Mats Strandberg

Stjärnorna på slottet är ju skitbra. Bara Britt Eklands läppar har en hypnotiserande effekt som är fullt tillräcklig. Intressant igår att Magnus Härenstam sa att han tycker om att vara känd - nuförtiden är det ju mest Carolina Gynning-typerna som vågar erkänna det, inte "finkändisarna". Är också förvånad över att jag gillar Peter Stormare så mycket. Är charmad.
Och så är det ju skitkul att se hur de interagerar med varandra. Även om inget kan slå Börje Ahlstedt förra året... men de avslöjar mer om sig själva (och sina självbilder) än de någonsin kan ana.
Här är mitt dreamteam för nästa år:

Björn Ranelid (av självklara orsaker)
Lena Endre (för att se om den svala ytan kan krackelera)
Christina Schollin (för att jag vill se Ranelid tvingas leta änglar i skogen)
Anita Ekberg (alla som hörde hennes sommarprat förstår varför)
Ulf Lundell (för att Ranelid ska ha någon att tävla om Endres uppmärksamhet med)

På min reservbänk: Stefan Sauk, Jonas Gardell, Ernst Brunner, Suzanne Reuter, Arne Weise, Sissela Kyle, Birgitta Stenberg

Vilka ser ni helst?

Jag är värsta Mannen som kan tala med hundar-Ceasar just nu, jag håller på att uppfostra mina föräldrars hund, den är precis som Beethoven eftersom de är alldeles för snälla och klappar honom medan de "skäller" på honom med babyspråkröster när han grävt upp alla blommor i rabatten eller hoppat mot folk med leriga tassar.
Det är rätt kul faktiskt, han lyder mig jättebra nu. Sen måste jag inhalera kortison för jag är allerigsk mot honom och så sover jag eller ligger i halvkoma större delen av dygnet. Kan inte låta bli att leka med honom, han är ju så gullig med sitt jättestora huvud.

Måste bara lägga ut en grej från ett mail jag just fick från Normal förlag:

A propos vardagsfeminism. Nu ska Denise Rudberg få en ros. När hon intervjuade Unni Drougge om "Boven i mitt drama kallas kärlek" så frågade Rudberg inte varför Unni stannade så länge, utan varför män slår. Det är Rudberg rätt ensam om. Tänk, att det är så ovanligt att lägga ansvaret där det hör hemma. Hos den dömde gärningsmannen. Go, Rudberg!

* Skrev julklappsrim för första gången i mitt liv och lyckades över förväntan. Lyckades till exempel rimma på "sudoko" (med "koko" - hade köpt en sudokomaskin åt mamma med 2 miljoner banor inprogrammerade...)

* Läst, löst korsord och kollat på teve med J. Och samma dag som J åkt för att jobba i Borås är det Dr Phil-maraton på TV4+. Yay! J skulle hatat det, själv sitter jag fast i soffan medan käkarna mal.

* Apropå malande käkar: upptäckte att det är sjukt gott att blanda i munnen: 1 st knäck med mandel + 2 st jellybeans med kanelsmak.

* Promenerat med familjens hund, som är bortskämd och ouppfostrad och väldigt väldigt gullig. Lyckas alltid lära honom att gå fot lagom tills jag ska åka hem. Nästa gång jag kommer har han glömt alltsammans igen och jag får börja om från början. Just nu är han bittrare än jag över att J är borta.

* Häpnat över hur mycket man kan få reda på om sina föräldrar när ens partner är med och ställer frågor man själv aldrig tänkt på.

* Sovit som en komapatient, i tolvtimmarspass plus eftermiddagslur.

Nu ska jag ägna mig åt J, Grey's Anatomy och julen ett par veckor.

Jag får se, kanske blir det några enstaka inlägg här under helgerna, men just nu är min amibtion att vara ledig. Och nalla i Aladdin-askarna tills det värker i tänderna. Är tillbaka i full force efter nyår. Lite fetare, lite nöjdare - hoppas jag.

Hoppas att ni får en alldeles fantastisk jul, allesammans.

Fan vad starkt av honom att "komma ut" som hiv-smittad. Det är modigt. Det behövs förebilder. Det behövs påminnelser. Helt sjukt att det har dröjt ända sen Sighsten Herrgård innan någon svensk kändis vågat berätta.
Jag har en helt ny respekt för Lundstedt nu, och jag hoppas att han inte såg löpsedlarna idag och ångrade sitt beslut. För det var det rätta.

Min husläkare har slutat så idag var jag hos hans vikarie. Och han var sjukt snygg, på det där amerikanska sättet som hunkarna har i halvrisiga teveserier, typ Once Around. Det var väldigt jobbigt, särskilt eftersom jag tycker att en läkarrock förbättrar vilket utseende som helst med cirka 376 %.
Jag ville inte alls prata om mina kroppsfunktioner med honom. Inte alls.

Yum yum, den där Spice-dokumentären jag ylat om förut sänds redan på torsdag på TV4. Fröjden eder, Spice-fans-fränder.

Om samboskapet är en religion har jag äntligen blivit en praktiserande anhängare... J är hemma från Borås i nio glimrande dagar. Och igår började vi säsong 3-boxen av Grey's Anatomy. Ja, vi gjorde såklart annat OCKSÅ, men... ja, ni fattar.
Ikväll blir det julgodisfabrik med Totte och Elvis, jag har lämnat de sista texterna och är ledig två veckor, och julklapparna är färdiga.

Finns på Youtube, och det är lovely. Tack för tipset, Vera...

För första gången blev jag riktigt riktigt uttråkad av Tyra och ANTM. Jag och Anna T plöjde andra hälften av säsongen som avslutades i USA i veckan. Vi bunkrade upp med godis, glass, snacks och te. (jag köpte en Aladdin-ask igår för att ha till ANTM-frossan men råkade äta upp hela redan samma kväll... jag var tvungen att träna järnet när Anna gått hem idag för att inte få total fettpanik)

Men:

* Tyra är lite föööör galen. Det känns som hon snart kommer att få ett major Mariah-meltdown.
* När det återstår fem tjejer är det ingen av dem som man gillar.
* Catwalken på slutet känns riktigt B och på låtsas, mest för att det är ingen riktig publik där.
* Vi vet ju sedan länge att vinnarna sällan blir toppmodeller i verkligheten, men den här gången (och den här vinnaren) lyckas inte ens upprätthålla illusionen under programmets gång.
* Australiens och Kanadas versioner har passerat den amerikanska, eftersom tjejerna är snyggare och plåtningarna roligare.

Nu längtar vi efter att sätta tänderna i nästa Project Runway istället.

Jag har kommit in i en läsperiod igen, det är så skönt, när man verkligen vill och inte bara känner att man borde. Ser fram emot juldagarna, då man kan ligga länge i sängen och läsa med ena näven djupt nere i knäckskålen. Nu är jag snart klar med Dorothy Parkers novellsamling Lament for the living, herregud vad fantastisk hon är, så före sin tid, såna knivskarpa iakttagelser och smarta formuleringar. Var tvungen att gå in på Adlibris nu och beställa en samlingsvolym med hennes texter på engelska.

Jag njuter inte bara av hennes texter utan också av att drömma om att ha fått vara med under de där åren i början av förra seklet, då Manhattans vassaste tungor möttes över alldeles för många dyra drinkar.

Några av mina favoriter bland Dorothy Parkers citat:

The first thing I do in the morning is brush my teeth and sharpen my tongue.

I'm never going to be famous. I don't do anything, not one single thing. I used to bite my nails, but I don't even do that any more.

Four be the things I'd have been better without: Love, curiosity, freckles and doubt.

Heterosexuality is not normal, it's just common.

A little bad taste is like a nice dash of paprika.

I've never been a millionaire but I just know I'd be darling at it.

Every year, back comes Spring, with nasty little birds yapping their fool heads off and the ground all mucked up with plants.

All I need is room enough to lay a hat and a few friends.

Idag kom nya numret av tidningen Hennes, där en bipack-variant (samma innehåll, lite billigare format) av Jaktsäsong-pocketen finns med som gratis-present. Så har ni inte läst min första bok än, passa på när det är gratis.

Har kört lite amerikansk-hemmafru-stil idag och först varit hos frisören, sedan tagit en avkopplande massage... (effekten av massagen höll dock på att avklinga helt då hon i kassan bara "du är ju en kändis nu, ja vi ser dig i tidningen HELA TIDEN", och sen ivrigt vände sig mot några andra kunder: "Ni känner väl igen honom?" och de stackarna muttrade generat "eeeh, jo men jag kan inte placera dig", helt uppenbart hade de ingen aning)

Konstiga saker kan dyka upp i samtal ibland. Som den här frågan:
Om någon skapade en exakt kopia av dig, skulle du ha sex med klonen i studiesyfte då?

Har varit på julfest hos "min" litterära agentur, Grand Agency. Vi fick lägga in vår egen sill för att ta hem i flotta glasburkar, sen julmiddag med julmust-provning och snaps och öl. Otroligt trevligt. Fick uppslag till två Aftonbladet-krönikor mellan tuggorna, bara en sån sak...
Det är kallt ute och en fantastisk dimma som ligger högt uppe i luften, promenerade hem och hela Stockholm verkade ha en skimrande aura omkring sig, till och med DN-skrapan var vacker.
Nu sitter jag här med sillstinkande fingrar och ska påbörja en krönika till nyårsafton... man blir helt vilsen av det här jobbet, man har alltid tankarna tre veckor framåt i tiden...

Beckhams nya Armani-kampanj är ju rätt så... ehm, inspirerande.
Enda smolket i bägaren är väl att det känns lite trist att de använder bilder på min kropp utan att fråga först... men suck, vad ska man göra?

Har haft en sovande guddotter i famnen i flera timmar i sträck. Det finns liksom inget som luktar godare än bebis. Och inget som gör mig malligare än att min famn känns bra att somna i.
Skickade en bild till J, som hatar att sova bredvid mig, eftersom jag snarkar, svettas, ligger vaken och läser i timmar och klättrar över honom eller sparkar ut honom ur sängen.

Sitter och skriver med Jonna Lees skiva på stereon, hon är så skön, perfekt en stressad vinterkväll.
Har ont i benen efter joggingturen igår. Hade Kylies nya skiva i lurarna, och insåg att jag nynnat med fel i spår 2 hela tiden - låten heter Like A Drug, men av nån anledning har jag hela tiden hört Leprechaun.
Jag vet inte vad hon skulle sjunga om en leprechaun, kanske att hon äntligen hittat nån som är lika liten som hon själv?
SKRYT: jag har fått en kram av Kylie i hennes svit på Grand Hotel. Jag kände mig stor som ett hus.
Fast det var bara efter en intervju, inget smaskigt, men det var en rar liten kram.

Jag trodde jag var klar med researchen för bok 3, men handlingen fick en ny liten twist, så nu sitter jag och forskar i Stockholms överklass under 50-talet. Sjukt spännande.
50-talet är en så intressant tid, perfekt och idyllisk på ytan, men med en massa obehagligheter som bubblar under ytan. Det var inte alls en så oskyldig tid som man kanske vill tro idag.
Alltså, perfekt för min story...

Ska ta en paus i "pluggandet" och ge mig ut och springa nu, med Kylies nya i lurarna, första träningen på över en månad eftersom jag haft idotiska och konstanta småattacker av förkylning hur länge som helst. Men nu jävlar.
Fast det känns faktiskt lite meningslöst med tanke på allt jag kommer att VRÄKA i mig under julen... Är det inte minst tre kilo mer i trivselvikt har det inte varit nån riktig jul.

Vaknade klockan fyra i eftermiddags och åkte direkt till ett pajparty hemma hos Anders "Bree" Sewerinson som bakat blåbärspaj och kokat kaffe. Sedan till Anders Öhrmans glöggparty. Alltsammans iförd en ylletröja med julstjärnor. Ja, det är sannerligen andra advent. En perfekt söndag.

Cilla och Björn gifte sig i lördags, och det var ett alldeles strålande fint bröllop i Allhelgonakyrkan, en cool träkyrka i allmogestil på Söder. Den känns lite som den lilla präriekyrkan i November Rain-videon, fast med kurbitsmålningar inuti. Och inga psalmer, bara den ljuva Ebba Forsberg som sjöng Dylan och Cohen, och en föredömligt kort vigsel. Sen skön bröllopsfest på Debaser Medis, och herregud vad bakis jag var idag...



Brudparet! De skred in i kyrkan till Elvis-låten Can't help falling in love. Så otroligt fint.



Brudparet igen, med Anna T (som Grace Kelly-esque brudtärna) i mitten.



Jag och Annas kille Johan. Vi satt längst bak i kyrkan och delade på en plunta whiskey.

Såg Transformers-filmen ikväll och undrar som så ofta, med alla de där pengarna, varför satsar ingen på en manusförfattare som kan skriva en vettig dialog? Och JA, jag vet att en film som Transformers inte handlar om finstämda poetiska små yttranden, men det betyder ju inte att man måste skämskudda av klysch-överdos?
Coola actionscener dock. Me like.

Samma sak varje år: den jag gillar bäst i "Idol" kommer tvåa.
Och så är det samma blandade känslor igen: bättre för Amanda att komma tvåa, så att hon får göra sin grej (sen ryktas det ju att om hon vunnit så hade man redan planerat att låta hennes vinnar-skiva ta mer tid, eftersom de inte ville förstöra hennes unika pryl).
Marie sjunger ju alldeles lysande, men är i mina ögon totalt ospännande. Stående gäst i Så ska det låta? Jajamensan! Ställa upp i Melodifestivalen? Jajamensan! Göra gamla och kommande krämpor (igår var det hästallergi!) till en kvällstidningsföljetong? Jajamensan!
Men det är inte att vara en idol. Som Quetzala skrev i Expressen idag: Amanda har lyckats dela folk i två läger, de som hatar hennes röst och de som inte kan få nog av den. Det är att engagera. Det är att vara en idol.

Anledningen till att jag frågade i inlägget nedan vilken typ ni tillhörde i högstadiet (fortsätt gärna svara där, det är spännande) är att jag idag skickat en krönika som handlar om min egen skoltid, och jag var nörden som vägrade acceptera att jag var en nörd utan istället förnedrade mig för att få tillhöra poppisgänget (men inte lyckades så vidare värst bra). Och med förnedra menar jag att jag försökte förvandla mig till någon annan.
Jag höll tonen ganska lätt i krönikan, men fan vad sånt sätter spår. Det höll i sig långt upp i vuxen ålder för mig, jag sprang på kändisfester och försökte få hänga med de coola, men hade liksom ingen aning om hur jag skulle bli cool själv. Och det höll i sig när Jaktsäsong släpptes, varenda negativ kommentar var som knivar i tonårshjärtat, det kändes fortfarande som om jag var på skolgården och blev pekad på (att de allra flesta var positiva glömde jag förstås snabbt, medan ett negativt ord var omedelbart memorerat).
Folk frågar ibland om jag ångrar nåt jag skrivit på bloggen och det är isåfall det enda, att jag visade så öppet hur mycket bekräftelse jag behövde. Men vad fan. Man lever och lär. Jag tror jag är tuffare nu, men förmodligen kommer jag att känna likadant inför varje ny utmaning resten av livet. Och det kanske är därför jag dras till nya utmaningar.

Vilken typ var du i högstadiet? Alltså, nörd, slampa, pluggis, poppis...? Och om du gått ur högstadiet, är du ungefär samma typ idag? Jag vill veta!

Jag tänkte jag skulle bikta mig och berätta några av de elakaste saker jag utsatt Anna T för genom åren.

* När vi jobbade på samma jobb, TV4, brukade jag skicka mejl från hennes mejladress till alla på avdelningen och skriva bisarra saker, till exempel att hon bad om tips om hur hon skulle bli av med sin förstoppning. Chefen gick på det och gav henne goda råd.

* Jag berättade på en fest där vi inte kände någon annan än värdinnan om en pinsam händelse i hennes liv, som hade med kroppsfunktioner att göra.

* Jag och en kompis busringde henne på jobbet och låtsades vara en storgråtande Patrik från dansbandet Date, som blivit sparkad och nu krävde upprättelse genom en intervju med henne.

* Jag gjorde en wedgie på henne när hon hade händerna fulla av väskor när vi klev av ett tåg i Äppelbo.

* När hon gick på toaletten på jobbet gömde jag mig utanför och skrämde livet ur henne genom att dyka på henne när hon kom ut. Varje gång.

* Jag tog en bild på hennes stjärt när hon böjde sig fram i ett par lågt skurna jeans och använde bilden som skärmsläckare på min mobil.

Och ändå står hon ut med mig. Trots att jag ringde henne flera gånger om dagen när jag blev sjukskriven och hade panikångest och inte klarade av att vara ensam med mina tankar. Trots att jag ältar mina problem hur länge som helst.
Men de där busen slutade sen när jag varit sjukskriven. Jag vet inte varför, jag behövde inte hysteriskt roa mig på hennes bekostnad.
Ibland saknar jag dem. Jag tror Anna också gör det. Kanske.

Konstigt nog fick jag årets första julstämning just nu. Sitter på Boulevard-caféet i Borås, har ätit en äcklig paj, utanför regnar det på det där sättet som om någon följer efter en och sprejar en i ansiktet med en duschflaska. Det finns inget juligt alls i sikte. Och ändå spratt det till i Strandberg.

Gick en promenad i solen idag och jag tror det är livsviktigt. Jag har inte sett den på över en vecka, åtminstone inte utan dubbla fönsterglas emellan. Tittade skumögt fram som en sork ur min håla. Kände mig genast uppfriskad och ska försöka göra det till en vana.

Annars har jag varit djupt försjunken i 50-talet, men nu är jag klar med researchen och känner mig peppad på att börja skriva på tredje boken efter nyår. Den har arbetsnamnet Halva liv, just nu känns det helt rätt men vi får se när boken är klar.
Det är jobbigt att göra research-biten när man ska skriva om en annan tid, men fördelen är att man kommer på massor av saker om karaktärerna under tiden; vilka åsikter de har, hur de klär sig, vad de gör på fritiden, vad de tror om framtiden och så vidare.

Såg David Lynchs senaste, Inland Emipire, på dvd med J igår. Och jag brukar ju gilla Lynch även när han är på sitt mest bisarra humör, och den här har också sina geniala stunder.. men nästan tre timmar är fanimej alldeles för långt för en film som inte följer någon begriplig logik överhuvudtaget. När man sett Laura Dern(för övrigt skitbra!) stappla in i ännu en främmande miljö med jagad blick... för hundrafemte gången... då är man bara sur. Det brinner i hjärnan och hårbotten är sönderkrafsad.

Skrattade lite panikslaget medan jag läste Sigge Eklunds artikel om neonarcissisterna i nya numret av Bon. För att jag kände igen mig så mycket i det här nya syndromet som han försöker lansera - och gör det så övertygande.
Skillanden mot klassiska narcissister är bl a att vi är lika beroende av att GE bekräftelse som att FÅ den. Och att vi, istället för att svälja smärtan som kritik åsamkar oss, reagerar med känslor av raseri, skam eller förödmjukelse - och visar det utåt. Och det bara stegras, eftersom vi blir beroende av kickarna vi får av det här enorma flödet av textpublicerande och kommenterande och kommentarer på kommentarerna...
Allvarligt, den är hur intressant som helst, med en massa intervjuer med folk som stämmer in på fenomenet. Läs den.

Ibland är det bara så skönt att känna att många är lika bisarra som man själv. Att man inte är ensam. Att det som man tror är ens udda sidor i själva verket är de som gör att man är lik de flesta.

...som varje gång det hämtar uppdateringar segar ner datorn totalt i typ tio minuter, och naturligtvis alltid när det absolut inte passar. Det känns nästan som om lite virus är att föredra.

Låg vaken inatt och läste ut James Lipton-boken Inside Inside, helt fångad, för efter en seg början med mycket skådespelarteori är andra hälften av boken mest ett slags best-of från alla intervjuer han gjort med stjärnor.

Det är lätt att glömma bort det, men det är faktiskt jävligt intressant - och inspirerande - att få höra kreativa personer prata om sina JOBB också, istället för att bara läsa bildtexter till en paparazzibild där de köper Starbucks-latte.
Och dessutom - eftersom de pratar om sina kreativa arbeten så avslöjar de indirekt mer om sig själva än nån skvallertidning.

Sjukt mallig över J går. Borås Stadsteaters uppsättning av Trettondagsafton är verkligen skitbra.
"Tänk att Shakespeare kan vara så kul", sa de i raden bakom mig, och det var typ det jag tänkte. Jag kanske bara har haft otur men jag har verkligen hatat de Shakespeare-pjäser jag sett förut. Men den här cool, snygg, rolig, modern. Perfekt balansgång på rätt sida gränsen, så att farsen inte tippar över och blir Stefan & Krister eller spring-i-dörrar. 

Dessutom har de skruvat queer-temat några varv extra, och publiken var helt med på noterna. Det märks sådan skillnad mot stämningen i salongen under Angels in America, för här är det feelgood-förpackat, och därmed inte läskigt. Men jag tycker inte inte man ska underskatta kraften i att vinna över folk med skratt. Om det nu är det man vill göra - man kan lika gärna skita i all analys och bara se det som några timmars skön underhållning.

Är bakis idag och ska äntligen få hyra filmer och äta skräpmat en söndag med min kille. Loves it.

Ska upp tidigt imorgon bitti för att åka till Borås, det är premiär för Js andra föreställning därnere, Trettondagsafton.
Känns som jag redan kan pjäsen utantill, har läst manus med honom så många gånger, och bara för att roa mig själv brukar jag läsa replikerna med röster som Fagersta-tanten, Babsan på crack, Charles Nonsens...
J blir inte lika road.

Måste lyckas somna nu, ska åka bil med svärföräldrarna halv nio imorgon bitti och vill vara frisk och fräsch med fräck framåtanda, men har vänt på dygnet mer än vanligt, har försökt med allt men när jag lägger mig tidigt vaknar jag ändå efter några timmar. Det är tankarna på bok 3 som håller mig vaken, kommer på små uttryck och idéer och repliker och måste skriva ner alltsammans.

Har börjat läsa en bok också, som är riktigt bra, Sarah Waters Nattvakten. Smarr med litterära kvaliteter, I like.