Man kan ta nörden ur högstadet men inte högstadiet ur nörden
Jag höll tonen ganska lätt i krönikan, men fan vad sånt sätter spår. Det höll i sig långt upp i vuxen ålder för mig, jag sprang på kändisfester och försökte få hänga med de coola, men hade liksom ingen aning om hur jag skulle bli cool själv. Och det höll i sig när Jaktsäsong släpptes, varenda negativ kommentar var som knivar i tonårshjärtat, det kändes fortfarande som om jag var på skolgården och blev pekad på (att de allra flesta var positiva glömde jag förstås snabbt, medan ett negativt ord var omedelbart memorerat).
Folk frågar ibland om jag ångrar nåt jag skrivit på bloggen och det är isåfall det enda, att jag visade så öppet hur mycket bekräftelse jag behövde. Men vad fan. Man lever och lär. Jag tror jag är tuffare nu, men förmodligen kommer jag att känna likadant inför varje ny utmaning resten av livet. Och det kanske är därför jag dras till nya utmaningar.
Du får verkligen mest kommentarer i bloggvärlden. Jag är grymt avundsjuk...
Mats, min kära. Jag bara MÅSTE ha en fortsättning på Jaktsäsong. En andra bok. Att få gotta mig med Magnus, Melinda och Sebastian - igen. 300 fräscha sidor.
Vad hade du tänkt göra åt det? Vavavava?
Pierre, om det är nån tröst så märker jag aldrig sånt själv för jag kollar aldrig listor!
:)
A-K, jag tror inte det blir nån uppföljare... isåfall måste Jaktsäsong sälja mer först, haha. Men man vet aldrig. Jag har faktiskt en rätt tydlig idé om vad som skulle hända.
Åh högstadiet och dess effekter kan man skriva spaltfamnar om... För mig har det också satt spår, fast på det sättet att jag till exempel blir skeptisk om jag blir för populär. Jag var utanför-men-aldrig-mobbad (i efterhand har jag fått höra att folk var rädda för mig) och ägnade skoltiden åt att helt osynligt plugga, göra musik och vänta tills jag kunde bli vuxen och ta mig utanför normerna. Det har tydligen resulterat i en förutfattad mening om att jag inte passar in, och gör jag det så undrar jag när de ska komma på mig eller sticka ut sina tentakler för att dra in mig i något normalt som jag inte har lust med. Det var mysigt på något sätt, att bara sticka ut i min egen bubbla och inte synas i resten av världen... men ännu mysigare att komma ut, i ordets alla bemärkelser. Bah nåväl, poängen var att jag håller med, ränderna går nog aldrig ur helt.