Mats Strandberg

Inatt råkade jag låsa in alla mina nycklar i tvättstugan, som ligger i källaren på ett annat hus.  Jättekul. Verkligen. Fick stå och skrika utanför mitt eget fönster tills J hörde mig och kom ner och öppnade min port. Men det ordnade sig. Var vaken till i morse då portkoden började funka igen, så att jag kunde sätta mig utanför tvättstugan och vänta på att någon dök upp som kunde släppa in mig...

Det är konstigt förresten, när jag varit med J på en mardrömsö en hel vecka, tätt inpå varandra och därefter ihopklistrade i tevesoffan några dagar framför säsong 4 av Angel. Man skulle ju kunna tro att vi skulle vara trötta på varandra nu, men det har liksom gått varvet runt och istället känns det som om min siamesiska tvilling opererats bort och slängts i soptunnan. Det är liksom en stort hål i luften bredvid mig nu när han är - chock, förvirring - hemma hos sig...



Har övergett kapitalisttegelstenen och istället börjat på romanen Schackmaskinen. Tråkig titel, jag vet, men det är en sann historia om en man som uppfann en schackspelande robot på 1780-talet. Roboten kallades schackturken för den hade en liten fez på sig... och den blev succé, så uppfinnaren fick träffa alla sin tids storheter. Men det hela var en bluff, för inne i "roboten" satt en liten dvärg som var en hejare på schack.Tror den kan bli riktigt kul.



Nu längtar jag bara tills Kikki-Anna sett klart dvd-boxen med The Comeback. Vi fikade igår och jag lyckades övertala henne att hyra den. Nu har hon fyra avsnitt kvar och jag längtar sååå efter att få analysera Valerie Cherish öden och äventyr. Teveserier kan verkligen föra en samman. Jag hade en gång ett långt samtal med Jonas Gardell och Helena von Zweigberk av alla människor, för de älskar också The Comeback.