Mats Strandberg

Det är inte dig det är fel på, det är mig.

Du förtjänar något bättre.

Jag pausar från bloggandet på obestämd tid. Har så mycket just nu med bokfix, krönikeskrivande, lägenhetsletande som börjar med första visningen imorgon, och känner inte att jag kan ge dig den blogg du behöver och är värd.

Tack för den underbara tid vi haft. Jag hoppas att vi kan göra ett nytt försök snart. Jag måste bara få tänka över saker och ting.

Men ni ska veta att jag alltid kommer att se tillbaka på vår tid tillsammans med glädje.
Allvarligt talat så har jag älskat att blogga. Mest tack vare er.
Take care. Din för alltid,
M

Bjöd J på middag på Roxy. Drack massa gott rödvin och smaskade ostbricka till efterrätt.
Gick hem och försökte se klart Robert Altman-filmen Prairie Home Companion som jag hyrde igår. Shit, den är verkligen provocerande tråkig. J kollar klart på den nu, jag har gett upp för länge sen. Jag hade stått ut med det tråkiga om det inte vore för att Virginia Madsen hasar omkring som ängel mitt i alltsammans. Det är liksom droppen, även om jag inte kan motivera varför. Det enda som fick mig att stå ut så länge som jag gjorde var att försöka få ihop Lindsay Lohan som skådis med den Lindsay Lohan vi "lärt känna" genom skvallertidningarna.
Dessutom borde den som textat filmen få spö, eftersom textremsorna är osynkade med filmen och dyker upp innan skådisarna hinner prata.

Hela livet vore så mycket lättare att planera och mindre stressande om:

Folk höll sina löften
Folk gjorde rätt så man slapp dubbelkolla
Folk svarade på sms och mail inom rimlig tid, utan att behöva påminnas femtioelva gånger

Jag är inte bitter. Bara uppmärksam.

...och efter hela säsong 2 av Entourage i sträck är jag betuttad i Ari. Nej, jag bryr mig inte om att det bara är en rollfigur, jag bryr mig inte om skådisen, visserligen verkade han cool på extramaterialet men han har ju för bövelen slaskat med nya Top Model-bitchen Melrose, det enda jag bryr mig om är Ari.
Let's hug it out, bitch!

Man vet att man är bakfull när man går ut på stan och kommer hem med: andra säsongen av Entourage på dvd, Vanity Fair och amerikanska Marie Claire, crunchy cheez doodles och Tropicana-juice och två kuddar, två täcken, två bäddset och en morgonrock.

Till att börja med; nej, jag vann inte priset för Årets bok. Det fick istället Anders Öhrman för sin Komma Ut. Och det var både väntat och välförtjänt.

Jag var så nervös för hela prylen att jag drog med J till Sacre Coeur (gamla Mellis) och hinkade dry martini innan vi åkte till Cirkus. Sedan såg jag i programmet att Årets bok inte skulle delas ut från scenen, liksom Årets teveprogram och Göteborgs- och Öresunds-priserna. Då släppte all stress, jag skulle alltså inte behöva gå upp på scenen och säga nåt om jag vann. Så jag bara drack (alldeles för mycket) och hade trevligt under hela galan, istället för att sitta som på nålar.
Var också glad över att inte sitta med någon kändis jag skrivit negativt om...

Bästa prisutdelarna var Rachel Molin och Hey Baberiba-David, som gjorde varsin elak och träffande Maud Olofsson-parodi. Bara för att sedan överglänsas av den riktiga Maud, som kom instolpande på scenen och ryade med dem. Hon har humor!
Näst bäst var Förkväll-gänget, som drev gött och glatt med sig själva och pratade i mun på varandra. Åh Carina Berg, I love her. Kan man vara snyggare?

Bästa uppträdandet var förstås Robyn och Kleerup.

Sedan på vägen hem stod jag vid Sibyllan. Efter mig i kön stod en tjej som såg snäll ut, så jag frågade om hon gillade nagellack. Hon såg rätt förskräckt ut, så jag förtydligade att det inte var en kass raggreplik. Jag sa att vi fått goodie-bags på en fest jag varit på, och att hon kunde få nagellacket om hon ville. Hon tog emot det, frågade vilken fest det var, och jag berättade. Då visade det sig att hon var en av Pia Johanssons bästa vänner - Pia som alltså var en av galans konferencierer - och hon frågade hur hon klarat sig. Och jag kunde ärligt säga att jag saknade Sissela i ungefär fem minuter. Sedan insåg jag att jo, de här är också roliga.

Jag måste ut och äta frukost nu.

Okej, jag kan lika gärna erkänna det. Jag vaknade i morse och var grymt nervös inför galan ikväll. Inte för att det känns viktigt att vinna, snarare nervöst om jag vinner, då måste jag ju gå upp på scenen... och prata!
Rys rys. Drömde massa konstiga drömmar om galan inatt. Jag drömde också, för tredje natten i rad, att jag var Britney Spears assistent. Det var inte så kul det heller.

Jag och J fikade med Kikki och Sewer, och kom in på ämnet äckliga maträtter. Jag hatar tanken på Värmlandskorv mest av allt. Att liksom tömma en djurtarm och sen fylla den med gegga som är lika äcklig som... tja, det som fanns i tarmen från början. Och sedan koka den. Eeeew. Kikki gillade kall pölsa tills hon läste på burken. Min farmor smaskade grisfötter, vilket är äckligt med tanke på vad grisar trampar runt i. En annan personlig favorit är insikten om att en blodpudding är samma sak som en sårskorpa. Men Sewer tog alla rekord, eftersom hans föräldrar tillagade en rätt som heter köttfärsgrotta. Det spelar liksom ingen roll vad det är... namnet gör köttfärsgrottan till en solklar vinnare.

Fick ett jävligt irriterande och störigt mejl från en person jag känner till. Ett mediahomo, närmare bestämt. Kände att jag hatade honom och skickade ett svavelosande svar. Särskilt besviken blev jag väl eftersom jag respekterade honom. Beklagade mig dessutom för en gemensam bekant till oss.
Bara det att det visade sig att det inte alls var han som mejlat utan någon med samma namn. Har skrivit till han jag trodde att det var och bett om ursäkt och så vidare. Helt hemskt. Jag hatar drama och det här var helt onödigt.

Är hemma hos mina föräldrar, som äntligen skaffat bredband. Det är så skönt här. Lugnt och glittrig snö och helt knäpptyst och massor av god mat i kylen. Min syrra G och hennes son O var också här igår. Han har blivit jättesnygg, jag får pimpa ut honom här på bloggen om han blir singel, haha. (Alltså, han är min systerson men det är inget peddo-pimpande här, han är över 20!)

G, som är datakonnässör, har instruerat mamma i hur man använder dator. Inte det lättaste när eleven är 70+. Frågor som "Men om man ska skicka bilder då måste man väl ha fotopapper i skrivaren?" har ställts. Men herregud, jag är 30+ och fattar ändå ingenting.

Nu hoppas jag få tag på Kikki från Kransen snart. Hon plöjer Angel-boxen för brinnande livet och vi måste dissekera allt noggrant allteftersom, det är extremt kul.

J är försenad p g a snökaos längs vägarna. Fast det gör inget. Har nämligen upptäckt nu att torsdagskvällar är den ultimata skräpteveaftonen, om man har TV400. Först nya Surreal Life, med bl a Janice Dickinson, Apprentice-Omarosa och Salt'n'Pepa-Pepa. Och en trebent hund som ironiskt nog heter Lucky. Och sen direkt efter det: Hunkjakten. Mmmmmm.

Ikväll kommer J äntligen tillbaka till Stockholm. Vi får One night only, sen sticker jag till föräldrarna och vilar upp mig. Så den här kvällen är vikt åt pojkvänsmys. Sitter här med kokböcker och försöker hitta något att skämma bort honom med.
Så nu är det slutbloggat på några dagar. Ha en fantastisk helg.

Förresten, jag och Kikki från Kransen funderar på att åka till EuroDisney och leva ut våra barnsliga lustar. Någon som varit där?

De upphör aldrig att förvåna. Igår stod två av dem i foajén på Sture, biografen där vi såg Pans labyrint. De hade smuttat ivrigt på bjudvinet, tog stöd mot disken och rosslade till en anställd: "Vad är det för film vi ska se?". Väldigt roligt. Jag ska också bli kulturtant när jag blir 60-plus.

Okej, vad skulle ni välja:

1) Att  den fulaste semesterbilden som någonsin tagits på er förstoras upp till maxiformat och hängs upp över hela fasaden på Åhléns City och blir kvar där en vecka?

eller

2) Måla framtänderna mörkt gulbruna med färg som håller exakt ett år?

Käkade frukost på Lola med Kusin och båda kunde konstatera att vi haft en sån där mardrömsmorgon; när hjärnan vaknar innan kroppen riktigt hunnit fatta vad som händer, och hjärnan genast rusar igång med en massa stresstankar om allt som måste göras. Och så är man för trött för att på allvar tro att man ska klara av en enda av dessa uppgifter, som rusar över en som en skenande zebra-hjord.
Usch, det är hemskt, och den stressade känslan sitter i hela dagen.
Men jag måste säga att Kusin "vinner"; jag har tillbringat dagen med att skriva en artikel inför Oscars-galan, medan hon skulle på föredrag på Universitetet hela eftermiddagen OCH läsa in en hel bok om hur EU skapar policys.

Jag och Kikki från Kransen gick på förhandsvisningen av Pans Labyrint ikväll. Förkylda och snörvlandes. Kikki flåsade med sargad strupe medan jag kände yrseln komma stigande genom golvet.
Men fantastiskt vacker film. Se den. Den är nominerad till en hel drös med Oscars, bland annat bästa utländska film. Däremot hade jag helt missuppfattat den. Väntade mig lite skön skräcksaga i Buffy-anda, och fick mig istället en dyster film om spanska inbördeskriget, ond bråd död, blodiga barnsängar och taktfast stöveltramp i gyttja. Och så lite älvor och en faun. Men det är vackert. Och deprimerande.

Däremot började vi kvällen med hyrfilmen House of Blood, och den kan jag ju lova att INGEN behöver lägga pengar på. Tyska och totalt obegåvade skådisar som försöker komma undan som råbarkade amerikanska kåkfarare - och ett gäng med riktigt risiga gummimask-vampyrer. Först hånskrattade vi, sedan blev vi alldeles beklämda och var tvungna att stänga av. Det var så otroligt pinsamt. Och man undrar varför filmen blev gjord och ännu mer varför någon tyckte den kändes värd att distribueras i Sverige.
Så vi såg Dr Phil istället, om plastikoperations-besatta teens. Och sen läste jag för Kikki medan hon nannade en stund i min soffa innan vi tog taxin till Pans labyrint.

En kompis hade ett makabert telefonsamtal med sin mamma. Mamman började med att konstatera att det vore hemskt att dö i typ mars, då har man ju genomlidit januari och februari  utan att få uppleva våren. De kom fram till att oktober vore den ultimata månaden att dö i. Då har man fått avrunda med en sommar, och ens närstående hinner komma över värsta chocken till jul. Fast jag gillar julen och väntan på den, vill gärna vara med om den, och dessutom fyller jag år i oktober, så jag skulle säga att januari kan jag gärna tacka för kaffet och tacka för mig.

Men helst. Ligger småförkyld i Js bäddsoffa. Vaknade av varningstjut och sprängningar på Åsö torg. Det vibrerar i lägenheten. Det är Skatteskrapans makeover som aldrig tar slut. Visste ni förresten att Skatteskrapan (som nu alltså inte längre huserar Skatteverket men gjort det) ligger i kvarteret Gamen? Väldigt kul om ni frågar mig. Hur som helst, två glada tevenyheter: TV400 ska börja visa Dirt, Courtney Cox-serien som utspelas i skvallertidningsvärlden, och TV4+ ska börja visa Torchwood, spinoff-serien till Dr Who. Nån som sett båda? Jag undrar om Torchwood kommer att innehålla Dr Who-spoilers, om de börjar sändas ungefär samtidigt?

Det finns något som gör en lycklig i att hitta två smaker som man redan från början gillar, men som tillsammans blir något mer än summan av dem båda. Lite som smakernas motsvarighet till Victoria och David Beckham. Ni vet, som första gången man smakade ost och oliver ihop. Eller när man lyckas hitta den perfekta mixen godis i samma tugga. Eller insåg att jo, ädelost och pepparkakor ÄR gott! Nattens upptäckt: vaniljglass och ingefärskolorna. Det bästa någonsin. Nya sensationer strömmar fram i min ivrigt forsande saliv för varje tugga. Aaaah. Jag är förkyld på allvar nu. Men det är okej, hade ändå tänkt vara ledig imorgon. Har hyrt första säsongerna av Entourage och njuter. Smack smack!

Jag och Anna A såg Linas kvällsbok tillsammans med en hel salong skräniga tonårsbrudar. Men som Anna sa: Det är ingen idé att bli irriterad. Vi är på deras turf nu.
Sant.
Och för en gångs skull hatade jag dem inte, tvärtom blev de ett ganska stimulerande inslag. För shit vad de levde sig in - det måste ju vara det bästa betyget för en tonårsfilm. Jag gillade den som fan. Särskilt schysst att filmen inte bara driver med tonårskillarna, utan faktiskt visar att det inte är så jäkla lätt att vara det heller.

Käkade frukost vid lunchtid med en person jag lärt känna via bloggen. Spånade lite på en idé han har till en bok. Jag hoppas jag var till nån nytta - jag hade kul i alla fall. Sedan gick jag och J på pjäsen Sagan om prinsen, hjälten och whatever, som jag skrivit om tidigare. Den var skitbra, och kändes väsentligare än något jag sett på en scen på länge, trots eller tack vare ett ungt gäng. Kan verkligen rekommendera den, tror den går både ikväll och imorgon. Fantastiskt välskriven, smarta vändningar, tänkvärdheter, bra skådisar och några sköna garv. Jag gissar att han som skrivit sett Buffy, men jag vet inte. Vågade inte fråga. Jag hoppas att om jag blir framgångsrik på riktigt någon gång så ska jag inte sitta helt proppmätt i nån jävla vindsvåning och vara impad av mig själv, utan fortsätta gå på den här sortens grejer, som är det mest inspirerande som finns. Sedan gick vi till Kina Li. J har fått för sig att han ska laga vegetarisk peking-anka till ikväll, när Totte och Elvis kommer på besök. Själv köpte jag ingefärskolor och en tandkräm med honungssmak.

Bara en fråga: är du möjligtvis bög och INTE gillar schlager? Är du INTE Ronny Larsson-lycklig över att Melodifestivalen börjar imorgon?
Kan du inte bara lämna en Kommentar isåfall, så att jag slipper känna mig som en öde ö i ett stormigt hav?

Tänkte jag skulle köra några dueller igen.
Om ni var tvungna att välja, skulle ni då för resten av livet, varje dag, 24 timmar om dygnet:
a) Ha rullskridskor på fötterna?
b) Ha ett uppfällt rosa paraply med paljetter i handen?

Fan vad jag längtar tills januari och februari är över. Och mars och april och halva maj. Jag vill ha sol. Jag vill ha färger utanför fönstret och inte i ansiktet. Jag vill inte vara rödvit i ansiktet, violett under ögonen, gul om tänderna. Jag vill slippa bylsa på mig i timmar för att kunna gå och handla på ICA. Jag vill bada utomhus. Jag vill inte frysa mer.

Bild från Daniel Radcliffes nya pjäs, Equus.

Fan också, blogghelvetet har legat nere ett tag. Vet inte vad som hände. Däremot är kommentar-listningen full av idiotiska spam-kommentarer, det rasslar in typ 20 om dan och är sjukt irriterande, det är reklam för - hm, jag kanske inte ska skriva ut namnen för då hittar väl ännu fler hit, men de blå pillren som gör att kissiga gamla snorrar kan få stånd, och tonårsflickor som lovar göra styggsaker, och... ja, ni fattar.
Vet inte om de har något att göra med att bloggen låg nere, knappast, men det är ändå så störande att de här skojarna är de enda som lyckas kommentera.
Det värsta är nästan att de försöker låtsas vara vanliga bloggbesökare. Det blir ju så patetiskt när det kommer massa inlägg av typen "Thank you for site, very much facts, I love it. Best regards" och så en länk till lyckopiller från Asien.