Konstig bieffekt av bloggandet
Är det så våra samtal ska se ut nu för tiden?
Fast å andra sidan. Jag vet inte hur ni andra som bloggar känner det, men det verkar som om vissa tror att man lämnar ut sig själv så oooootroligt mycket när man bloggar. Jag tycker inte det, men det är väl för att jag vet hur oooootroligt mycket jag INTE SKRIVER i bloggandet.
Jag tror jag förstår hur du menar, fast jag inte bloggar själv. Det handlar väl om var man står. Det som är utelämning för mig, kanske inte är det för dig. Som ett exempel på att vi tänker olika (alltså alla människor, inte bara du och jag, även om det kommande exemplet kan verkar syfta på det); jag tyckte inte att ditt inlägg om tarmrensningen var särskilt äckligt.
Jag trodde verkligen att du var renlevnads-Mats. Då passade rökning inte in. Apropå de där maskarna... :-)
Hehehe. Jag är renlevnadsmänniska, mellan totala utbrott av sunkighet och en och annan cigg.
Jag bloggar (på annat håll) och jag lämnar ut mig sjäv väldigt väldigt mycket, och det ger mig väldigt mcyket. Vissa av dom vet mer om mig är mina 'riktiga' vänner och dom stöttar och hjälper alltid. :) Fast bloggen är inte som din; min är "Friends only" och jag har bara 3-4 st IRL-vänner, alla dom andra är spridda över hela jorden - det gör att man blir anonym på ett annat sätt.
Sen eftersom du är relativt känd, förstår jag att du inte vill lätta ditt hjärta om precis allting här. Kan riktigt se löpsedlarna ;)
Jag hatar när folk säger så, det gör dom ofta också! Man kan ju inte berätta nånting utan att få höra: Jo, men jag läste det i bloggen. Gaaah!
Jag vill påstå att man får en helt annan bild av dig här, jämfört med tidigare då man bara hade krönikorna att tillgå. Om du transade lite mer skulle du säkert vara ett ämne för Almodovar ;)
Skämt åsido, här kommer människan Mats mer fram - i krönikorna blir det ofta attityden som tar överhand.
Jag bloggar sedan ett par veckor. I min första text funderade jag lite kring det här med att lämna ut sig själv när man bloggar. Jag skrev bland annat:
”Som alla människor med en stark känsla för den personliga integriteten kommer jag antagligen att bli väldigt personlig.”
Så tror jag nämligen att det är. Vi som har en stor integritet vet att sätta gränser, och är också modiga nog att selektera och visa det vi inte valt bort. Och visst är det så som du själv skriver: det finns så ofantligt mycket man inte skriver, och heller aldrig skulle skriva...
Eller hur!!!!
He he he..känner igen.
Ingen idé att berätta ngt längre.
Alla vet ändå.
haha. jag och mina kompisar har precis samma "problem". samtal som börjar: jag läste i din blogg att... haha. men jag kan känna att jag hänger ut ganska mycket av mej själv i min blogg. men det är fint på nåt sätt.
haha. jag och mina kompisar har precis samma "problem". samtal som börjar: jag läste i din blogg att... haha. men jag kan känna att jag hänger ut ganska mycket av mej själv i min blogg. men det är fint på nåt sätt.
Aronson, känner du en Catarina Aronson? (vet inte hur hon stavar förnamnet, men hon är min killes kusin)
Björn, jag är INTE Almodovar, jag är möjligen en Moa Martinsson-filmatisering.
Anna, var bloggar du, eller är det hemligt?
Nejdå :P www.livejournal.com heter det. Min blogg fyller 2 år på torsdag.
Ha ha, Mats. Nej, jag känner henne inte. Har hon nån snygg brorsa...? ;-)
Jag trodde inte att folk läste min blogg alls, men när folk plötsligt vet mer om mig och vad jag tänker och dessutom tycker att jag säger nåt bra då och då, så får jag väl börja inse hur mycket bloggande påverkar och att man inte är helt osynlig. Men det är just det där, jag skriver just det där som jag tänker just här och nu, men samtidigt skriver jag ju inte ut ALLT jag tänker just här och just nu.