Mats Strandberg

Jag är gästbloggare på Passagen i några veckor, så ett tag framöver får ni läsa mig här istället. Vi ses där!

Ska ha middag ikväll med en hetero småbarnspappa som är katolik och frimurare. Vi har alltid väldigt intressanta diskussioner. Har bunkrat upp med massa ostar och de här sköna små babyburkarna med marmelad.

Kl 18.30-21.30 ska jag och författaren Niclas Ericsson ha ett samtal med varandra om varandras böcker, på fiket Joy. RFSL Linköping som anordnar.

Käkade tidig middag med Anna TS och pratade mig hes (ni vet sådär som Whitney påstod sig ha gjort hos Oprah).
Nu ligger jag och kollar på Amusement, en hyrd horror med en härligt vidrig clownklädd mördare. Det finns bara en person i världen som hatar clowner mer än jag, och det är Anna TS. Mms-ar vidriga clownbilder. Hon får panik. Hur kul som helst.

När jag och Anna jobbade ihop var min ENDA motivation att gå upp extra tidigt vissa morgnar att jag då kunde arrangera små otäcka clowndockor i läskiga ställningar på hennes skrivbord, så att hon nästan började gråta när hon kom till jobbet och såg dem.

På väg till tandläkaren gick jag förbi Lidl-varuhuset på Sveavägen... reklam för billig falukorv utanför... pensionärer som trängdes i gångarna.
När jag flyttade upp till Stockholm var det här stans största gayställe och hette Pride. Sen bytte det namn till Hus1. Sen hette det Tip top ett tag. Och sen Rio (där Magnus och Melinda och Sebastian festade i Jaktsäsong).

Första gången jag gick dit var jag knappt 16.

Sen blev det fler gånger. Många fler gånger. Till och från i sisådär fjorton år av mitt liv.
Jag har lekt Sanning eller konsekvens där (och tvingats dricka vatten från en riktigt äcklig fontän som fanns där när det fortfarande hette Pride). Jag blev uppraggad för första gången där. Jag har hånglat mig genom den senare hälften av tonåren där. Hatat det och älskat det under singelperioderna i mitt liv.
Det spelade aldrig nån roll att varje ny klubb som tog över stället gjorde en totalrenovering. De ursprungliga vibbarna fanns alltid kvar, på gott och ont.
Och de finns fortfarande där, i den starka belysningen bland påsarna med tyskt godis.

Har inte kunnat sova på hela natten. Nu ger jag upp. Kan lika gärna hålla mig vaken tills jag ska till tandläkarn. (KUL) Passar på att städa lite. (URKUL)

Har just kommit hem från TB och Elvira, som fått nytillskott i familjen. Snart två veckor gammal är hon. De är så overkligt små och otroligt gulliga. Särskilt när de ligger och kuttrar och knorrar som små mogwais.

...framstår mer och mer som People's Revolution-bossen Kelly. Älskar hennes attityd, håller alltid med henne. Utan henne skulle The City inte vara förankrat i någon verklighet alls. Ge henne en egen spinoff. Nu.

Är lite bakis idag. Gå ut och bli småfull en tisdag... Jojo, just snyggt.
Men fan, ibland tänker jag att det psykiska välmåendet man kan få av riktigt bra samtal med en riktigt god vän kan uppväga det fysiska slitaget.
Och det var så skönt att snacka igår. Om bara blaj, om allvarliga saker. Om hur knasigt livet är och hur fort saker förändras fastän det känns ibland som om INGET händer.

Var på O-baren ikväll och firade Mathias Holmgrens nya skiva "Tänk om jag dör nu inatt" som kommer nästa vecka. Och jaaaa, han är en kompis så jag kanske verkar partisk när jag säger att hans nya skiva är skitbra. Å andra sidan är det oftast tvärtom tycker jag, man är mycket mer kritisk mot folk man känner för man lyssnar på ett annat sätt, det går inte att låta bli.

Jag hoppas verkligen att folk kommer lyssna på den här skivan och INTE tänka Barbados-Mathias. Det här är så helt annorlunda. Jag beskrev det förut som "Patrik Isaksson på ett bra sätt" och jag tycker det är rätt träffande.
Om du har Spotify kan du lyssna på singeln här.

Är inte helt såld på Lady Gagas senaste singel Bad Romance, men den här låten (från kommande åttaspårs-mini-albumet The Fame Monster) är SJUKT BRA. Min nya måste-lyssna-tio-gånger-om-dan-besatthet.

Jag vet inte om det är årstiden, eller att jag slutat röka, eller bara en massa små jävla irromoment som byggts på, men jag känner mig sjukt deppig.
Jag känner mig fet, ful och allmänt vidrig. Som världens tråkigaste människa. Snart ringer de från Guiness rekordbok och vill intervjua. Är inte ute med håven här, bara känns som om... ARGH. Jag kan inte ens beskriva vad det är. Ibland känns det bara som om man är statist i sitt eget liv. Allt spännande verkar hända alla andra och man själv får vara den där sidekicken som är med när det händer för att kunna göra stora ögon, eller vara den där killen som fladdrar förbi i några sekunder i ett bildmontage som visar hur huvudpersonerna tänker på varandra.

Jag kan inte nog många gånger trumpeta ut vilken bra serie Supernatural är. Och jag gillar verkligen att Paris Hilton dyker upp som gästskådis i ett avsnitt och spelar en demon som manifesterar sig som Paris Hilton. Och hånar henne.

Sen att det här klippet - precis som Victoria Beckhams cameo i Ugly Betty - visar att det faktiskt ÄR svårt att spela sig själv... ja, det är en annan grej. Kul är det i alla fall.

...som jag ska göra med några andra skribenter. Det drar igång på måndag. Hade en too ugly to live-dag, som vanligt när man skulle behöva vara lite snygg.
Snodde bilden från "Fotbollsfrun" Malin Wollins blogg.

Är ju lite kär i Leighton Meester (Blair i Gossip Girl). Gillar nya låten. Det är nästan så jag skulle säga att det inte går att kolla videon på jobbet - men det beror förstås på var du jobbar. Den är inte porrig på riktigt, men det ser lite ut som en tantsnusk-serie från 80-talet. Leighton goes Phoebe Cates i Lace, typ så.