Mats Strandberg

En grej som jag brukar tänka på ibland är en artikel jag läste för kanske tio år sen. Den handlade om en ny filmteknik, som skulle ha dubbelt så många filmrutor per sekund. Vänta, sluta inte läsa nu, det här är mer intressant än det låter: för om tekniken skulle lyckas, så skulle det enligt teorin ha lurat hjärnan totalt. Hjärnan hinner nämligen uppfatta de extremkorta mellanrummen mellan varje bildruta som ögat inte hinner se på vanlig film, men med den här nya tekniken skulle inte ens hjärnan hänga med. Därför skulle vi inte kunna skilja på verklighet och film. Typ så.
Jag tycker det lät helt fascinerande men har inte sett att det dykt upp nånstans.
Fatta att se en skräckfilm på det sättet. Eller en porrfilm - porren har ju breakat en massa andra tekniska framsteg så varför inte detta?
Är det nån som hört nåt om det här, hur det gick?

Och vad tyckte ni? Ni som läst mina tidigare inlägg om programmet vet ju vad jag tyckte... lovely!

"Are you smiling?"
"Yup."

...har fått ett par skitsnygga gummistövlar från TV4, som reklam för deras nya omgång av Bonde söker fru.
De är svarta och det luktar lite tjäraktigt i hela lägenheten av dem. De har Bonde söker fru-loggan på sidan av stövelskaften, men jag tänker anse att det bara är kul. En liten Linda Isacsson-påminnelse förtar också det potentiellt kinky intrycket.

Lunchade med Sewerinson, och naturligtvis pratade vi om Ordjakten-spyan, och han ställde den mycket relevanta frågan: "VEM satt och SPELADE IN Ordjakten för att sen lägga ut det på youtube?"
Det måste nästan vara nån på TV4 som gjort det. För ingen spelar väl in Ordjakten och sparar för regniga dagar?

Annars har jag bajsat ur mig pengar idag.

Tandstensrensning hos tandhygienisten (*skraaaaaap skraaaaaaaaaap*) plus specialtandkrämer (käkar nämligen lyckopiller som gör mig muntorr som en gammal tant). 900 kr.

Klippt mig. 500 kr.

Köpt fina böcker på Pet Sounds. 400 kr.

Köpt ett NYCKELSKÅP (boooring) 200 kr.

Var dessutom en mycket bra och snäll pojkvän till J. Stod och valde mellan två varianter på klädkrokar: en snygg designad i vitt och metall. Och en som var små prinsesskronor i strass. Jag valde de som han skulle stå ut med. Och det var inte prinsesskronorna. 200 kr.

SL tre resor: 70 spänn.

Lunch på stan: 100 spänn.

Och snart är det dags att köpa linser. Aaaaaaa. Jag har inte råd med mitt liv.

Neeeeej. Johan Hilton berättade just att Emma Caulfield, som spelar min favorit Anya i Buffy, är värsta republikan-maran. Och väldigt outspoken om saken, bl a på sin myspace-blogg. Fan fan fan fan! Ångest! Vad hände med "I'll never tell", Anya?

Vet inte hur många som mejlat mig länken med hon som kaskadkräks i Ordjakten. Tycker lite synd om henne, men jag tror den där sprutspyan kan bli det bästa som hänt henne. Alla pratar om henne idag, och alla är överens om att hon sköter det asproffsigt, efter omständigheterna. Slår vad om att hon får ett bättre tv-jobb snart.

Som ett exempel på vad jag menar, en Facebook-konversation mellan mig och Johan Hilton:

Johan Hilton
Today at 11:16am

och du har naturligtvis redan sett det här:
http://www.youtube.com/watch?v=m20TSyaEEHc

Mats Strandberg
Today at 2:02pm

Ooooh yes. UTe på min blogg sen igår. Det är ju den ultimata mardrömmen, ju.

Johan Hilton
Today at 2:17pm

åh, jag veeeet. i radio kan man åtminstone lägga in en låt. men hon är beundransvärt proffsig, det måste man säga.

Mats Strandberg
Today at 2:20pm

Eller hur? Vilken hjälte! Ååååh det där blöta plaskande ljudet... och att sen möta studiopersonalens blickar.... åååååh fy.....

Johan Hilton
Today at 8:09pm

ha ha. medan de ger henne papper på papper och hon är fuktig under näsan och gör allt för att rädda situationen. jag älskar ögonblicket precis innan hon spyr. när hon låter kvävd på rösten när hon säger hej till telefonören.

Mats Strandberg
Today at 8:16pm

Japp. Och hon VET men vägrar inse.

Har nu bokat om biljetterna till bokmässan, kommer redan på fredagen så jag hinner med ett party som jag verkligen vill gå på. Hoppas jag hinner blogga därnerifrån. Ska försöka ta lite bilder också.
Det blir ev nåt mer framträdande därnere så jag lägger ut de slutgiltiga tiderna här på bloggen innan jag sticker.

Inget annat intressant att skriva idag. Har bara joggat och krånglat med biljetter och jobbat och nu ska jag tvätta...

Fan, fan, fan, så typiskt min otur, bjuden på FYRA jätteroliga partyn under bokmässan och kan inte gå på ett enda av dem för jag är där "fel" dagar!
Blir åtminstone bjuden på flott middag av förlaget på lördagskvällen och hoppas det kan leda en vidare ut i natten sen.

Och framför allt ska det bli jävligt kul att bara vara där, på själva mässan. Hoppas verkligen att jag hinner springa runt och kolla lite mellan mina egna framträdanden.

Är det några av er som ska på mässan?

Här är mina tider jag ska framträda:

Lördag
15-15.30 Aftonbladets monter
17-17.20 Minisemiarium

Söndag
10.30-11 Aftonbladets monter
11.30 Månpockets monter
13-13.20 Forums monter

Äntligen fick jag en bläcka. Behövde verkligen rensa hjärnan. Ibland tror jag att det är så nödvändigt för hälsan att det överväger det fysiska slitaget från alkoholen. En omstart i hårddisken. Lite nya kretsar som får spraka till istället för de gamla inkörda.

Anna A kom hem till mig igår och vi gick loss på lådvin, jag började bränna partyskivor plus hela Buffy-musikalen och när vi löst världsproblemen och alla kärleksbekymmer i hela världen så gick vi till V4, drack deras fantastiska fantastiska drinkar (jag: passionsfruktsdaquiri + lakritsglassdrink, Anna: kall kaffedrink + mango- och limedaquiri) och hängde med M som är en av ägarna. Sen till Judit & Bertil där JS, en gammal favoritkollega till oss båda, oväntat dök upp med vilda ögon och ölindränkt skjorta.

Och sen gick vi hem åt varsitt håll, och jag la mig i soffan och hamnade mitt i en skräpig Kanal 5-skräckfilm som hette Valentine. Men det är så underbart med skräpig skräck när man är packad och har bäddat ner sig i soffan. Och särskilt när den skräpiga skräckfilmen har fått tillräckligt många år på nacken för att många av tonårsskådisarna nu blivit vuxna och kända. I det här fallet Katherine Heigl (Grey?s Anatomy-Izzie) och David Boreanaz (Angel och Bones). Och jag längtade efter J så jag höll på att bli galen men var sådär full så det samtidigt kändes overkligt och snyggt melankoliskt liksom lite på avstånd.

Nu iväg till Folkoperans premiär på Zarah. Stor garderobsångest över att hitta det som är tillräckligt uppklätt för att funka på en premiär och samtidigt inte för stifft, jag står inte ut, vill bara ha på mig mysbyxor idag.

För er som, liksom jag, aldrig blir för gamla för tonårskomedier och har Mean Girls och Clueless högt upp på listan över favoritfilmer så måste jag bara hylla John Tucker Must Die. Hyrde den igår i ett föga förväntansfullt ryck av "bättre än inget". Men grejen är att den är skitkul! Jag fnissade glatt. Flera gånger. Som en bonus är min gamla favorit Jenny McCarthy med också. Härligt återseende, även om hennes ansikte känns lite väl stelopererat vid det här laget...

Idag började det ösregna medan jag joggade, men det bara bättrade på min romantiserade självbild ytterligare, jag joggade stoiskt vidare i regnet med sammanbitna käkar och lät mina för trånga skor plaska i vattnet på marken...

Men hur ofta är lagom, ni som kan? Jag vill inte jogga två dagar i rad, så nu springer jag två dagar i veckan och yogar en dag. Ungefär så.

Hela:



och säsong 1 och 2 av:

Hade ett skitspännande lunchmöte idag som jag hoppas blir ett apbra projekt i framtiden. Den snara framtiden.
Tyvärr möttes vi på fiket Nero på Roslagsgatan. De som jobbade i kassan var hur trevliga som helst. Men. Skitsur kärring i personalen som BAD OSS GÅ innan vi ens var klara med kaffet för att andra ville ha bordet. Så kan man ju inte göra, folk omkring oss var helt chockade. Surade över saken för Juliette Lewis-kopian när jag fikade med henne efteråt och precis samma sak hade hänt henne där.
May I just say.... fnys!

Hade ett annat möte på eftermiddagen som också kändes sjukt bra. Fan vad jag vill skriva men jag kan ju inte... men oavsett vad som händer kommer jag att kunna berätta ganska snart.

Avslutade dagen med att köpa fina fotoramar. Jag och J har ramat in 22 fina bilder so far på vänner och oss själva, från vårt gemensamma liv, som kan bli ett glädjande litet collage på en vägg sen. Saknar J så jag tror jag blir galen.

ÄNTLIGEN har säsong 3 av Grey's Anatomy släppts på europeisk dvd och jag har beställt den. Hur härligt som helst. Och vad fint att Katherine Heigl fick en Emmy.
Dubbelavsnitt som säsongspremiär imorgon för er som följer serien på tv!

Blev utmanad av Tove, här är mina svar. Ni som vill haka på, gör det! (länka gärna under Kommentarer, kul att gå in och kolla!)

10 saker jag inte förstår grejen med, och inte tror att jag någonsin kommer att förstå (förutom uppenbara saker som misshandel, pedofili, nekrofili osv)
1. Stefan & Krister
2. Twinks (på ett rent personligt plan är det inget jag går igång på)
3. Deckare (men jag vill gärna, lyckas bara aldrig bli hooked)
4. Mamma Mia-musikalen
5. Att tycka att det är hemskare att äta hund och katt än ko och gris
6. Rolling Stones anno 2007
7. Alex Schulmans frus blogg
8. Kimberly Stewart som stil-förebild
9. Martin Stenmarcks "tuffa stil"
10. Helrakade penisar

10 saker jag inte förstår varför inte alla andra fattat
1. Buffy
2. Angel
3. Att man inte behöver fatta andra människors livsval, utan bara behöver fatta att alla är olika
4. Att FGTH:s The Power Of Love är världens bästa powerballad
5. Att science fiction inte bara handlar om rymdskepp och laserstrålar
6. Att kiss-och-bajshumor ÄR kul
7. Inget är så svart/vitt som man tror
8. Att kvällstidningarnas löpsedlar inte skulle se ut som de gör om de inte funkade - om ni hatar, skyll på dem som köper tidningarna när Linda Rosing är på löpet
9. Spice Girls gjorde några riktigt briljanta poplåtar
10. Särskrivning är en styggelse

10 saker som jag fattade långt senare än alla andra
1. Det lönar sig visst att fuska
2. IPod
3. Nätet
4. Man kan nästan alltid ångra sig senare
5. Tomten finns inte, enligt den allmäna uppfattningen
6. Hey Baberiba
7. Gamla människor kan vara fantastiska och intressanta samtalspartners
8. Man kan aldrig lita på det man ser när man kollar sig i spegeln
9. Att man inte ska bli irriterad på otäcka barn, det är inte deras fel om de är monster
10. Att de flesta barn inte alls är otäcka

Jag har funderat en del på det här med pengar en senaste tiden, av naturliga skäl (=flytten).
Alltså, pengar är det mest stressande jag vet. Särskilt som både J och jag frilansar. Och båda gillar att ha det bekvämt. Liksom guldkant på tillvaron i form av fin mat och onödiga taxiresor ibland och sånt.
Och så ibland får jag dåligt samvete för att jag lägger så mycket på dvd-boxar och musik och böcker och rätt dyra märken på badrumsgrejer. Men sen tänker jag att vad fan, jag har ju ingen snowboard, jag har ingen annan dyr hobby av det slaget, jag går inte ut särskilt ofta.
Men sånt som jag gillar att köpa är ju sånt som syns i lägenheten, så på sätt och vis kan det nog se ut som om vi har mer pengar än vi verkligen har. Särskilt just nu, när vi renoverat så mycket själva att vi haft råd att satsa lite mer pengar på möbler och andra inredningsdetaljer. Och när jag diskuterat saken med vänner säger några att gärna framstår som om de har mer pengar än de faktiskt har. Men jag tycker precis tvärtom. Hellre får folk tro att jag är fattigare än jag är. Om folk tror att jag är helt tät kan de ju tycka att jag är snål som inte hela tiden bjuder och sånt.
Vad framstår ni helst som - rikare eller fattigare?

J har åkt till Borås och kommer inte hem på tre-fyra veckor. Ska dit om två veckor, fatta vad lång tid. Särskilt som så stor del av tiden vi ses läggs på lägenhetsfix, som dessutom är stressande och irriterande... vi hinner precis bli sådär valpigt nykära tills det är dags för honom att dra igen...

Har varit på lunch idag med Normal förlag-tjejerna och de är så jävla trevliga och inspirerande och bra och smarta och coola. Jag försökte övertala dem att börja blogga. I helgen hade de varit i Helsingfors med finska kulturelit-flator, och fått trerätters veganmat och ekologiska viner och tofflor på fötterna. Fatta vilken rolig blogg de skulle kunna skriva.

Fick förresten veta av dem att Magnus Carlsson älskar Pantertanter lika mycket som jag. Det fick honom att växa något alldeles enormt i mina ögon.

Först: ja jag mår bra, och såhär fick jag i mig terpentinet (för jag förstår nu i efterhand att många frågade):
Jag hade använt bomullstussar med terpentin och gjort rent lite prylar här hemma. Eftersom det är potentiellt självantändande så la jag tussarna i vatten sen, i en mugg i badrummet.
Sen under dan idag så hade jag med mig ett kaffekopp in i badrummet för att hämta nåt, hade en diskussion med J och tog med mig fel kopp ut, hann fylla munnen innan jag insåg att hey, det här är inte kaffe... spott, fräs, men hann svälja lite. Sjukt obehagligt.

Är lite skönt berusad just nu. Har varit på inflyttningsfest hos Andres och Olof. Men jag vågade knappt röka, om jag skulle haft terpentinrester i munhålan.... träffade Mattias Holmgren, som är så jävla trevlig att jag hoppas hans nya skiva går bra, även om det inte är min stil. Får ofta höra att jag är lik honom. Jag tycker nog att han är en mix av mig och Steve Martin.

Vår kompis Petra sover hos oss inatt, och det är vår första sova över-gäst i lägenheten. Väldigt skönt. Dixie Chicks i stereon.

Shit, jag har råkat svälja terpentin. Har suttit i telefonkö (TELEFONKÖ!!!) till giftcentralen. Jag skulle äta en macka med jättemycket smör på och dricka mjölk, sa dom. Och absolut inte kräkas upp det.
Lyckligtvis var det bara några droppar terpentin som kan ha slunkit ned, det var utspätt med vatten och jag spottade så fort jag fattade vad som hänt, men paniken framkallar ju såklart en massa konstiga symptom. Som inte blir lättare av varningstexterna om lungskador.

Sitter just nu och kollar på reprisen av premiären på nya svenska Top Model... shit, det är verkligen så fruktansvärt kasst. Vendela känns lobotomerad, och det blir ju inte lättare att ta henne på allvar när man har den där kvällstidningsintevjun i färskt minne ("buhu, jag blev övertalad att säga elaka saker, jag är inte alls sån, åh så jobbigt"). Och visst ska det fuskas i dokusåpor, men det är så dåligt redigerat att en massa småfuskgrejer blir tydliga - ett klipp på en min återkommer två gånger, nån tjej hyllas för sin modekoll och sen ser man att alla är klädda av stylister inför mötet med juryn... Gillar dock juryn.

Tom Ford och Jeremy Piven. Lika som bär. Lika snygga. Lite pirrig blev jag allt av den här bilden.

...är verkligen skitbra, även om den pendlar en smula i kvalitet från scen till scen. Brittiska tonåringar som tampas med ganska klyschiga problem, men det är nästan Fucking Åmål-bra i sina allra bästa stunder. Kolla nästa avsnitt, den är värd det.

Hade möte med min förläggare från Forum idag, hon är så cool och smart. Tycker lite synd om förläggare, de är en så stor del av hur en bok blir till, men det är vi författare som får all fame and glory. (Åtminstone i teorin, jag väntar fortfarande!)

Började kolla på I am Sam och blev helt arg för den var så kass. Sean Penn spelar retarded, Dakota Fanning är hans ljuva lilla dotter som skäms över att hon skäms över sin pappa och Michelle Pfeiffer är kallhamrad advokat som ska återförena far och dotter i en vårdnadstvist.
Jag kände verkligen för att grina för jag skulle behöva det men kan inte så jag tänkte att den här filmen skulle kunna funka bra, först zombies och sen snyftare, vilken bra kombination för att få ut alla negativa känslor jag har just nu, men istället fick jag ännu mer uppdämd ilska.
Här är topp 5-orsakerna varför:



* Dakota Fanning är så lillgammal att det känns som om Pernilla Wahlgren spelar en 7-åring som spelar rollen.
* Filmen är toksponsrad av Starbucks, så Sean Penn har jobb där och linkar godmodigt runt och vänder ideligen fram Starbucks-loggan på alla muggar och rabblar kaffesorter om och om igen.
* Sean Penn är världens bästa skådis, men här skriker han bara efter en Oscar.
* Replikerna är sötare än sirap i honung. Man får karies i öronen.
* Filmen lyckas vara så ivrig att visa att förståndshandikappade är himla härliga människor att den till slut bara blir enormt nedlåtande både mot förståndshandikappade och mot oss som tittar.

Jag och Johan Hilton slåss väldigt hårt just nu om vem som ska vinna Buffy trivia-tävlingen på Facebook. Dessvärre verkar den oändlig.



Såg 28 veckor senare med Anna T och hennes pojkvän. Skönt med lite ångest mitt på dagen. Känner mig just nu lite jagad i största allmänhet, så det blev som en katarsis. Den är väldigt mycket bättre än ettan, om man liksom jag ledsnade på den halvvägs, när det blev en krigsfilm istället för zombieskräck.
Här finns det visserligen militärer och kulsprutor, men själva storyn är kristallklar och man gillar huvudpersonerna. Zombiesarna är så sjukt vidriga, envetna och ihärdiga och snabba och målinriktade.

Sen hjälpte Anna och pojkvännen mig att installera digital-tvn. De kröp på golvet, spottade och svor, Anna fick en stöt och migränanfall, men de gav sig inte. Bless their hearts.

Det börjar dra ihop sig till bokmässan. Nån som ska dit? Jag gör min debut där i år. Hoppas några av er dyker upp!
Jag ska finnas på scen följande tider:

Lör 29 sept:

15-15.30 i Aftonbladets monter
17-17.20 Miniseminarium

Sön 30 sept:

13-13.20 Forums monterscen
15-15.30 i Aftonbladets monter

Ska ha möte med min nya förläggare på Forum på torsdag och känner mig sprallig och förväntansfull. Och lite nervös.  Jag gillar min nya idé så jävla mycket och längtar efter att få diskutera den, vrida och vända på den.
Samtidigt är det nervöst, jag bävar på sätt och vis för att sätta igång på allvar med den, även om det är ett bra tag kvar tills dess. Det är som att släpa in ett stort berg av grubbel och tvivel och ångest och sömnlöshet i sitt liv. Frivilligt. Jag fattar inte varför man gör det frivilligt.
Däremot fattar jag mer och mer hur det kommer sig att vissa författare blir bittra på äldre dar om inte böckerna säljer "tillräckligt". För hur kul är det att flytta på berg efter berg om ingen uppskattar ansträngningen?

Hade möte med Anders Öhrman idag och berättade att jag tänkt sluta med krönikorna i QX, efter nyår
För jag älskar verkligen att skriva dem, men man ska lämna partyt när det är som roligast.

Känner mig hög på målarfärg efter en dust med pensel på badrumsmöblerna. Lyssnat på Motown och mått bra. Fast jag har ont i halsen. Försöker avgöra när man egentligen är för krasslig för att träna. Å ena sidan har jag en bekant som fick hjärtfel av att hårdträna när han var sjuk. Å andra sidan kanske det bara är en dålig ursäkt, att jag känner efter lite för mycket...

Träffade jättegravida kusinen idag och käkade frukost. Hon var hormonbitsk och hatade ljudet av kaffemaskinen. Det var underhållande att beskåda.

Fantastiska snälla snygga underbara ljuva Pelle tillbringade hela dagen igår med att hjälpa mig införskaffa ett fläskigt surround-system till teven. Och installera det. Det är helt fabulöst. Det är som att ha gått från svartvitt till färg. Man fattar inte ens hur man orkade kolla på teve förut, innan det blev som det SKA vara.
Fick lite borgarbracka-ångest, men då åkte vi ändå runt halva stan för att plocka ihop delar så billigt som möjligt (Pelle ställde frågor jag inte förstod och fick svar jag inte ens orkade lyssna på i butikerna, det enda jag hade en åsikt om var om högtalarna var snygga eller inte). Men sen såg jag högtalare för 156 000 spänn. Och insåg att det finns folk som är mycket galnare än jag. Typ 20 gånger galnare.

Fan vad sur jag blir när folk skriver till mig här på bloggen att de inte hittar min bok. Säg till i butikerna så de tar in dem. Säg det gärna med ett vasst leende som klär av dem, och bara lämnar dumstruten kvar på deras huvuden. Annars är de billigast på nätet, adlibris.com till exempel.

Har just sett Them (Ils), fransk kritikerhyllad horror som just kommit ut på dvd. Slutet störde mig - det gick för snabbt - men satan, den var effektiv fram till dess. Bara klappjakt hela tiden efter 20-25 minuters inledning. Med alla klassiskerna: panik i badrummet med någon på andra sidan dörren. Panik på en övergiven vind med prassliga plastsjok. Panik i skogen. Panik i trånga utrymmen.
Den var faktiskt så effektiv att jag var tvungen att stirra på dvd-displayen mellan varven, så att jag såg filmen i ögonvrån istället för rakt på.

...jag tycker det känns lite segt va?

Har en diskussion om kroppar på Facebook.

Jag går inte igång så överdrivet mycket på värsta snygga kroppen, för eftersom jag är kille (dessutom neurotisk) som sexar med andra killar så är en för perfekt kropp = tjockångest för mig. Det är inte värt det.
Ett snyggt ansikte smäller mycket högre än en snygg kropp. Ett snyggt ansikte gör också att kroppen ser snygg ut, på nåt sätt, men aldrig tvärtom. För mig.

Men min manlige heterobekant tycker det hetaste som finns är tjejer med fult ansikte och snygg kropp. Hm. Kanske teorin är att de är mer eager to please.

Känns alltid skumt att komma hem från landet. När man först kommer dit tar det ett par dagar att acklimatisera sig till det lugna lunket. Och sen blir man fast i det och vill inte alls åka hem. Stockholm känns stort och läskigt och jobbigt och hetsigt och irriterande. Men det är ju inte som att jag nånsin skulle stå ut med att bo på landet heller.

Thank God för vänner som är ännu mer besatta av Joss Whedon än jag själv. Cilla har återigen sållat ut ett guldkorn av information. Kanske en hel guldgruva.
Angel får en fortsättning! Precis som med Buffy blir det dock i serietidningsform och jag måste medge att jag inte är helt lockad. Dels är jag inte en serietidingsläsare, (no judgement!), dels tycker jag, liksom Cilla, att slutet på Angel var så perfekt som det var.
Men kanske kan Cordelia få lite revansch genom att komma tillbaka snygg och bitsk igen.
Konstigare saker har ju hänt. Som Spikes återkomst.

Det är tänkt att hälften av min tredje roman ska utspela sig på 50-talet, och jag har just börjat researcha så smått. Har också börjat mindmappa upp släktträdet som ska vara fullastat med familjehemligheter... och nu har jag dessutom kommit på hur en person ska bli en koppling till karaktärerna i Bekantas bekanta. Åh,det här stadiet av författandet är det roligaste, när idéerna bara sprutar och man inte behöver göra själva det ansträngande jobbet med att skriva det...
Sen att man får sålla bort hälften av idéerna i ett senare stadium, det är helt okej. Nu är det bara berusande att få bygga sitt eget universum.

En smart person i min bekantskapskrets, som också skriver böcker, kommenterade det här med att så fort något görs för/av tjejer/kvinnor så anses det plötsligt som ett Fenomen. Lätt att bunta ihop, lätt att fösa åt sidan som ointressant. För att det som i första hand tjejer väljer är automatiskt lättviktigt, inte så noga med. Hon skriver:

Böcker om boxning och män som går på krogen och sitter på stolar i röd sammet skrivet på ett oerhört målande språk- bra. Böcker om unga kvinnor som är osäkra över var de är i livet och längtar efter att träffa nån i en värld  med flödande humor- FÅNIGA. Lätt som en plätt.

Och något som har med quinns att göra är automatiskt något separat, något annat än "det riktiga". Som chick-lit. Men inte boy-lit. Deckardrottningar, men inga deckarkungar. Hon sa att det är precis som tjejkast i brännboll. Har ni någonsin hört talas om killkast? Nä, för det behövs inte. Det säger sig självt att det som inte är ett tjejkast är den rätta och riktiga sortens kast.

Ikväll måste man bara se Upp till kamp på SVT. Förhandssnacket är så himla lovande och jag gissar att Sverrir äntligen kommer att få sin välförtjänta plats i svenska flickhjärtan nu.
Och imorgon börjar Idol! Med min idol Carina Berg!
Ah, livet är vackert.

Hemma en snabb vända hos mamsen och pappsen för att gå igenom lite jobbprylar i lugn och ro.
Fast mest är jag ju på Facebook.

Kikki från Kransen, som hädanefter kommer att kallas Anna T här på bloggen eftersom det var länge sen hon visade upp riktiga Kikki-fasoner, är helt besatt av Ensam mamma söker. Att det var hur bra och skämmigt och härligt som helst. Måste kolla om det går någon repris. Någon mer som såg?

Idag vinkade jag av J vid tåget och kanske var det hela filmscen-upplägget, men jag började nästan lipa, sådär så jag ville springa på perrongen längs det avgående tåget i slow motion och vinka med en vit näsduk.
Vi ska hålla på såhär till februari.

Idag var också första dagen då jag började plocka upp våra böcker i vår första gemensamma bokhyllesystem. Kalle Ankas pocket trängs med Dante och John Steinbeck med Pamela Anderson och Marquis de Sade med Suicide Bunnies och porriga... förlåt, aaaarty fotoböcker med trädgårdsmanualer. Det är ett destillat av vårt liv och jag gillar det.

Jag hatar farser. Särskilt när jag spelar huvudrollen i dem. Idag var det Papphammarstajl.
Skulle in och hitta en grej i en kartong i förrådet. Byggde torn av kartonger, samtliga välte, mitt ben kilades fast bakom en tv, några panikslagna sekunder trodde jag att jag aldrig skulle komma därifrån. Var så jävla arg. Satte mig på gården sen och hetsrökte och drack vin i fem minuter. Nu har jag ont i ryggen av allt kämpande för att slippa mumifieras på en dammig vind.

Tvingade J att se Turistas på dvd. Löjligt lik Hostel, fast bättre skådisar, snyggare miljöer (Brasilien), något mer uthärdliga karaktärer och bättre klappjakt-ångest mot slutet - i klaustroundervattensgrottor.
Men faktum är att jag blev lite sugen på solsemester. Det såg så härligt ut. Fram tills organ-skördandet började.