comhem-kablarna i vår lägenhet inte är dragna av en AAAAUKTORISEEEEEERAD person. Så hela skiten måste dras om. Dyrt blir det också. Tack för det. Tack för svartruta.

Är så jävla pissed.

Morgonen (okej, klockan var elva men jag låg och sov) började med att en tekniker från Comhem klampade in i sovrummet för att kolla kopplingarna, våra grannar hade problem med sitt bredband och digitalteve. Herr Comhem mixtrade och trixade och gick.
Och sen upptäckte vi att nu funkar inte VÅRT Comhem.

I väntan på att teknikern kommer tillbaka sitter jag och bläddrar i den norska utgåvan av Jaktsäsong.
Det är så bisarrt - det är så mycket i boken som är taget från en viss period i mitt eget liv, och att läsa det på ett annat språk... Det är alltså såhär vi skulle ha låtit om vi bott i Oslo?

Några favoriter:

* "Jeg kan si deg hva du er: Du er full som en dupp."

* "Hva ville du helst ha valgt: Å spise en hundebaejs eller å holde en klovn i hånden ett helt år?"

* "Han er grei nok... men det var ikke mange centimeter å skryte av der."

* "Så dere er i kafémodus?"

och förstås, från toalettscenen i New York: Trompetlyden runger mellom fiserne, taererna stritter mot gulvet i panikk.

Och jag kan också berätta att GALA, när det används som ett adjektiv, på norska blir SPRÖTT. (Fast med norskt ö, som jag inte orkar leta efter)

Råkade hamna i den inatt när jag inte kunde sova.
Har aldrig fattat grejen, trodde det skulle vara som ett Top Model men med aerobics, typ.

Shit, det var ju SKITBRA. Snygg flatchef som dejtar två tjejer och går i terapi för att klura ut vem hon ska välja. En bög i teamet som dött och alla gråter, har minnesceremoni, hjälper den likaledes sjuka pojkvännen träna på gymmet, mer gråt över hantlarna. En annan bög får besök av sin tjejbästis som nyss varit döende i sköldkörtelcancer och nu ska göra scendebut efter tillfrisknandet...

Vad har jag missat och hur kunde jag???

För övrigt har dagen mest gått åt till att kolla på Project Runway med Anna T och J. ÄVen här fanns det upplägg för gråt, men det skriver jag inget om, ifall ni ska se det sen.

Jag har inte varit såhär sjuk sen jag var liten. Bara ligger i soffan och gnyr. Har feberfrossa och det är nästan skönt, det skakar och kittlar i hela kroppen. Om jag tar en Ibutemin blir jag en stor svettpöl på fem minuter och jag föredrar nästan frossan framför att behöva plasta in tv-soffan.
En annan sak som nästan är skön med att vara sjuk: att frilansa är att vara sin egen värsta och strängaste chef, men nu är jag otvivelaktigt för sjuk för att jobba.

Läste i tidningen idag att Paris Hilton förhandlar om att bli gästskådis i The L Word.
Om det är sant - blä. Jag hatar pr-kuppar (för det kan ju omöjligt vara frågan om nåt annat i det här fallet) som sabbar illusionen om en sluten värld för oss som följer tv-serien.
I och för sig verkar ju Paris rätt van vid att hångla med flickor, men ändå, vill inte se henne i The L Word. Möjligtvis kan det funka om hon spelar sig själv.

Jag är så sprallig, för jag har äntigen tagit tag i en dröm jag haft länge; har startat en bokcirkel.
Vi är åtta personer, alla är smarta och roliga men i övrigt har vi inte så mycket gemensamt. Vilket är bra. Jag tycker en stor del av lockelsen - förutom vin, kul sällskap - är att läsa böcker man inte själv skulle ha valt, komma ur gamla invanda spår.
Det är jag och Cilla som bjudit in bekanta, och vi har just inga gemensamma sådana, så det blir ungefär fifty-fifty för alla mellan folk man känner och folk man inte känner.

Aaah, jag längtar till första mötet!
(för övrigt har jag just läst ut Eat, Pray, Love - fantastisk självbiografi av en kvinna som ger sig ut i världen i jakt på njutning)