Mats Strandberg

Såg Sunshine igår. Cillian Murphy är märkligt het som vanligt, en härlig little mr Sunshine, och effekterna var snygga. Fast precis som med Danny Boyles förra film, 28 dagar senare, så är det som att första hälften av filmen har en skitsmart, enkel och effektiv idé som man blir helt uppslukad av. Och sen nånstans halvvägs så börjar handlingen slira och det blir nåt annat och inte alls lika bra. Var skitarg när 28 dagar senare förvandlades från zombiesplatterperfektion till tråkig låtsaskrigsfilm. Och Sunshine blir också rätt kass när nåt slags religiöst mässande Freddy Kreuger-spektakel kommer inhasandes i handlingen.
Dessutom: Om den där superbomben är inkapslad i nåt supermaterial som klarar av solens hetta, varför byggde de inte hela rymdskeppet i samma material?



Det är precis som med första Saw. De sitter där fastkedjade i fötterna med stora stora kedjor, som de försöker såga sönder, och när det inte funkar tar de till slut det jobbiga beslutet att såga av foten istället. Men varför sågade de inte bara sönder det där lilla hänglåset (av modell dagbokslås) på kedjan istället? Duh! När jag kom på det kändes hela filmen förstörd.