Mats Strandberg

Puh, långt långt planeringsmöte med förläggaren idag. Nu har jag fått hjälp att rita karta och använda kompassen till att navigera mig fram genom min egen värld. Det är ett jävligt konstigt jobb, det här med att skriva böcker. Jag kan nästan känna fysiskt hur hjärnan försöker omsluta världen som den själv skapat.

Inatt kommer J hem från London. Ska hem till honom och sova nu (om jag kan, har sovit i sex timmar på eftermiddagen, såååå inte en bra idé!) och bli väckt av att han äntligen är hemma.

Jetlaggen har förvandlat mig till en ny människa. Ännu mer pensionär. Vaknar fem på morgnarna klarvaken och pigg som en ekorre på speed. Min lägenhet har aldrig varit så ren som nu, för vad gör man annat än städa klockan fem på morgonen? Nu sitter jag otåligt och väntar på att kvartersbutiken ska öppna så jag kan köpa tvättmedel och sätta igång nere i tvättstugan.
Igår skrev jag Aftonbladet-artikel och krönika klockan fyra på morgonen.

Längtar till tisdag då jag ska ha möte med min världens-bästa-förläggare på Forum. Har fått en massa bra feedback på  första utkastet till bok  2, och själv kommit på saker jag vill ändra. Jag började med den för tidigt, jag hade inte lämnat Jaktsäsong bakom mig och var rädd för att bara göra en dålig kopia, så jag krystade ur mig en massa.. tja, krystade idéer bara för att verka nyskapande. Det är alltså en hel del som måste fixas med... så förmodligen kommer jag att ynka och gnälla en hel del på bloggen de närmaste månaderna, och det är bara mitt eget fel. Påminn mig om att jag egentligen älskar att skriva när jag sitter och gnäller över mina lyxproblem (fast, som en klok person en gång sa till mig; "lyxproblem är också problem, det hörs ju på ordet!")

Okej, här kommer en hel radda bilder från vårt kaliforniska äventyr i kronologisk ordning.



Första frukosten i San Francisco inmundigades på Bagdad Café i Castro. Anna blev besatt av den här salladen med mango och kyckling, så vi återvände flera gånger.



På första promenaden. Backarna är galet jobbiga att ta sig uppför, vilket jag just börjar upptäcka.



Typiskt Castro-hus, med Halloween-pynt.



På väg ner mot själva Castro Street, som på kartan bara var två parallellgator bort från Bagdad Café. Kruxet var bara att däremellan låg en enormt brant backe-upp-och-backe-ner, som inte alls görs rättvisa av den här bilden.



Efter första shoppingdagen släckte vi törsten på Flore, som hade Aloha Friday - massor av livsfarliga drinkar till löjligt låga priser. Vi blev helt knockade av en halv sådan här drink; bara sprit förutom en touch of taste av cola längst upp.



Vår gata. Vi bodde på Baldwin Hotel, på vänstra sidan - den främre bilen står precis framför ingången.



Vägen mot Golden Gate-bron bjuder på helt fantastisk utsikt. Vi knatade tre timmar i 30 graders värme. Mycket olikt oss. Det var här någonstans som jag insåg att jag älskade stan på allvar.



Om du tänker gå vägen längs vattnet till Golden Gate så rekommenderar jag ett besök på Greens, en jättefin gourmetrestaurang med bara vegetariska rätter.



Framme. Och till skillnad från de flesta "sevärdheter" jag sett i verkligheten (Eiffeltornet, japp jag tänker på dig!) så var Golden Gate riktigt pampig. Mycket tack vare att utsikten man får över bukten när man står mitt på bron är helt breath taking (och lite scary).



Uppe på bron. Yra av svindel, och om du tittar närmare på våra åh-så-naturliga miner kan du se skräcken i våra ögon.



Ännu ett shoppingbesök i Castro dagen därpå avslutades med en utmattad vilostund med tidningar och glass i en hundpark.



På väg hem på kvällen. Observera den lokala kändisen i bakgrunden: spårvagnen.



Vi bodde på Grant Street, som korsar Californa Street som jag just nu står på. Grant ligger precis på gränsen mellan Chinatown och finansdistriktet, och kultur- och arkitektur-krocken var ganska brutal.



Min födelsedagsmiddag käkade vi på Asia SF, som har suverän asiatisk mat och suveräna asiatiska dragqueens som showar på bardisken.



Börjar bli kalaspackad. J, som är i London och jobbar, ringde till restaurangen och bjöd oss på drinkar. Det blev många pojkvänspoäng.



Jag tror att tjejen till höger på bilden också undrar var de gör av den.



En helt bisarr bild på Anna, där det ser ut som om hon håller på att testa olika huvudstorlekar och just nu skruvar fast ett som är några nummer för stort.



Efter Asia SF hittade vi - precis som vi lyckades med i New York - den enda baren i stan där man får röka: Amber. Här står vi sjukt packade och väntar på taxin. Jag låter bilderna tala för sig själva.









Och det roliga bara fortsatte i taxin... stackars chaffis...



Är inte Anna väldigt lik Hatchet-face i filmen Cry Baby här???







Jag somnade ganska snabbt över korsordet den natten.



Shopping igen. Och nej, det är inte Anna jag står med - så bakis var hon inte.



The Haight - Ashbury. Hippierörelsens vagga. Det luktar rätt mycket braj i de här kvarteren. Och så har de massor av roliga butiker. Och...



...en Ben & Jerry-affär!



Det finns ungefär femtioelva smaker och alla är lika goda.



Jag köpte ett doftljus som luktar Cookie Dough Ice Cream, och ett lipbalm med samma härliga arom (i present).



Frukost på retro-kitschiga Mel's Diner, där filmen American Grafitti spelades in...



...och man kan få maten serverad i små bilar.



Näst sista dagen åkte vi spårvagn till hamnen. En galen men rolig konduktör pressade Annas rumpa mot mot mitt skrev och sa: "She can enjoy the view and you my man just enjoy the ride!". Vi blev hemskt generade och av någon anledning ljög jag och sade att "We don't do that in our family", vilket fick honom att stammande be om ursäkt.



Utsikt från spårvagnen.



Vi missade båten till Alcatraz, så vi gick till San Fransciscos stora Aquarium. Ett bra tips för den som gillar firrar. Man kan bland annat gå i tunnlar under vattenytan, och se såna hära ansjovisstim ovanför huvudet...



...eller en sån här haj.



Tyckte de här fiskarna var rätt lika mig och Anna.



Man får klappa roliga fiskar också när de matas.



Och jag svär på att vissa, som den här rockan, kom upp till ytan och tiggde om det.



Efteråt gick vi, grymt nog, till stans bästa fiskrestaurang.



Sista natten gick vi till ruffiga stället Buddha, och drack whiskey i inte-så-små-portioner.



På Buddha lärde vi känna en äldre kinesisk man, som absolut ville visa oss sin butik, The Wok Shop.



Och han ville visa insidan av butiken också. Vi blev, skadade av skräckfilmer som vi är, lite nervösa när han låste dörren från insidan och sedan ville visa oss källaren. Men han var enormt snäll och rolig. Jag fick till och med välja mig en födelsedagspresent (jag tog ingefärsrivaren som han vunnit pris för).



Sista brunchen käkade vi på Francis Ford Coppolas café, som ligger på bottenvåningen av hans produktionsbolag.



Anna tog sig ett smäktande glas av Coppolas egenproducerade vita vin. Och sedan lämnade vi vår älskade stad.

Det enda positiva med att befinna sig på resande fot i nästan ett dygn i sträck är att det är så otroligt skönt att komma hem sen.
Och det behövdes. För jag ville inte lämna San Francisco. Älskar stan. Vill flytta dit. Människorna (snälla, roliga och attitydsbefriade). Vädret (30 grader, men en torr värme som bara är skön). Naturen, shoppingen, maten. Och så är det ganska bisarr känsla, att befinna sig i gaykvarteren i Castro och plötsligt vara normen - och Kikki-Anna fick känna på att vara minoritet....
Är lite jetlaggad och enormt seg i huvudet. Har vaknat pigg som en mört trots att jag bara sovit ett par timmar.  Vårt bagage har försvunnit på vägen, så jag hoppas att de ringer från Arlanda snart... Återkommer med bilder.

Okej, det är ju att slå in öppna dörrar att klaga på löpsedlarna, men är det inte helt sjukt att Expressen idag körde på att "fingrarna avslöjar vem du är" - sexliv, personlighet osv. Jag fick reda på att jag är homosexuell för att mitt ringfinger och pekfinger är lika långt. Jojo, där ser man. En sån där typiskt kvällstidningsaktigt kvasivetenskaplig notis - kanske. Men en löpsedel? Då är till och med Linda Rosings samlade verk mer intressanta.

Materiell lycka kan verkligen vara alldeles underbart intensiv. Idag köpte jag en svart handbagageväska i läder, med chockrosa fodring, från Grandpa. Jag kommer att vara så flott när jag reser till San Fran i min kostym, svart Armani-rullväska (rätt sliten dock) och så den här nya i näven.

Britney sägs ladda för comeback nu när andra ungen är utkrystad, och jag måste säga att hon ser fräschare ut än på länge på de senaste bilderna. Och därmed lite tråkigare - hennes trailertrash-stil har varit ganska underhållande. Undrar om hon lyckas bli en stjärna igen. Jag tvivlar, men jag har haft fel förut (Mariah Carey, någon?)

Käkade middag och drack alldeles för mycket vin med Belinda ikväll. Fan vad skönt det är med vänner som känt en sedan man var pubertetsunge.

J åker till London och jobbar i två veckor från och med idag. Tur att jag åker till San Francisco på torsdag. Hade varit sjukt deprimerande att vara ensam i oktoberkylan i två veckor. Jag menar, nu när man ändå är van vid att den där gubbstrutten J går runt och hasar i ögonvrårna. 

Jag vann över J i kampen om sällskap i tevesoffan eller ej. Men det blev en Pyrrhus-seger. Carnivale var uthyrd så vi tog en scifi-serie som hette Triangle, producerad av Bryan Singer och med massor av specialeffekter. Lät ju lovande. Men varning utfärdas. En jobbig serie om Bermuda-triangeln, svarta hål och tidsresor, med skitdåligt skådespeleri och fler svarta hål i logiken än något jag sett. 

Jag hatar när man inte är överens med sin kille om huruvida man ska gå ut eller inte. J vill gå och partaja på Södra Teatern ikväll för det är nåt italienskt band som han gillar som spelar. Låter kanske kul - en annan dag. Jag är helt slut och vill kolla andra säsongen av Carnivale. Det tar hela helgen isåfall, vilket passar mig utmärkt.

Alan Cumming har släppt en parfym som heter Cumming. Det är bra bara det. Men nu har serien dessutom utökats med en fast tvål som heter Cumming In A Bar och en bodylotion som heter Cumming All Over. Hahaha.

Min agent skickade bilder från deras monter på den stora Frankfurt-mässan som just avslutats. Observera vad bra min bok matchar väggarna, haha. Åååh det vore så jäkla coolt om Jaktsäsong blir såld utomlands!

Nyfiken fråga till er som läser min blogg: vad gör er avundsjuka? Jag svarar: gott självförtroende, hög ämnesomsättning och oförtjänt mycket uppmärksamhet.

Om en vecka har jag och Kikki-Anna just lämnat Arlanda och styrt kosan mot San Francisco. Fy satan vad jag längtar. Soliga Kalifornien. Höga backar. Pancakes. Golden Gate-bron. Uteserveringar. Hippies. Läderbögar. Drinkar. Kaffe. Amerikansk teve på rummet. Shopping. Nya intryck. Jaaaaaa. Men allra mest längtar jag, sjukt nog, efter att avsluta dagarna med att ligga överst i vår våningssäng och fnissa med Kikki-Anna åt det vi läser i varsin amerikansk nypressad skvallertidning.

Jag har nät igen! Fast jag har inget att skriva om, har bara jobbat och stressat. Fan, det här livet utan nät höll på att knäcka mig. Har en förmåga att bygga långa stresskedjor utifrån små händelser som rubbar min vardag. I slutet av kedjorna står jag hemlös på gatan, utblottad och dumpad av J. Det finns en baksida med livlig fantasi, uppenbarligen.

UPC strular fortfarande på hela Søder vilket betyder att jag nu inte ens kan vara hemma hos J och jobba. Får panik, jag kan ju inte skicka nåt till mina uppdragsgivare. Japp, sitter på Clarion igen. Sorry kids, jag tar en paus i bloggandet tills allt har ordnat sig.

Usch, alla jag känner mår dåligt. En har just blivit sjukskriven (igen) för stress. En annan har världens struligaste förhållande. En tredje ligger hemma och diffusdeppar. Kan man skylla på hösten? Det gör mig så arg för det är världens bästa människor. Det känns, utifrån sett, så onödigt. 

...en bekant har intervjuat Victoria och hennes följeslagare frågade var "kronprinsessan kunde tvätta händerna". Inte lika knäppt, men känns inte så 2000-tal heller.

Först nu börjar baksmällan släppa. Har kollat Sex And The City på dvd och ätit Alvedon och Turkisk Peppar hela dagen... och läst i Ernst Brunners tegelsten om Karl den tolfte. Jättebra men svårforcerad. Fascinerande. Tänk att vara kronprins och vakna varje morgon klockan fem av att hovbetjänten smyger in i rummet och viskar följande fras i ens öra: "Min allernådigaste, välsignade kronprins. Klockan är fem slagen. Fördenskull fördristar jag uti djupaste underdånighet bönfalla Eders Höghet att uppstiga". Och sen bäras till klosetten för "bortskaffande av natturinen", seedan tvingas i frukost och sedan bäras tillbaka för "bortskaffande av nattexkrementerna", medan en hel grupp människor står bakom ett skynke och lyssnar. Tala om att jag inte skulle få mycket gjort.... (ryser vid tanken)

Det var verkligen hur kul som helst på Torget igår. Packat med folk, svettigt, och fantastisk stämning. Till och med personalen BAD OSS HÖJA VOLYMEN, vilket är första gången i min världshistoria - annars är det ju alltid tvärtom, att vi som spelar helst vill att det ska höras till Gnesta. Skitkul kväll, tack alla som kom. Är så bakis idag att jag känner mig lobotomerad. Det tog en timme att klä på sig. Nu frukost. 

Torget. 90-talseuro. Ikväll. I know what I want and I want it know. I want you, 'cause I'm Mr Vain.

Idag gjorde jag debut i Idol Eftersnack, det var riktigt roligt att vara på plats för en Idol-junkie som jag... Linda och Johan var lika gulliga i verkligheten. Cissi var ascool och kom fram och snackade med oss precis innan de skulle upp på scenen för att få reda på vem som åkte ut. Kishti och Markus verkar komma jättebra överens. Och gulligt, innan de gick upp på scenen hade alla deltagarna en liten sån där peppa-varandra-ring bakom scenen. Shit, jag är så fast på Idol, blev verkligen star struck av dem. För övrigt var jag så nervös innan att jag hade pappersussar i armhålorna för att inte få fläckar på min gråa tröja. Vilket får mig att undra hur Idolerna själva klarar av pressen. De är så coola.

All Saints är tillbaka och jag tycker deras singel Rock Steady är riktigt bra - väcktes i morse av Anders Sewerinsons entusiastiska sms om saken, sökte på youtube efter videon och diggade sedan sittande, vaggande i soffan innan jag somnade om en stund. Jag trodde All Saints hatade varandra? Det var väldigt roligt när jag jobbade på ZTV och de precis slagit igenom med Never Ever. De var på besök för att "sjunga" låten och var redan så blasé att de inte ens iddes mima ordentligt på scenen. Brittiska divalater är alltid lite rara, till skillnad från amerikanska. Fråga mig inte varför.

Häromdagen träffade jag en kompis som har en polare som är en av Hollywoods mesta manusförfattare. Fick höra massa juicy skvaller som jag inte kan skriva här... Men precis som på vilken amatörteater som helst verkar de flesta skådissnubbarna i Hollywood vara bögar. Och deras agenter tussar ihop dem med kända brudar som är smygflator, eller skådespelerskor som behöver pr, eller av nån annan anledning ser ett skenförhållande som en bekväm lösning. Och pressen skriver inte om det ens om de vet det, för låtsasparen säljer massor av tidningar varenda gång de visar sig ute tillsammans - att outa nån skulle sälja mycket en gång. Och kan dessutom innebära arga advokater.... Jag lyssnade fascinerat. Känns långt från min egen fattiga vardag. Dagens upptäckt: om man tar en burk fiskbullar i buljong och steker dem med massor av vitlök så kan man inbilla sig, med lite god fantasi, att de är pilgrimsmusslor. 

...är att börja prata med tantröst när J försöker träna hemma med sina hantlar. Strandbergs-tanten ylar saker som "Men guuud kolla vilka underarmar, de är ju som timmerstockar! Det är inte utan att det börjar droppa i småbyxorna!" eller "Åh du är så stark lilla gubben, ock ock ock vad du är duktig!". Han börjar skratta och blir jätteirriterad på samma gång och måste koncentrera sig på att inte tappa hantlarna på tårna. 

Var hittade du denna utmaning?
Rymdkatten utmanade mig! 

Vad lyssnar du på för sorts musik?
Lite hiphop, allt mindre RnB, rock, disco, euro och house. Rätt kommersiellt.  Vad heter favoritartisten/artisterna? Madonna, måste jag säga. Annars tänker jag mindre och mindre på artistfavoriter och mer i termer av favoritlåtar. Det är väl iPods shuffle-funktion, kanske. 

Låt som gör dig glad:
När jag är jag bitter funkar Destiny's Childs Survivor. Eller Jay Z:s Blueprint-platta. När jag är melankolisk spisar jag Fair med Remy Zero. Jag blir oftast glad av deppig musik när jag redan är deppig. Då förvandlas det deppiga till en skön känsla till slut. Glättig musik blir bara irriterande när man är låg. Men om jag är glad och vill bli ännu gladare gillar jag Björks Hyperballad. 

Bästa låten: Omöjligt att svara på ju. Tänker inte ens försöka. 

Sämsta låten:  Om du vill bli min fru med Drängarna, kanske? 

Bästa partyhiten: Push The Feeling On med Nightcrawlers. 

I min mp3: 
Okej, jag kör en shuffle och det här är de tio låtar som kommer först. 
1. Lil' Kim: No Time 
2.Pet Shop Boys: I Don't Know What You Want But I Can't Give It Anymore 
3. Spooks: Things I've Seen 
4. REM: Leaving New York 
5. Madonna: Justify My Love/The Beast Within 
6. Kim Wilde: Cambodia
7. Dixie Chicks: Not Ready To Make Nice 
8. REM: All The Way To Reno 
9. Flexx: Wake Up 
10. Soft Cell: Torch 

Jag utmanar: Sandra, Camilla Läckberg, Pojkfröken, Fru Hatt Under Jorden, Dear Mary!

Var just på second hand-skivaffären på Ringvägen, Rockar Hårt eller nåt liknande löjligt heter den. De har utförsäljning nu för de ska klappa ihop. 50 % på allt i hela butiken. Jag köpte en hel trave med Absolute Dance och Party Zone-plattor till vår 90-talsspelning på lördag. Plus Shelby Lynnes första.

Okej, nu är det surgubben Strandberg som talar. Grejen är ju såhär: man vill stödja alla småbutiker och jag skulle gärna handla tidningar, snus och snarr där istället för på 7-Eleven. Men alla småttingar har ju börjat ta ut värsta hutlösa priserna för att man ska få betala med sitt kort. Js kvarterslivs tar plötsligt fem spänn i avgift om man handlar för UNDER 150 SPÄNN. Jag menar, kom igen. Allt i deras affär är redan bisarrdyrt. Att de tar ut avgift om man handlar för under 50 spänn fattar jag det åtminstone lite mer... grejen är att alla de här affärerna kan förlora sin kortlicens om man anmäler dem till VISA och andra kortutgivare. Jag är nästan lite sugen på att genomföra en enmanskampanj!