Mats Strandberg

Var på urpremiären på Folkoperans Zarah, om Zarah Leander.
Ja, en opera. Om Zarah Leander. Gissa om det var flest homo- eller heteromän i publiken?

Det är kul att få inbjudningar till den här sortens grejer, som jag aldrig skulle hittat till själv. För jag hade inte velat missa det här. Jag kan för lite om opera för att kunna bedöma musiken på något proffsigare sätt än att "jo, jag gillade det". Men framför allt är det otroligt snyggt, pampigt, dramatiskt, påkostat, lyxigt - och mellan varven riktigt obehagligt, när nazi-Tyskland växer sig starkt och farligt, och också när det börjar falla samman och invånarna blir alltmer desperata.

Det var ovationer sådär länge så man fick en liten glad klump i halsen å ensemblens vägnar.
Kan verkligen rekommendera den.