Mats Strandberg

Jag och Kikki från Kransen gick på förhandsvisningen av Pans Labyrint ikväll. Förkylda och snörvlandes. Kikki flåsade med sargad strupe medan jag kände yrseln komma stigande genom golvet.
Men fantastiskt vacker film. Se den. Den är nominerad till en hel drös med Oscars, bland annat bästa utländska film. Däremot hade jag helt missuppfattat den. Väntade mig lite skön skräcksaga i Buffy-anda, och fick mig istället en dyster film om spanska inbördeskriget, ond bråd död, blodiga barnsängar och taktfast stöveltramp i gyttja. Och så lite älvor och en faun. Men det är vackert. Och deprimerande.

Däremot började vi kvällen med hyrfilmen House of Blood, och den kan jag ju lova att INGEN behöver lägga pengar på. Tyska och totalt obegåvade skådisar som försöker komma undan som råbarkade amerikanska kåkfarare - och ett gäng med riktigt risiga gummimask-vampyrer. Först hånskrattade vi, sedan blev vi alldeles beklämda och var tvungna att stänga av. Det var så otroligt pinsamt. Och man undrar varför filmen blev gjord och ännu mer varför någon tyckte den kändes värd att distribueras i Sverige.
Så vi såg Dr Phil istället, om plastikoperations-besatta teens. Och sen läste jag för Kikki medan hon nannade en stund i min soffa innan vi tog taxin till Pans labyrint.