Mats Strandberg

Har just avslutat chattandet på aftonbladet.se, kul och stressigt!

I chatten nämnde jag att jag just läst ut Boy Georges självbiografi, Take it like a man, och den är verkligen skitrolig. Säga vad man vill om honom, men han har åtminstone levt och kan berätta om det. Knark, sex, drama, skandaler och kändisar. Allt det där man gillar - och dessutom är allt sant. Eller påstås vara det.

Semestern är slut nu. Le grande finale var Rikkes och Jons bröllop i Danmark i helgen.
Fint. Sköna människor. Men herregud vad pinsamt det är att inte fatta danska. Visst, man kan be dem prata engelska, men det känns så störigt. Och J har inga som helst problem, han till och med pratar danska med dem. Så står man där och försöker le på de rätta ställena. Det är som att vara den enda nyktra på en fest där alla är skitpackade, ingen kan prata rent.

Nu är vi äntligen på väg hem. Säger "äntligen", inte för att vi inte haft det bra, utan för att jag längtar hem nu. Bilen är proppfull med loppisfynd och stora kartonger från danska inredningsbutiker. Tack Gud för "udsalg". Ska bli skoj att packa upp alltsammans, så smått börja ställa saker på plats i nya lägenheten.

Bor hos våra fantastiska vänner Petra & Ulf, i deras strandhus på Österlen. Det regnar mest hela tiden, men jag och J åker på loppisar och köper coola lampor och onödigt krafs till vår lägenhet, så det gör inget. Vi dricker vin, får myggbett, lagar mat och läser i hängmattan. Så fort vi sätter oss i bilen måste jag lyssna på Rihannas skiva, särskilt låten som heter Breaking Dishes eller nåt liknande, och vi sjunger med för full hals. Jag önskar att jag kunde säga att allt bara är just precis så fantastiskt som det låter, men tyvärr har jag fått något slags trötthetschock som satt sig på hjärnan och dragit ner mig i någon svacka just idag. Typ jag är värdelös allt jag gör är skit snart är semestern slut jag är kass på att skriva och min enda tröst är att ingen läser skiten ändå och förresten är jag fet och ful och fjollig och flottig.

Och jag vet att det snart går över alldeles av sig själv och att inte särskilt mycket av det här egentligen är verkligt men ändå känns det ju så precis just nu. Kan man få lobotomera sig, tack?

Men förutom detta, förutom idag: vi har det bra. Och imorgon ger vi oss ut på en liten bed and breakfast-runda på ett par dagar. Och jag har kommit på en så bra present till J, som fyller 40 om ett par veckor. Det är den allra bästa sortens present; den som jag också kommer att få ut mycket av.

Efter mycket sms:ande och mailande fram och tillbaka verkar det som om mina Pride-tider är spikade. Så är ni i parken, kom jättegärna förbi och säg hej!
På tors 2 aug ska jag signera i boktältet, 15,20-15,40.
På lördag 4 aug ska jag intervjuas i parkens lounge, kl 17,30-18,00.
På söndag 5 aug ska jag signera i QX tält, vet ej vilken tid ännu.

Groundhog Day-livet i lägenheten är över för ett tag. Vi sticker till Skåne alldeles okristligt tidigt imorgon bitti. Kom på mig själv med att bara packa ner finkläder som inte alls kommer kännas bekväma där nere. Har bara ett stort behov av att få känna mig lite snygg och härlig. Har lunsat runt i färgstänkta arbetskläder en hel månad i sträck nu ju.
Så nu blir det alltså semester, och jag kommer inte att ha nån ordentlig uppkoppling därnere. Skriver om jag kommer åt, men det blir högst sporadiskt.
Ha en toppensommar!

Kanske beror det bara på att programmet alltid sänds när vi kommer hem från lägenhetsjobbandet, men jag har verkligen, verkligen börjat gilla 2 1/2 män. Det är ju briljanta repliker ibland! Men har ni tänkt på hur sällan man annars ser en klassisk sitcom nu för tiden? Burkskratt känns definitivt som ett fenomen på utdöende.

Men allvarligt, nu ska de göra film av Stieg Larsson-deckarna och vem är påtänkt för huvudrollen om inte Micke Persbrandt?
Jag fattar inte varför Persbrandt ska spela varenda deckare, eller förresten, varför han ska spela ALLA huvudroller på svensk film. Jag fattar inte hur filmproducenterna kan vara så fantasilösa. Jag fattar inte hur de tror att vi ska orka. Jag fattar inte ens hur Persbrandt orkar med sig själv.

Hyrde Fingersmith på dvd idag, brittisk miniserie som jag verkligen kan rekommendera för alla såna här pissväderkvällar. Lesbisk kärlek, intrig med tusen twistar, svek, lögner, sex och ett smutsigt London... så sjukt bra!
Som Farliga förbindelser, men skitigare, och så en totalvändning mitt i som ställer allt man trodde att man visste på ända.

Shoppade just en bok på Amazon bara för att en främling på Qruiser sa att den förändrat hans liv; Becoming A Man av Paul Monette. Köpte även Piers Morgans nya bok, där han avslöjar ännu mer om skamlösa brittiska kändisar han mött i sin karriär som chefredaktör för de slaskigaste tabloiderna. Hans första bok är otroligt underhållande, jag rekommenderar den till alla som gillar journalistik och kändisar. Och så köpte jag två Madonna-konserter på dvd; Girlie Show och Drowned World.

Jag och J gick och tog en öl efter jobbet med lägenheten. Vi orkade inte med för mycket folk, vi var helt färgfläckiga och sunkiga och hade en matkasse med oss, men alla öppna ställen var packade med packade människor. Men så hittade vi Ghetto på Högbergsgatan. Så jävla trevligt. Drack Red Stripe-öl och fick en sån där diffus känsla av att vara utomlands. Satt i sköna soffor, lyssnade på bra musik. Sen kom dock en tonårsinvasion, och jag och J började tjafsa om en sån där typisk tröttgrej (jag var fortfarande redo att sprängas efter att ha sprungit runt ensam på IKEA hela förmiddagen), och jag blev sur och sa helt högt "nä ska vi ta och lämna det här tonårspartyt nu?". Fatta vilken gubbe jag blivit. Sen när vi gick ut stod några tonåringar utanför och rökte och pratade om Buffy och jag ångrade mig ännu mer.
Men nu är jag gladare, känner mig som mig själv igen efter ett långt bad med nya tidningar. Läste Marie Claire-intervjun med Angelina Jolie och Attitude-intervjun med Rufus Wainwright och nu luktar jag mint chocolate chip ice cream-badskum.

Höstens programledare för Idol: Peter Jidhe.

Har just sett Little Children på dvd, smart och välspelad men jag kom på mig själv med att låta tankarna flyta iväg då och då. Är för trött för att fokusera just nu, skulle behövt nåt med "brudar med pumpgevär och några explosioner", som Emma Gray Munthe beskrev det så bra i sin recension av The Hitcher idag, om hur en viss typ av kassa filmer kan vara skön underhållning för stunden.
Antar att min andra film för kvällen, Hannibal Rising, åtminstone är mer anpassad för min hjärnas dagsform. Ska börja kolla strax. J har redan somnat. Tänker lyxa med att vara vaken på egen hand ikväll. Så att det nästan känns som om jag har ett liv igen!
Imorgon ska jag dock shoppa lite möbler till lägenheten, längtar otroligt mycket, även om det är många skittrista grejer på listan också, typ fläktskåp på Ikea. Men just nu är allt bättre än att måla dörrkarmar.
Js syster och hennes familj, inklusive två veckor gammal bebis, kom förbi. Js syrra såg precis ut som vanligt. Födde på två timmar, släpar kavat på barnvagnen uppför trapporna, sover hela nätterna, de äldre barnen välkammade och finklädda, en sån där mamma som jag antar ger andra mammor panik.
Och apropå mammor, jag hade velat se ännu mer av de vidriga lekparksmammorna i Little Children!!!
Och apropå familjer, är så glad för en släkting till mig har lyckats bli en fantastisk ung person, trots oddsen mot sig.

Fyra år efter att den kom följde jag en rekommendation och köpte Damien Rices debutskiva. Herreminje. Fantastiskt. Snäppet bättre än de allra flesta ledsna singer/songwriter-pojkar med gitarr. De är ju så många, och så svåra att hålla reda på, men Damien är finast och får gärna sitta på min säng och fingra på strängarna och sjunga med sin röst som verkar klara av vad som helst. Är hans andra platta lika bra, nån som vet?

Mina YSL-brillor är vitprickiga av målarfärg. Men prisa Gud. Vi börjar se slutet på den här fasen av renoveringen, ett tag såg det lika hopplöst ändlöst ut som Filip och Fredriks fascination av sig själva. Förhoppningsvis kan vi sticka nästa vecka.
Längtar till Österlen. Måste bort från stan! Juliette Lewis-kopian kom hem från St Tropez och casinobesök i Monaco, Sewer skickar sms från Kroatien, vill också bort, ingen sommar utan Skåne! Kan inte koppla av ordentligt här i Stockholm, finns alltid saker man borde fixa, skulle kunna göra.
Dagarna hos mamsen och pappsen var förstås sköna - och deras vovve är gulligare än nånsin, han har fått långa skrangliga ben som han inte vant sig vid än så han snubblar in i väggar - men det är något helt annat. Vill till havet, vill laga mat tillsammans med våra vänner och dricka alldeles för mycket vin och läsa alla pocketböcker som ligger oöppnade bredvid sängen och gå på loppisar. Och tokhångla med J.

Nu kan jag iallafall avslöja var min novell kommer att dyka upp: i Aftonbladets söndagsbilaga, sista söndagen i juli. De kör en serie där olika författare skrivit varsin novell på temat kärlek. Min handlar om Lilly, som är en av huvudpersonerna i Bekantas bekanta. Den utspelar sig sommaren innan hon flyttar till Stockholm, alltså precis innan Bekantas bekanta börjar.

Det är så himla bra att jag fick chansen att skriva novellen, för det är en historia som jag hela tiden visste om Lilly, men som bara inte passade in i själva romanen.

Skitmysig dag i lägenheten. Folk kom förbi i omgångar och fikade, och imorgon åker jag och J och min kusin hem till mina föräldrar ett par dagar, och jag insåg att alla mina cd-skivor är nerpackade pga flytten, så jag unnade mig att storshoppa begagnade skivor. Ni vet, såna där dubbel-cd-Ibiza-samlingar från 2001 med massa guilty pleasure-disco för 30 pix.
För er som siter på helspänn och undrar hur det går i min relation med spackelspaden så kan jag avslöja att jo, den är slitstark och håller än - menar framför allt relationen alltså, inte spackelspaden. Det är liksom vävtapet i hela jävla lägenheten, den är till och med uppklistrad på serveringsskåpet och fönsterbrädorna! Men snart är de sista resterna borta. Och nu börjar man se ett slut på allt målande, äntligen. Har ju stått framför allt det vita och stirrar mig snöblind de senaste veckorna. Ibland slår det mig med häpnad, att det faktiskt är tänkt att bli klart nån gång, att vi faktiskt ska bo där, för det mesta känns det bara som att, jaha, vårt liv kretsar alltså runt en hink med spackel. Sån blev ödets lott för oss, jaha.
Herregud, jag har ju inte ens sett på tv på flera veckor! Det närmsta jag kom var att inatt somna tio minuter in i kassa Aaliyah-vampyrrullen Queen of the Damned.
Som sagt, imorgon åker vi bort, så det blir tyst från mig här på bloggen några dagar. Ha några sköna dagar!